Varsågoda? En trevlig artighetsfras, förvisso. Det är bara det att jag sitter där utan sällskap.

– Tack, men jag är här ensam, replikerar jag, i hopp om att min antydan till språklektion skall både uppfattas och tas på rätt sätt.

– Hoppas att ni får en trevlig kväll ändå, blir kommentaren.

Förmodligen hade det varit artigast av mig att bara säga ”tack” och mumsa i mig min smörgås. Men skolfröken i mig vill inte släppa detta tillfälle till undervisning. Inte heller tål min kärlek till modersmålet ett så klumpigt språkbruk. En viss omsorg om inrättningens fortsatta väl spelar också in: risken hade varit överhängande att den anställde unge mannen hade fortsatt med sin språkliga fadäs och därmed befläckat restaurangen...