För några år sedan läste jag boken Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns (2013) av den amerikanska juristen och författaren Susan Cain. Där diskuteras varför introversion, liksom de näraliggande egenskaperna känslighet, allvarsamhet och blyghet, har blivit ett andra klassens personlighetsdrag. Det extroverta idealet, som hon menar är förhärskande i västvärlden, bygger på värderingar om att den ideala människan är sällskaplig och trivs i strålkastarljuset. Att agera socialt dominant är numera liktydigt med att vara framgångsrik.

Susan Cains iakttagelser får en fördjupad betydelse i anslutning till begreppet ”det offentliga samtalet”. Hur påverkas samtalen i offentligheten om det tvärsäkra sättet att prata bedöms som mer sympatiskt än det trevande, trots att det inte finns någon bevisad korrelation mellan bestämda svar och goda idéer? Att framföra tydliga budskap med självförtroende har blivit det förväntade sättet att vara på, för att få offentligt genomslag. En mer försynt inställning uppfattas som socialt osäker och lite problematisk eftersom det modesta – till skillnad från det omedelbara – kan behöva tolkas.

Också vetenskapssamhället har anammat extroverta principer för att nå effekt. Som akademiker ska du kommunicera din forskning på ett personligt och profilerat sätt. Den hämmade asociala professorn, som har svårt att formulera sig kärnfullt, är på utdöende. Allt oftare premieras sociala aktiviteter framför reflektion även inom akademin: vetenskapsmarscher, opinionsarbete och förväntan på utåtriktade verksamheter driver och sekunderar lättillgängliga budskap.

Inom ramen för det offentliga samtalet finns det en accepterad tankefigur som går ut på att vi behöver bli bättre på att mota ”fake news”. Populismen är på frammarsch. Samtidens mantra lyder att vi måste mobilisera mot den faktaresistens som hotar vårt samhälle. Till vår hjälp, för att komma tillrätta med vår tids faktamotstånd, tillskyndar forskare. Problemet i den offentliga debatten är inte en befogad oro för alternativa fakta eller relevansen i begreppet postsanning utan hur diskussionen förs. Stötestenen är att i konflikten mellan forskare och populister delar båda grupperna upplevelsen av att ingen lyssnar trots att världen håller på att urarta. På så vis drivs stämningen upp och extroverta personlighetstyper från båda sidor kan i en lätt docerande ton framföra sitt ärende. Samtalet förvandlas till monolog, där åhörarna beaktar en röst i sänder. Vetenskapliga rön är sällan lättillgängliga och entydiga på det sätt de ibland framställs för att passa in i det offentliga samtalets inkluderande utgångspunkter. Detta vet naturligtvis både populister och forskare, som ändå landar i en malström av simplifierade förkunnelser där tvärsäker attityd övertrumfar tankeutbyte. Hur hamnade vi här?

I en viktig mening är vetenskapen öppen – den är fri att läras ut till den som söker upp den. Men den kan inte utan vidare bli tillgänglig för alla. Man måste förstå vetenskapens språk och använda dess metoder för att nå kunskap. Filosofen Georg Henrik von Wright skriver i Vetenskapen och förnuftet (1998): ”En vetenskapsman är i regel angelägen om att meddela sina rön och få dem erkända som bidrag till ett stort bygge: skapandet av en vetenskaplig världsbild.” Den idealbild av vetenskapen som von Wright intresserar sig för utgår från den introverta rörelsens betydelse för tankeverksamheten, den som placerar tvivel före visshet. En vetenskaplig världsbild förutsätter att argumentet i sig segrar. En sådan långsam logik kan inte överföras till det offentliga samtalet, som drivs av rapp tydlighet och energi enligt extrovert modell: här härskar antal delningar på sociala medier och personlig karisma. Forskare som tar argumentet-i-sig-positionen för given riskerar att först bli förvånade över bristen på genomslag och därefter anpassa sig till extroverta kommunikationsmönster.

Vi bevittnar just nu en jippofiering av det offentliga samtal där forskare ingår, vilket på sikt kommer att leda till en negativ förändring av forskningsprocessens introverta natur. Alla dessa happeningar, som är en förlängning av vår tids förhärskande ideal om strålkastarljuset, borde få större konkurrens av de centrala skäl som ligger bakom varför akademiker bör ingå i det offentliga samtalet, där jag vill påstå att en av de viktigaste anledningarna är denna: forskare kan artikulera, finslipa och förmedla en konträr attityd mot de fenomen i kulturen och samhället som majoriteten tar för givna.

I framtiden behöver forskare därför motsätta sig den extroverta norm som felaktigt fastslår att det dominanta är det skickliga. Om man läser Susan Cains bok tycks dessutom mänsklighetens behov av introspektiv känslighet för kulturell och social landvinning indikera det extroverta idealets stora brister.