OECD:s chef för PISA-jämförelserna, Andreas Schleicher, inleder sin rapport från 2015 om svensk utbildning genom att slå fast att inget annat land har haft en så negativ utveckling som Sverige mellan 2000 och 2013, när det gäller 15-åringars prestationer i läsförståelse, naturkunskap och matematik. Detta resultat är desto mer anmärkningsvärt som Sverige investerar mer än de flesta i utbildning. Ett av Sverige sorgebarn, identifierat av OECD, är att lärarutbildning inte lockar de bästa studenterna. Det är också känt sedan länge att lärarstudenter klagar på att de inte får den förberedelse som de behöver för verkligheten i klassrummen. Det är därför viktigt att se närmare på vad som egentligen lärs ut vid lärarutbildningarna, Sveriges till omfånget största professionsutbildning. Man kan inte säga att Sveriges universitet håller en hög nivå, om inte lärarutbildningar gör det.

Ett sätt att försöka förstå vad som sker är att analysera Roger Säljös författarskap, eftersom han är den i särklass mest inflytelserika svenska pedagogen, och hans läroböcker är standardlitteratur på Sveriges lärarutbildningar. Säljö har varit dekan vid Utbildningsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet och är sedan något år seniorprofessor. Han har med alla konventionella mått haft en mycket framgångsrik karriär. Han har publicerat 242 artiklar och böcker, och i databasen Libris kan man konstatera att hans böcker finns rikligt företrädda vid svenska universitetsbibliotek. Av Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv (2000) finns 171 exemplar, av Lärande och kulturella redskap (2005) 80 exemplar och av Lärande. En introduktion till perspektiv och metaforer (2015) 73 exemplar.

Med andra ord har alla universitetsbibliotek hans böcker och dessutom ofta i flera exemplar. Ett eller flera av Säljös verk återfinns i regel på litteraturlistorna vid lärarutbildningar i Sverige. Att studera de synsätt som präglar Säljös böcker är att studera de tankemönster som lärs ut vid svensk lärarutbildning och som studenterna måste tentera på.

Vi ska här koncentrera oss på Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspek-tiv, som kom ut år 2000 och har tryckts i tre upplagor. Det första som slår läsaren är att det som kallas ”sociokulturellt” ligger mycket nära ett politiskt jämlikhetsprogram och sätter arbetsformer före kunskaper. Jämlikhet kan eftersträvas genom att försöka uppnå bästa möjliga kunskaper hos alla elever, men Sverige har under femtio år valt att mer betona arbetsformerna än inlärning. Boken kan ses som ett försvar för och en fortsättning på de radikala skolreformer som samlades i Läroplan för grundskolan 1969, Lgr 69. Bokens två huvudidéer är att arbetsformer ses som viktigare än inlärning och att intresset för elevernas kunskaper är så lågt att man kan tala om kunskapsfientlighet. Jan Björklunds reformer lyckades inte ändra andan i lärarutbildningen, kanske därför att lärarutbildarna är desamma som före hans reformer, och de fortsätter att använda exempelvis Säljö som obligatorisk läsning.

De arbetsmetoder som läraren uppmanas att använda har sedan 1960-talet uttryckts med förkortningen MAKIS: Motivation, Aktivitet, Konkretion, Individualisering och Samarbete. Säljö nämner knappt Motivation och Individualisering men desto oftare Aktivitet, Konkretion och Samarbete, begrepp som kan sägas vara kärnan i det sociokulturella perspektivet. För honom uppstår kunskaper i samarbete med andra, inte exempelvis genom studier av läroböcker. Säljö förklarar att ”kunskaper inte (är) något som individen har” utan ”är något man använder i sitt handlande i vardagen och en resurs med vars hjälp man löser problem, hanterar kommunikativa och praktiska situationer på ändamålsenliga sätt” (125).

Säljös betoning på handlande i grupp gör att han är misstänksam mot tänkandet, eftersom det försiggår i det inre och inte framstår som knutet till en viss social situation. För honom är tänkandet något som uppstår när personer kommunicerar i ett visst sammanhang och vars resultat delvis är oförutsägbart. Han räknar inte med inlärning som resultat av en riktad ansträngning som elever gör med lärobokens hjälp för att nå ett visst inlärningsmål. Säljö undviker dessutom termen ”inlärning”, därför att han menar att inget förs in i hjärnan, och han använder istället ”lärande”, som uttrycker en pågående, inte avslutad process, som inte har något tydligt mål. Säljö tycker inte heller om begrepp som ”kunskapsinhämtande”. I diskussionen om arv och miljö företräder han en extrem position där miljön är allt: ”I ett sociokulturellt perspektiv illustrerar detta att det är viktigt att inte beskriva lärande, och problem att lära, som om de vore egenskaper hos individer och deras inneboende kognitiva förmågor” (220).

Läsaren slås av fientligheten mot kunskap, skolor, läroböcker, lärare samt elever med bra resultat. För författaren är skolan en onaturlig värld, eftersom den lägger vikt vid att läsa och skriva. Han vill hålla fram en vardagsvärld, där man lär sig genom samtal. Eleverna ska inte behöva syssla med sådant som de inte har egen erfarenhet av och som han kallar pappersversioner av världen. Han är däremot förtjust över den digitala revolutionen: ”Den traditionella, lärarcentrerade och textbundna, formen av undervisning håller också på att förlora sin ställning som modell för hur kunskaper återskapas på ett framgångsrikt sätt” (239).

Roger Säljö talar inte om studieresultat utan om en utbildningsideologisk kamp mellan vad han kallar en bred, medborgerlig fostran och en mer elitisk syn som tar hänsyn till fallenhet för studier. Han accepterar statens monopol över utbildning som en självklarhet och säger att vem som skall få del av utbildning och hur denna ska betalas är ideologiska överväganden som staten ska ta. För Säljö är det tydligen inte ett problem att elever, föräldrar och lärare inte får välja annan typ av utbildning än den staten bestämt.

För att förstå vilken roll Säljös böcker spelar inom lärarutbildningen är det viktigt att se vad han inte nämner. Han säger inget om den praktiska situation som lärare möter i skolor med elever som inte anstränger sig, som uteblir, som inte rättar sig efter regler eller som inte har förkunskaper från tidigare årskurser. Han säger inte att målet är att elever ska lära sig vissa saker varje år, och han nämner inte läxor, examina eller betygssättning. Han nämner inte att de länder i Sydöstasien som når höga resultat har begåvade lärare med utmärkta ämneskunskaper och entusiasm för yrket, medan han själv menar att lärare inte nödvändigtvis behöver vara bäst i klassen. Han visar inget speciellt intresse för kunskapsresultat eller för skolor som fenomen, och många av hans exempel på lärande kommer från situationer utanför skolan. Han ger inga exempel på vad han tycker är en bra skolundervisning. Han säger rent ut i Lärande och kulturella redskap att man inte ska ”se undervisning som orsak till lärande” (15). Han nämner inte lärarflykt från skolan. Han är uppenbart en intellektuellt lagd person, men han yttrar sig om skolan som om han vore antiintellektuell.

Säljö ger inga bevis på att ett sociokulturellt perspektiv ger bra resultat. På senare tid har standardreferensen i utbildningsvärlden blivit John Hatties metastudie från 2008, som tvärt om slår fast att lärarledd undervisning ger det bästa resultatet. Säljös läsare skulle därför behöva bevis på att det sociokulturella perspektivet ger bra resultat, eftersom det motsägs av andra forskare. Kort sagt använder svensk lärarutbildning böcker som inte bara förslösar de blivande lärarnas tid utan direkt lär ut attityder som inte är bevisat effektiva. Detta är både ett vetenskapligt och ett praktiskt problem. Men inget tyder på att lärarhögskolorna tänker ta sin del av ansvaret för de sjunkande kunskapsnivåerna, utan allt fortsätter som om inget hade hänt.