Richard V Reeves artikel om ”character” känns väldigt relevant för svensk debatt trots att den är skriven utifrån ett anglosaxiskt perspektiv. I en tid då alarmistiska artiklar om ouppfostrade barn, tiggare på gator och torg, uppror i förorter och sviktande PISA-siffror florerar torde många fråga sig i vilken mån dessa fenomen enbart har att göra med ekonomisk utsatthet och etnisk diskriminering. Handlar det inte också om något annat, något som har att göra just med en förnimmelse av växande ”karaktärslöshet”?

Men vad menas egentligen med ”character”? Den svenska direktöversättningen karaktär ligger nära men är ändå inte helt tillfredsställande. Lite har detta att göra med att ordet kan kännas gammalmodigt. Detta väcker den kanske oroväckande fr&arin...