Hans hjälteroll är dessutom slitstark och har knappast naggats i kanten. På den svenska tusenlappen blickar numera en nöjd, blid och tankfull Hammarskjöld ut mot världen. Högre än så kommer man inte i Riksbankens sedelhierarki, en värdemätare så god som någon.

Föga förvånande har det skrivits flera böcker om den forne generalsekreteraren. Senast i raden är Staffan Carlssons Helgon och maktspelare. Dag Hammarskjöld som politiker. Med erfarenheter som tidigare ambassadör i Budapest, London och Berlin känner han väl till den internationella diplomatins villkor. Han kan spelets regler.

I boken skildras Hammarskjölds sista femton år. Tiden som finanssakkunnig, kabinettssekreterare och statsråd i UD under åren 1946–53 avverkas i ett fåtal kapitel, medan tiden som FN:s generalsekreterare 1953–61 får betydligt större utrymme. I några kapitel riktas sökarljuset på konkreta konflikter som Suezkrisen och Kongokrisen. Andra är tematiskt övergripande och diskuterar exempelvis ledarskap.

Vi får följa det diplomatiska spelet: möten, protokoll, promemorior, brev, resolutionsförslag och middagar. Rutiner i repris på repris och därtill ett ständigt resande. Analysen ligger i den di­plomatihistoriska genrens huvudfåra och präglas av noggrannhet. En amerikansk professor har karakteriserat genren som en redovisning av vad ”one clerk wrote to another clerk”. Ibland tar detaljerna också överhand, men ofta är de nödvändiga för att blottlägga övergripande mönster.

Karriären var spikrak och Hammarskjöld värnade ämbetsmannarollen. Blev statsråd, men ville inte bli politiker och var heller aldrig förankrad i något parti. När han valdes första gången till generalsekreterare saknade han en politisk plattform, men han var mer profilerad vid omvalet 1957. Under sin andra mandatperiod försökte Hammarskjöld göra FN mer självständigt i arbetet för fred. Carlsson konstaterar att ingen generalsekreterare sedan dess har vågat något liknande.

Författaren tecknar bilden av en skarpsinnig visionär, handlingskraftig ledare och slipad aktör på världsarenan liksom i kulisserna. Freden dominerade blickfånget, syftet med politisk krishantering var att skapa en säkrare värld. I Hammarskjölds fokus stod metoden eller rättare sagt vägen dit: de konkreta stegen som skulle tas för att nå målet. Mänskliga rättigheter hade inte samma dignitet som avspänning, en prioritering i takt med tiden. Mest lyckosam var han vid lösningen av Suezkrisen 1956, ett mästerstycke för att använda Carlssons ord.

För första gången lanserades tanken på en fredsbevarande FN-styrka. Idén var inte Hammarskjölds utan den kanadensiska utrikesministerns, själv såg han inte omedelbart potentialen. Men förslaget bidrog till lösningen, jämte generalsekreterarens förhandlingsskicklighet och outtröttlighet. Först i samband med den komplicerade Kongokrisen några år senare försvagades hans ställning på allvar.

Carlsson diskuterar in­gående Hammarskjölds agerande på den internationella arenan, hur han framgångsrikt navigerade bland storpolitikens alla skär. Men framförallt är författaren intresserad av att granska myten. Enligt den traditionella bilden var FN-chefen principfast och tog striden med stormakterna. Han stod emot ledande staters försök att lamslå världsorganisationen. Ikoniska filmklipp från 1960 visar hur han satte den sovjetiska ledaren Nikita Chrusjtjov på plats i generalförsamlingen.

I boken sätts emellertid frågetecken vid mytbildningen. Redan som ung diplomat funderade författaren på om Hammarskjöld verkligen hade överbryggt klyftan mellan ideal och verklighet, ”mellan världen som den borde vara och världen som den var”. Dess­utom aktualiseras den principiellt intressanta frågan hur generalsekreteraren kunde bli så framgångsrik om han ständigt låg i fejd med stormakterna. Måste man inte vara realpolitiker och inse att det finns en verklighet som man inte kan strunta i?

Författaren avfärdar alltså den schablonmässiga hjältebilden och menar snarare att Hammarskjöld tvärtom blev en betydelsefull och framgångsrik generalsekreterare just eftersom att han som pragmatisk och resultatorienterad realpolitiker samarbetade med stormakterna. Hammarskjöld saknade förvisso inte ideal, men tänjde på dem för att nå framgångar, förstod stormaktspolitikens realiteter och kompromissade. Även småstatstänkandet och värnandet om de mindre medlemsländerna hade en realpolitisk agenda. Syftet var enligt författaren att hålla världsorganisationens växande antal afrikanska och asiatiska medlemmar ”bakom Kongoinsatserna – och bakom Hammarskjöld”.

Återhållsamhet och redbarhet ingick i karaktärsbeskrivningen av Hammarskjölds sammansatta personlighet liksom stort självförtroende och höga krav på sig själv och andra. Allt bidrog till bilden av den idealistiska FN-chefen. Även hans andliga framtoning lyftes fram. I den postumt utgivna Vägmärken såg han uppdraget som FN-chef som svar på en bön ”att finna något att leva för, stort nog att dö för”. De religiösa grubblerierna i boken blottlade ett inre djup, en integritet och ett behov av att hålla avstånd till andra, vilket i sin tur stärkte hans mytiska aura.

Carlsson pekar på att FN-chefen möjligen även hade ägnat sig åt kar­riärplanering. Själv medgav Hammarskjöld att han när Tage Erlander frågade honom om han ville ha en statsrådspost kände ”ryckningar av infantil ärelystnad”. Efterlämnat material vittnar likaledes om att mycket tid ägnades åt att fundera över karriären. Före generalsekreterarvalet 1953 besökte Hammarskjöld Washington och New York och träffade nästan samtliga nyckelpersoner som hade med valet att göra. Författaren konstaterar att det saknas belägg för att han skulle ha talat i egen sak vid mötena men sår ett frö. Karriärplanering rimmar förstås också illa med den traditionella bilden av FN-chefen. Men som Carlsson klokt konstaterar kan vi inte veta i vilken utsträckning han agerade aktivt, bara spekulera.

Hammarskjölds framgångar och idealistiska och andliga framtoning förklarar hjälteglorian. Lägg till hans plötsliga död i tjänst vid flygkraschen. Martyrskapet försvårade en förutsättningslös diskussion av generalsekreterarens insatser. Avgörande för mytbildningen var enligt Carlsson också den svenska självbilden som stärktes under 1960- och 1970-talen när hans eftermäle formades. Det var en tid när Sverige skulle fungera som ledstjärna för fattigare och mindre utvecklade länder, som en moralisk stormakt, neutral i en polariserad värld och med höga idealistiska och altruistiska ambitioner. Hammarskjöld blev en symbolgestalt för självbilden, en anspråkslös hjälte och de små nationernas riddare.

Carlsson bortdefinierar inte Hammarskjölds insatser och opponerar egentligen inte mot bilden av honom som kreativ, analytiskt skicklig och mångsidig. Men han ser också övermod och otillräckligheter och fram­förallt en bristande förmåga att hantera den oerhört komplicerade Kongokrisen. Författaren menar att det är först när vi ser Hammarskjöld i hel­figur, med alla hans tillkortakommanden och felbedömningar, som vi också ser hans storhet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Historieskrivning är som bäst när tidigare förgivettaget ifrågasätts, när etablerade sanningar omvärderas och myter avlivas. I det avseendet lyckas Carlsson med råge. Resonemangen är väl underbyggda och resultatet ett nationalmonument med revor.

Den tidigare ambassadören har skrivit en medryckande bok: rik på tankar, reflektioner och perspektiv. Att på en mer övergripande nivå synliggöra konfliktytorna mellan idealism och realpolitik innebär dessutom ett värdefullt bidrag till förståelsen av den internationella politikens spelregler, då som nu.

—

HELGON OCH MAKTSPELARE
DAG HAMMARSKJÖLD SOM POLITIKER
STAFFAN CARLSSON
Albert Bonniers förlag