Ända fram till för några år sedan sändes denna existentiella och andliga tankepaus mitt i nyhetsflödet klockan 06.50. Jag tror det var viktigt att den låg där, att tempot avstannade och en reflektion över vad det är att vara människa tog vid. Fyra minuter och trettio sekunder, med avslutningsmusik, är en lång tid i etern. Man hinner få en del sagt.

I avtalet med radion ingick även att kal­las in vid särskilt dramatiska och allvarliga händelser i nationen eller i världen. Ett starkt minne är när min producent ringde en hösteftermiddag och berättade att det ”hänt något med ett flygplan i New York”, men att de ännu inte visste vad. Han ombad mig att vara beredd att komma in och direktsända. Det var den 11 september 2001 och världen blev aldrig sig lik.

Två år senare tillbringade jag nästan ett dygn i Radiohuset i Stockholm. Utrikesminister Anna Lindh hade mördats och det behövdes såväl en text att sända som att ha samtal med förstämda, chockade och förtvivlade journalister. Terrorattentat, som de på Utøya, i Köpenhamn och Paris, krig och andra skakande händelser, som mordet på journalisten Nils Horner, har jag reflekterat över i etern under många, många år. Jag har talat om mörkret och om hur vi ska kunna finna ljus och hopp igen när det känns omöjligt och då vi ställs inför mänsklig ondska och lidande. På det finns enbart ett perspektiv och det är offrens och offrens anhöriga.

Några dagar efter Hamas terrorattentat mot judiska civila i Israel – då hundratals ungdomar bokstavligen slaktades – sände P 1 en ”Tankar för dagen” på temat ungdomar som förlorar sin tro på livet. Hur mörk tillvaron kan te sig för en ung männi­ska som tappat hoppet och inte ser något ljus. Men, det är inte de slaktade, våldtagna och bortförda judiska ungdomarna det handlar om, utan om ungdomarna i Gaza. Lyssnarna uppmanas av prästkollegan till förståelse för terrorn. Att förstå är inte att acceptera, får vi veta. Det underliggande budskapet är att det är Israels och judarnas eget fel att illdåden skett. Det är judarna som får Gazas ungdomar att förlora hoppet och därmed judarna som skapar Hamas maktbas och därför bär det yttersta ansvaret för att terrorn skedde. En liten brasklapp på några rader slängs in om massakern, för att säga att den inte ursäktas eller förringas. Men, det är precis denna förkastliga syn som Sveriges Radio sände ut: att terror mot judar kan ursäktas och tolereras.

Nu får prästkolleger givetvis hålla sig med vilka politiska åsikter de vill och får själva ta ansvar för sin moraliska kompass och okänslighet. Men, det här sändes i public service. Programmet är ett etiskt haveri för våra statsfinansierade medier.­ Om nu någon sänder in ett manus några dagar efter en terrorattack och vill föra förövarnas talan, måste det finnas kontrollstationer. Som en producent.

Förutom att denna ”Tankar för dagen” är en moralisk katastrof, så har den sannolikt även antisemitiska inslag. Judar mäts inte med samma måttstock som andra människor. Det skulle vara fullständigt otänkbart att visa förståelse för terror gentemot något annat folk. Lika orimligt skulle det vara att osynliggöra offren för ett terrordåd om det drabbat andra än judar. Tanken att judarna har sig själva att skylla för de brott som begås mot dem, bär även den antisemitiska stråk.

Händelsen avslöjar public services partiskhet, men den kände många av oss till redan. Vad värre är att det kan släppas igenom ett program med antisemitiska undertoner och ingen ryggmärgs­reflex rycker till hos de sändningsansvariga. Den reflexen finns uppenbarligen inte och det är obehagligt. Sändningen ligger i skrivande stund fortfarande kvar på Sveriges Radios hemsida. Haveri, är ordet.