Våld mot huvudet, sparkar, pistolhot, hot om att döda, hot om att bomba skolan, hugg med kniv, barn som bits. Detta är exempel på våldsbrott som begåtts av barn under femton år i Sverige enligt en undersökning som togs fram 2020 på uppdrag av Carin Götblad, dåvarande regionpolischef för område Mitt. Den yngste i materialet som misstänktes för våldsbrott var endast sju år gammal. ”Jag blev häpen över grovheten, det är våld mot huvudet, sparkar, hot om att döda”, uppgav Carin Götblad i en intervju om kartläggningen (Expressen 5/2 2020).

Samma år genomförde Akademikerförbundet SSR en enkät som besvarades av över 480 socialsekreterare som arbetar i utsatta områden med barnärenden. Nästan hälften av socialarbetarna uppgav att de hade kännedom om barn under 12 år som rekryterats av kriminella gäng. Året därpå pekades hela 1 200 minderåriga ut som nätverkskriminella av polisen. Sedan dess har våldsspiralen fortsatt och sveper med sig fler barn. Samtidigt vet vi att tiotusentals unga, framförallt flickor, tvingas underkasta sig hederskulturens stenhårda förtryck i Sverige fast de lever i ett av världens mest jämställda länder.

Tidöavtalet blundar inte för den djupt oroande utvecklingen och presenterar ett skarpt förslag, nämligen att den borgerliga regeringen ska verka för att fler
barn tvångsomhändertas. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna slår gemensamt fast att: ”Lagen om vård av unga (LVU) ska användas oftare för att skydda barn från utsatthet för våld, inklusive hedersrelaterat förtryck, eller för kriminella miljöer.” Tidöavtalet deklarerar även att man vill utreda ökade möjligheter att omhänderta barn som på grund av sina hemförhållanden är i nära kontakt med kriminell verksamhet.

Att fler barn i Sverige bör omhändertas med tvång kan uppfattas som en fullt rimlig hållning. Minderåriga bör inte växa upp i familjeförhållanden där våld och brottslighet är normaliserat. Problemet är att verkligheten är komplex. Det finns tre skäl att nyansera förhoppningarna om LVU som verktyg mot kriminella miljöer och hedersförtryck: socialtjänstens sviktande utredningskapacitet, brist på familjehem och brist på institutionsplatser. Dessutom bör man ifrågasätta vilket resultat kostsamma placeringar ger.

För det första kan socialtjänsten endast ansöka om omhändertagande, själva beslutet avgörs alltid av förvaltningsrätten. Att med tvång skilja ett barn från sitt hem är ett av de allvarligaste ingreppen en stat kan göra mot enskilda och behöver därför omgärdas av största möjliga rättssäkerhet. Rättens dom måste baseras på individuella utredningar. Den här typen av utlåtanden bör även fortsättningsvis göras av för uppgiften utbildade socialarbetare och inte av poliser eller åklagare, som dessutom redan har fullt upp med att bekämpa brottsligheten. Men med tanke på den redan tunga arbetssituationen och höga personal­omsättningen på allt för många av landets socialkontor kan man ifrågasätta om det finns utredningskapacitet att möta regeringspartiernas efterfrågan på fler omhändertaganden. I enkätundersökningen av SSR uppgav över 60 procent av social­sekreterarna i utsatta områden att de redan har för många barnärenden.

För det andra råder det sedan länge akut brist på familjehem. Ett uttalande av en socialsekreterare vid Familjeenheten i Borås om svårigheten att finna familjehem är talande: ”Idag har vi 60 familjer men vi skulle lätt kunna ha 60 till, det finns inget stopp” (SR 9/12 2021). Om fler barn ska separeras från sina föräldrar måste det från regeringshåll finnas en seriös plan vart dessa barn ska placeras. Ett pågående forskningsprojekt vid Linköpings universitet har tilldelats nästan sex miljoner kronor för att undersöka varför det är så svårt att hitta familjehem. Ett annat tecken på bristen är en kartläggning av TT som visar att 270 barn 0–9 år har placerats på hem för vård eller boende (HVB) utan vårdnadshavare åren 2018–2020. Dessa behandlingshem, i kommunal eller privat regi, är givetvis olämplig miljö för ensamma små barn men inga andra alternativ har funnits. I en situation då familjehemmen kan välja är det knappast troligt att de i förs­ta hand öppnar dörren för unga med våldsamt beteende som backas upp av kriminella nätverk.

För det tredje råder det även platsbrist på Statens institutionsstyrelses (SiS) särskilda ungdomshem. I februari i år riktade Justitieombudsmannen allvarlig kritik mot SiS för att platsbristen blivit närmast permanent och att det kan innebära risker för liv och hälsa. 58 unga stod då i kö. Samtidigt existerar fortfarande för lite kunskap om positiva effekter av institutionsvård trots att en enskild placering kan kosta tusentals kronor per dygn. En ny rapport från myndigheten Inspektionen för vård och omsorg (IVO), som presenterades i januari i år, riktar skarp kritik mot hela 19 av 21 granskade statliga ungdomshem för allvarliga brister.

Regeringen vill införa särskilda ungdomsfängelser som ska skötas av Kriminalvården. Det kan behövas av säkerhetsskäl men blir sannolikt särskilda ungdomsavdelningar på ordinarie anstalter. Statens beredning för social och medicinsk forskning (SBU) har pekat på att psykosociala problem kan förvärras när ungdomar med liknande beteendeproblem bor på samma ställe. I vuxen ålder har gruppen institutionsplacerade unga förhöjd risk för fortsatt destruktivt leverne med droger, brottslighet och en för tidig död. Bara för att Kriminalvården blir huvudman försvinner inte den problematiken.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Ett alternativ till institutionsvård är en så kallad behandlingsfamilj utifrån evidensbaserade metoden Treatment ­Foster Care Oregon (TFCO). Det är en insats där särskilt utbildade familjehemsföräld­rar tillsammans med ett professionellt team bedriver behandling. Minst en av familjehemsföräldrarna avsätter heltid till uppdraget. SBU:s analys är att ungdomar i denna typ av satsning klarar sig bättre än de på institutioner. En trolig förklaring, enligt myndigheten, är att man inom TFCO tar emot bara en klient i taget. Det innebär betydligt lägre risk för den som vårdas att påverkas negativt av andra ungdomars psykosociala problem. Samtidigt är det en modell som inte fungerar för unga med för stora svårigheter och det finns långt ifrån tillräckligt med utbildade kvalificerade behandlingsfamiljer i Sverige för att möta efterfrågan.

Avslutningsvis måste frågan om hot och våld mot socialsekreterare adresseras när regeringspartierna kräver fler omhändertaganden av barn i kriminella miljöer. Enligt SSR:s enkätundersökning till socialsekreterare som handlägger barnärenden i utsatta områden svarade nästan 70 procent att de utsatts för hot i tjänsten. 7 procent angav att de en eller flera gånger har undvikit att ingripa med LVU på grund av hot eller rädsla. Situationen är inte bara ett arbetsmiljöproblem, utan kan även påverka myndighetsutövningen. LVU är redan idag socialtjänstens tyngsta och mest komplexa arbetsuppgift. Socialsekreterare i den sociala barnavården har ett av samhällets viktigaste och mest komplicerade uppdrag. Om man vill att fler utsatta barn ska få hjälp måste först socialtjänstens förutsättningar förändras i grunden. Regeringen är tyvärr naiv om LVU.