Pseudovetenskap tar över i skolan
”Ät vad du vill och rasa i vikt”, lyder rubriken på hälsomagasinet vid kassan i matbutiken. Jag muttrar för mig själv, men blir inte nämnvärt förvånad över tramset. När jag kommer hem gör jag en snabb sökning på några påhittade påståenden om vad som är bra för hälsan. Snart finner jag rubriker som ”Öl kan göra dig smart och förbättra minnet” och ”Choklad gör dig smart”. Artiklarna har över 20 000 delningar i sociala medier.
Jag tycker mig se allt fler trender som växer fram, vilka utlovar maximal utdelning med minimal ansträngning, trots att det sällan faller inom logikens ramar. De är lättsålda och förekommer även inom skolans värld. Självfallet finns det mer eller mindre effektiva dieter och träningsmetoder. Det gäller även undervisningsmetoder. Vi människor kommer dock alltid att hejdas av våra kognitiva och fysiska begränsningar. Att studera, liksom att bygga en hälsosam kropp, kräver både tid, engagemang och ansträngning.
Listan av trender i den svenska skolan kan göras lång. Lärstilar, individualisering, entreprenöriellt lärande och digitalisering är några exempel. Gemensamt för dem är att de utlovar underverk för elevernas kunskapsutveckling och/eller kreativa förmåga, men saknar evidens som visar att metoderna är effektiva. Strävan bort från den traditionella skolan där lärare leder undervisningen i helklass är påtaglig, metoderna bygger på att eleven tar ett ökat ansvar för sitt lärande. Det må fungera för medelklassens flickor, som besitter den mognadsnivå och det kulturella kapital som de elevcentrerade undervisningsmetoderna förutsätter, men kan vara förödande för arbetarklassens pojkar, där behovet av lärarledd undervisning och disciplin är stort.
Hur kommer det sig att trender inom pedagogik utan evidens har spridit sig runt om i våra klassrum, trots att skollagen tydligt stipulerar att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? Svaret kan finnas i att trenderna har sålts in i klassrummen från auktoriteter inom skolvärlden – det pedagogiska etablissemanget inom akademin, skolmyndigheterna och visionära skolpolitiker. Inte lärarna ute i klassrummen.
Ta exempelvis det entreprenöriella lärandet, som Skolverket hävdar främjar ”kompetens att fatta beslut, kommunicera och samarbeta” och ”stimulerar fantasi och skapande”. Jag kontaktade Skolverket för att fråga vilken evidens som låg bakom deras påståenden. Enligt Skolverket gäller skollagens krav på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet även den egna myndigheten. Verket hänvisade till en forskningssammanställning som tagits fram om entreprenöriellt lärande. I den presenteras dock inget som styrker Skolverkets påståenden, utan det står att ”inga studier har varit så longitudinella att de med säkerhet kan redovisa effekterna av entreprenörskapssatsningar i skolan”.
En annan trendpedagogisk metod utan bäring i evidens brukar kallas för lärstilar. Utgångspunkten är tanken att alla elever lär sig på sitt eget vis. Elevernas lärstilar brukar delas upp i ett antal olika kategorier, exempelvis visuellt, auditivt och kinestetiskt. Lärstilar har gång på gång underkänts av forskning. Elever lär sig helt enkelt mer lika än olika. Även om elever föredrar att lära sig på ett visst sätt så finns inget stöd för att det förbättrar lärandet. Trots det lever myten om lärstilar kvar och saluförs bland annat i material från Specialpedagogiska skolmyndigheten och Skolinspektionen. Myndigheter sprider pseudovetenskap.
Digitaliseringstrenden är på frammarsch. En stor marknad har öppnats upp för de kommersiella aktörer som vill tjäna sig en hacka på ett skolsystem i förvirring. Catarina Player-Koro, forskare på Göteborgs universitet, har granskat nära 600 artiklar om digitala verktyg i undervisningen. Hon konstaterar att 95 procent av artiklarna har en optimistisk hållning som betonar de möjligheter som finns inbyggda i tekniken. Endast 5 procent av artiklarna intar en kritisk hållning till tekniken och tar utgångspunkt i själva lärandet.
Självfallet finns det exempel på metoder som nyttjar tekniken till undervisningens fördel, men det går inte att sticka under stol med att många satsningar har varit förgäves. OECD konstaterade i rapporten Students, computers and learning att inget land som har satsat stora resurser på teknik i undervisningen har lyckats höja resultaten i vare sig matematik, läsförståelse eller naturvetenskap. Vinnarna på elevdatorer är IT-företagen, inte eleverna.
Samtidigt som effektiviteten av teknik i undervisning är låg har många kommuner satsat stora belopp på att köpa in datorer till eleverna, ofta på bekostnad av böcker. Många lärare erbjuds inte fortbildning baserad på vetenskaplig grund i hur digitala verktyg kan användas effektivt. Satsningarna på teknik i klassrummen kommer ofta ovanifrån. Elevdatorer har varit ett mål snarare än ett medel, ingen vill vara sist på den digitala trenden som i årtionden utlovat mirakel för kunskapsresultaten. De utlovade resul-taten lyser ännu med sin frånvaro.
Enligt en rapport från SKL leder inköp av elevdatorer till ökade skillnader mellan skolor, ökade kostnader och ökat ensamarbete. Att de lärarledda genomgångarna minskade markant i samband med att skolorna köpte in datorer bekymrar inte rapportförfattarna. De skriver att elevernas ensamarbete är positivt om ”läraren finns till hands för att hjälpa och vägleda”. Läraren ska således vara en coach som vägleder eleverna och därmed inte längre undervisa strukturerat i helklass. Joanna Giota, författare av forskningsöversikten Individualiserad undervisning i skolan, konstaterar att lärandet har blivit ett individuellt projekt. Eleverna blir alltmer utelämnade i klassrummet och lärarna håller färre genomgångar med klassen. Eget arbete har blivit en vanlig arbetsform, trots att strukturerad lärarledd undervisning är mer effektivt.
Allt fler elever uppger att de känner sig stressade. Min hypotes är att förskjutningen från lärarledd undervisning till ett ökat ansvarstagande för den enskilde eleven ger upphov till stress. Många elever är inte kognitivt mogna att ta eget ansvar i för stor utsträckning. Giota sammanfattar det väl: ”Alla elever klarar inte av att planera sitt eget lärande. Om de inte får stöd är risken stor att de tappar lusten att lära.”
Att trendiga pedagogiska metoder fått leva vidare trots att Sverige spenderar omfattande resurser på pedagogisk forskning kan möjligtvis förklaras av att den pedagogiska forskningen inte har varit in-tresserad av att mäta effekten av sina rön. En studie av Socialstyrelsen undersökte hur många doktorsavhandlingar som innehöll effektstudier inom ett flertal discipliner. Effektstudier används för att mäta den effekt olika insatser har. Enbart 2 procent av doktorsavhandlingarna i pedagogik innehöll effektutvärderingar av hög kvalitet.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Effektmätningar kan bemästras redan i grundutbildningen. Lärarstudenter bör få lära sig att göra effektutvärderingar av sin egen undervisning, vilket de får i Singapore. Det kan skapa de förutsättningar som krävs för att skapa en sund skepsis mot olika forskningsresultat. Det är dags att bryta pedagogernas isolering i de svenska lärarutbildningarna och öppna upp för andra discipliner, exempelvis kognitiv neurovetenskap.
Pseudovetenskapliga trender, katastrofala kunskapsresultat och en pedagogisk forskning som inte gör nytta för lärarna i klassrummet är en ohållbar kombination. Det är hög tid att börja ifrågasätta de ove-tenskapliga skolexperiment som pågår. De trendpedagogiska metoderna borde enbart användas mycket restriktivt och endast i samband med forskning som utvärderar nytta och risker. Först då kan vi börja prata om en skola på vetenskaplig grund.
Isak Skogstad är ordförande för Lärarnas Riksförbunds studerandeförening.
Lärare och skoldebattör.