Tanken återkommer ofta nu, att det har hänt något speciellt med vårt offentliga liv som liksom lamslår politiska diskussioner. Det som förut brukade vara en åtminstone någorlunda rimlig samhällsdebatt tycks ha övergått i ett skrämmande irrationellt och känslodrivet skränande. Alla verkar slita varandra i stycken och tappa förtroendet för motståndarnas ärliga avsikter.

Visst skiljer sig uttrycken åt och graden av motsättningar är en annan, men ändå är det påfallande hur lätt det är att se svenska paralleller i Jonathan Rauchs...