Bergman är naturligtvis död, men hans ande lever. I ökande grad, kan tyckas. Det är lite oklart när kulten startade, men det kan ha varit under det nykonservativa 1990-talet. Det var i alla fall då som Jörn Donner återvände till Stockholm för att finna, och detta ska läsas med Donners bistra finlandssvenska i huvudet, att Ingmar Bergman hade förvandlats till ”ett vandrande nationalmonument”. Det fanns på Dramaten, skriver Donner i Bergman: PM (2009), avsatt en person enbart med uppgiften att hålla upp dörren för Bergman när han anlände på morgonen.

Det hade alltid talats om Bergman. Stockholm är inte stort, film- och teatervärlden ännu mindre. Hans spektakulära debut med manuset till Alf Sjöbergs Hets, 1944 följdes snart av fler uppmärksammade fyrtiotalistdramer, som Det regnar på...