Att det som statsvetarna i Göteborg så fint uppmärksammat oss på – tillit till samhällsinstitutionerna – gjort att ingen varningsflagg har behövts hissas. I Sverige har det funnits en stark tilltro till att staten är god och att offentliga medel används för goda syften. Vårt land kännetecknas av en stark tilltro till demokrati och allas lika rättigheter. Kanske går det att säga att vi är präglade av sådana synsätt i så hög grad att det utvecklats ett förhållningssätt till världen där den förda politiken internaliserats av medborgarna så till den grad att den inte längre ses som politik.

Det är likväl på gränsen till chockerande att acceptansen för den statliga styrningen av verksamheter vars hela syfte handlar om att genom kunskap forma våra världsbilder är så djup och oproblematiserad. Det är ju ingen nyhet att den som har makten över tanken kan genomföra hårresande politiska förändringar. Acceptansen kommer exempelvis till uttryck i att majoriteten av våra universitet, som ska vara den fria tankens och forskningens bastion, är – och här får man nästan nypa sig i armen för att begripa vidden av den statliga styrningen – myndigheter. Finansieringen sker i allt väsentligt genom offentliga medel. Rektorerna – som utses av regeringen – är generaldirektörer för dessa myndigheter. Styrelsemedlemmar utses också av regeringen. Politiker kan alltså raskt styra finansieringsströmmar, uppdrag, rektorstillsättningar och styrelserepresentationer. Universiteten får varje år regleringsbrev av regeringen, fulltecknade av uppdrag. Det som Sten Widmalm anger som en förklaring till att rösterna mot styrningen hittills varit få är att många akademikers politiska preferenser ligger nära regeringsmaktens. När ett konservativt block ser ut att växa sig starkare så hissas varningsflaggen, så kanske är detta förklaringen till det nymornade intresset för akademisk frihet som nu kommit till uttryck.

Handelshögskolan i Stockholm har den akademiska friheten högt upp på agendan. Styrelsen har antagit en strategi som har titeln ”A FREE Business School”. Strategin tar sin utgångspunkt i vikten av en institution som främjar det fria tänkandet, kunskapssökandet och varandet. FREE är också en akronym för Faktabaserat och vetenskapligt förhållningssätt, Reflekterande och självmedveten, Empatisk med kulturell förståelse samt Entreprenöriell och ansvarstagande. Akronymen är ingen uddlös floskel, utan används och mäts i programdesign och kursutveckling. I grunden är dock ett fritt lärosäte avhängigt finansieringsmodellen och Handelshögskolan har en uppsjö av finansieringsströmmar. Det fasta statliga anslaget utgör mindre än 18 procent av vår årliga budget. Till det har vi stöd från Handelshögskoleföreningen, forskningsanslag från stiftelser och forskningsfinansiärer, stöd från över 100 företag och tidigare studenter, donationsprofessurer och forskningsmedel från vidareutbildningsverksamhet. Det är mångfalden av finansieringskällor som utgör basen för vår akademiska frihet. Genom att ha en bred finansiering blir ett lärosäte mindre beroende av någon enskild finansiär, kan lättare anpassa sig efter det rådande läget och kan rida ut oroliga tider med politiska svängningar.

Svaret på frågan om vad som krävs för en välfungerande demokrati är, nästan alltid, pluralism. Monokulturer är det fria tänkandets värsta fiende. Bland möjliga åtgärder för att främja epistemologisk mångfald inom universitetsvärlden finns att statsmakterna bör hålla sig till att formulera generella mål och önskade resultat, men avstå från formuleringar om hur resultaten ska uppnås. De diskussioner som förts om att ändra universitetens organisationsformer från myndigheter till stiftelser eller – vilket Daniel Tarschys föreslog år 2008 – till en ny självägande offentligrättslig form, bör ses i nytt ljus.

Och, kanske än viktigare, är att slå fast att en mångfald bland finansieringskällor är en av många vaccinationer som krävs för att bygga samhällelig resistens mot direkt styrning och ideologiska ekokammare.