Med besvikelse har Sveriges medborgare tagit emot raden av larm om skandaler vid svenska myndigheter under senare år. Vissa är nu övertygade om att förvaltningen måste befinna sig i fritt fall. Som svar har det gamla ordet ”ämbetsman” dammats av. I ett nostalgiskt skimmer målar man upp bilder av en grå, men seriös, oförvitlig och omutbar tjänsteman, långt från den mondäna tillvarons fåfänga och ytligheter, som noggrant följer alla regelverk, djupt besjälad av sitt uppdrag som förvaltningens tjänare. En idealbild där det grå och tråkiga görs till en dygd.

Men ämbetsmannen bör förstås som något betydligt större. Ämbetsmannen är en person med ett särskilt omdöme, en särskild integritet och en särskild förmåga att se helheten där många...