Daytonavtalet satte stopp på fyra års inbördeskrig och massakrer, etnisk rensning, bittra strider, urskillningslösa beskjutningar av städer och tätorter, sy­stematiska massvåldtäkter och folkmord, flyktingtragedier, terror, banditvälde och mordbränder i Bosnien, Kroatien och Serbien. Detta skedde i samband med att kommunistledaren Josip Titos polisstat Jugoslavien imploderade och väckt till liv en nationalistisk fanatism.

Men den 14 december 1995 skrev huvud­aktörerna – motvilliga, hotfulla och egotrippade – under räddningsplanen och dess delikata gränsdragningar. De tre var Serbiens president, den megalomane Slobodan Milošević med planer på ett Storserbien, Kroatiens president, den ultranationalistiske Franjo Tuđman och Bosniens Alija Izetbegović, en åldrad, mild intellektuell men också en sturig muslim.

Ett år senare fanns åtskilliga kandidater till Fredspriset bland dem som direkt eller indirekt hade gjort Daytonavtalet möjligt.

Det fanns IFOR, OSSE, UNPROFOR och många andra av alfabetets förbryllande bokstavskombinationer, som var på plats i FN:s tjänst och på EU:s uppdrag. Det fanns de som sedan 1991, då helvetet bröt loss, strävat efter vapenvila, någon form av samförstånd, rent av fred – norrmannen Thorvald Stoltenberg, britten David Owen och inte minst svenskarnas egen Carl Bildt. Det fanns yrkesskickliga soldater från tiotals länder, Malaysia, Nigeria, Ghana, Fiji och naturligtvis Sverige.

”Men för den som granskar situa­tio­nen och, som jag, ofta reser genom Balkans länder är det lätt att konsta­tera: Det går inte bra. Alla länderna är besvikelser.”

Den mest självklare kandidaten var Richard Holbrooke, en snabbtänkt och påstridig amerikansk diplomat som Bill Clinton gjort till chefsförhandlare i försöken att nå fred i Bosnienkriget. Clinton hade efter det bosnienserbiska ­folkmordet i Srebrenica i juli 1995 – då 8 373 bosniaker, tonårspojkar och män, i kallt blod mördades av bosnienserbiska styrkor under ledning av Ratko Mladić, i Natos regi ”bombat fram fred”. Nato-planen lyfte från Italien och från amerikanska hangarfartyg i Medelhavet.

Femhundra stridsflygplan från 15 länder utförde 3 400 bombuppdrag. De slog ut Republika Srpskas infrastruktur och arméns krigskapacitet, vägar, broar, elverk, matförråd och vattentorn. Bombningarna ses som den främsta faktorn till att serberna två månader senare skrev under Daytonavtalet. Men sannolikt bröt kampanjen mot grundläggande värderingar inom internationell lag.

Daytonavtalet betraktas som Holbrookes främsta yrkesgärning. Nobels fredspris hägrade. Syrligt konstaterade Carl Bildt, när jag under två dagar i våras i hustrun Anna Marias slott Tabiano nära Parma ingående intervjuade honom om Jugoslavien då och de nybildade, exjugoslaviska länderna nu:

”Den hösten gjorde Holbrooke anmärkningsvärt många resor till Oslo…”
Bildt var med sitt delade ordförandeskap vid konferensen Holbrookes parhäst under förhandlingarna på den amerikanska flygbasen Wright-Patterson i Dayton, Ohio, de tre första veckorna i november 1995. De gick inte alltid i takt. Bildt noterade: ”Jag råkade vara EU:s representant. Jag representerade inte USA.”

Innan dess hade Bildt – från juni 1995 – varit EU:s medlare i jugoslaviska krigen. Han var därigenom den förlängda armen för Europas främs­ta politiker, tyskarnas Helmut Kohl, britternas John Mayor och fransmännens Jacques Chirac.

När fredsavtalet undertecknats utsågs Bildt till den första innehavaren av posten som hög representant, High Representative, den internationella myndighet som inrättades för att leda det politiska och civila genomförandet.

Men den fåfänge Holbrookes fjäskresor gav ingen frukt. När Norska Nobelkommittén, med dess fem ledamöter utsedda av stortinget, förkunnade namnen på Fredsprisets mottagare 1996 var de José Ramos-Horta och Carlos Belo för deras kamp för Östtimors frihet undan Indonesiens förmyndarskap och övergrepp. Ramos-Horta företrädde, som den yngste diplomaten i FN:s historia, östtimorianernas självständighetsrörelse och Belo var en trotsig romersk-katolsk biskop på hemmaplan. Det skulle dröja fem år innan deras frihetsdrömmar gick i uppfyllelse.

Dock – omvärldens engagemang, Daytonkonferensen och Natotrupperna, skapade ett nytt klimat i det tidigare Jugoslavien. Dess invånare slutade att ha ihjäl varandra.

Men såren har inte läkt. Detta har jag konstaterat år efter år vid återbesök efter de avgörande åren på 1990-talet, då jag var Sveriges Radios krigskorrespondent och Sarajevo mer eller mindre var min hemvist.
Srebrenica blev en klimax. Massakerns gruvligheter startade vägen mot sans och måtta.

Denna paradox har fått mig att flera gånger återvända till den blodbesudlade enklaven i östra Bosnien. Från Bosniens norra del sträckte sig till dess östra delar en båge befolkad av serber, Republika Srpska. Inom bågen låg tre muslimska enklaver. De var garanterade skydd av FN-trupperna.

FN svek. Holländska FN-soldater fraterniserade med generalen Mladić och hans armé. Militärt var uppgiften inte märklig.

Men massakern i Srebrenica var det värsta övergreppet i Europa under hela dess efterkrigstid. Det följde de många jugoslaviska inbördeskrigens logik: Förakta dina medmänniskor, slå skoningslöst.

Republika Srpskas två ledare, den då femtioårige premiärministern Radovan Karadžić, som varit psykiater vid sjukhuset i Sarajevo och som dyrkade Shakespeare och själv skrev poesi, samt den 53-årige befälhavaren över den bosnienserbiska armén, generalen Mladić, såg i Srebrenica möjligheten till en ännu mera total etnisk rensning än den som redan ägt rum i dessa delar av Balkan.

Med belägring och anfall synade Karadžić och Mladić FN:s moral, kraft och vilja. De gissade att det bara var bluff. En fransk general hade satt sin personliga heder i pant på att muslimerna skulle leva trygga. FN:s säkerhetsråd hade gett garantier. FN:s ledning hade ständigt möjligheten att kalla in flyg – för att visa sitt övertag, för att i nödfall bomba.

Mladić sökte upp FN:s lokale befälhavare, den unge översten Karremans, och kände att den mannen var skraj. Utan att ett skott avlossats lade den holländska FN-bataljonen, 400 man, ifrån sig sina vapen och kapitulerade.
Jag har senare frågat Ulf Henricson, som ­1993–94 skapade och ledde den 850 man starka svenska FN-bataljonen i Bosnien och fem år senare var chef för OSSE Department for Regional Stabilization vad FN hade kunnat göra. Han svarade: ”Med en enda stridsvagn på plats i Srebrenica och med ett flyganfall som bitit hade Mladić inte vågat storma.”

Hat och skräck vilade sommaren 1995 över många samhällen i Jugosla­viens gamla delrepubliker. Men få kunde skildras first hand av reportrar på plats. Ett tiotal utländs­ka journalister – jag var en av dem – fanns i ­Bosniens huvudstad Sarajevo, där under lång belägring 12 000 Sarajevobor hade dödats. Dit hade vi med list (och livsfara) tagit oss. Men det var en logistisk omöjlighet att ens med en dåres mod på bergsvägar ta sig de 222 kilometerna ut till Srebrenica och två andra hotade muslimska enklaver, Gorajde och Žepa.

Jag bodde privat inhyrd på vinden till en igenbommad pizzeria på en bergssluttning som inte var utsatt för slivovits-sörplande serbiska soldaters granatbeskjutning.

Detta var före mobiltelefonens tid; Sarajevo saknade täckning. De internationella telefonlinjerna var kapade. Vi var inte uppkopplade på nätet. Internet fanns inte.

Nyheterna hämtades in på annat sätt. Varannan timme småsprang jag genom gatorna till nyhetsbyrån Reuters redaktion, som låg i en gammal villa skyddad av sandsäckar. Kurt Schork var bureau chief. Han var på hugget att få ut senaste nytt. Han skrev de bästa reportagen. Han fick sina kameramän att på bild fånga de värsta övergreppen. Han höll en personal om sjutton personer – magra, askgrå, kedjerökande – i arbete från klockan åtta på morgonen till tio på kvällen. Hans för oss outsägligt värdefulla egenskap var att Reuters förfogade över en satellittelefon. Den telefonen stod vi Reutersabonnenter i kö till.

Medan vi väntade på vår tur att ringa in våra rapporter diskuterade vi med varandra läget i Srebrenica. Schork och hans folk, assisterade av oss, använde varenda tänkbar kontakt i den instängda enklaven – då och då kom ett samtal igenom eller ett radioanrop från brandstationen.
Bilden vi fick: Människor var lamslagna av skräck. Familjer gav sig av på flykt genom skogarna mot Tuzla. Vi förstod att det var jävligt. Men vi kunde inte ens i vild, spekulerande fantasi, föreställa oss graden – och vi satte en ära i att vara coola, inte överdramatisera. Sanningen – som inte kunde överdramatiseras, den systematiska slakten av medmänniskor – gick sakta upp för oss de följande två tre dagarna när kvinnor nådde Tuzla och vittnade:

Ratko Mladić och Radovan Karadžić hade gett ordern: Alla män mellan 16 och 60 år ska tillintetgöras. De flesta sköts i nacken med händerna bakbundna. De slängdes i massgravar. Massakern ägde rum utan andra vittnen från omvärlden än de fega holländska soldaterna.

Det var ett monumentalt brott. Det var förbrytelser som kom att straffas.

General Mladić åtalades och efterlystes av krigsförbrytartribunalen i Haag för folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Mladić höll sig undan men greps efter 16 år av serbisk polis i den ungersktalande byn Lazarevo i Vojvodina i norra Serbien. Mladićs familj hade, för att göra familjefaderns liv tryggare, begärt att han skulle dödförklaras. I Haag fällde rätten honom på tio av elva åtalspunkter och dömde honom till livstids fängelse.

President Karadžić flydde också. Han höll sig undan 13 år. Han anlade ett stort och långt skägg och kallade sig för Doktor Dragan David Dabić. I Belgrad arbetade han med alternativmedicin – makrobiotisk kost, meditation, kinesiska örter och andlig rening – och hade en egen hemsida under sin falska identitet. Karadžić greps utan motstånd på en buss i den serbiska huvudstaden. I Haag dömde krigsförbrytartribunalen honom till 40 års fängelse för folkmord i Srebrenica, krigsbrott samt brott mot mänskligheten.

Slobodan Milošević, Serbiens president, var den som med sina rasistiska attacker redan 1987 mot Kosovos albaner satt upplösningen i rullning. Jugoslavien präglades under sina år av uppbrott och sammanbrott av illvilja och jingoism, brutalitet och blodiga krig. Illviljan grundade sig i serbernas tanke att vara förmer. Till dess hade om Jugoslavien rått en bedräglig föreställning att harmoni rådde mellan folkgrupperna. Missförståndet i sin tur baserades på den aningslösa beundran västvärlden hyste för Jugoslaviens diktator Josip Broz Tito. Han var en kommunist som i kalla krigets värld balanserade mellan Moskva och Washington. Hans fabriker med dess arbetarråd banade väg för ett nytt ägande; de var på 1970-talet inspirationen till de planerade svenska löntagarfonderna. Och det sas – beundrande – att ”Tito styr sitt rike med järnhand”.

Även Milošević hamnade i Haag. När han år 2000 förlorat ett återval anhölls han och utlämnades till krigsförbrytartribunalen, misstänkt för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten under kriget i Kroatien samt för folkmord och krigsförbrytelser under kriget i Bosnien samt kriget i Kosovo. Milošević avled i sin cell innan rättegångarna avslutats.

Jag frågade Carl Bildt när vi botaniserade i floran av problem: ”Vad säger upplösningen av Jugoslavien om beteendet att blanda etniska grupper?”
”Jugoslavien”, svarade Bildt, ”var inte påtvingat att bli ett land. Jag tror på kosmopolitiska miljöer. Lärdomen är att vi måste leva tillsammans – i vad som är imperier snarare än länder. Det lyckas i Schweiz.”

Men den nedärvda kulturella skillnaden mellan det venetianskt och habsburgskt styrda Kroatien och det från Konstantinopel dominerade Serbien var enorm. ”De är skilda åt av ett gemensamt språk”, skrev senare krigsreportern P J O’Rourke i Holidays in Hell. De hade heller inte samma alfabet (latinskt i väst, kyrilliskt i öst) och inte samma religion (katolsk versus grekortodox).

Carl Bildt som numera beskriver sig med orden ”diversearbetare i fred och frihet”, och fortfarande är styrelseledamot i tankesmedjorna Rand Corp och The European Council on Foreign Relations, funderade över ett slitet citat, som jag bollade in:

”Den som inte förstår ett krigs uppkomst kan knappast förhindra att det kommer tillbaka.”

”Kan”, frågade jag, ”de forna krishärdarna blomma upp igen? Kommer kriget tillbaka?”

”Det kriget”, svarade han och syftade på Jugoslavien 1992–95, ”kommer inte tillbaka.” Paus. ”Men om tio år kanske. Tanken kan inte avskrivas.”

Det skulle i så fall vara ett fiasko för den största fredsansträngning någonsin som gjorts i hi­storien. Omvärldens engagemang i att stoppa en konflikt – en ganska liten konflikt – är också det mest dyrbara fredsarbetet i historien. Främmande trupper på plats, ett evigt flängande över Atlanten (Bildt berättar i sina memoarer Uppdrag fred om flygresor med Concorde) och konferens efter konferens slukade miljarder.

Bildt bekräftade: ”Dayton är det mest omfattande fredsarbete som utförts.”
Hur mycket kostade operationen? ”Det finns inga absoluta tal. Men vi har använt 2–3 procent av EU:s ekonomi.”

Och resultatet?

Invånarna i vad som nu är sju skilda länder har slutat att ha ihjäl varandra.
I övrigt är ljuspunkterna få. Bildt sa: ”Västvärlden ville se en ny europeisk statsordning. Men Dayton svarade för bara en regional.”

Dock – när Bildt får frågan om vad han i sitt cv värdesätter mest – 1) sin tid som statsminister; 2) sin roll som utrikesminister; eller 3) sina år som EU:s särskilda sändebud till Jugoslavien och senare som hög representant i Bosnien – tvekar han bara någon sekund.

”Höge representanten – den rollen var mera förändrande. Jag kastades in i något som var fundamentalt annorlunda. Jag ställdes inför helt nya frågeställningar. Det handlade om skapande. Nyskapande. Det var helt nya dimensioner.”

Jag frågade. ”Nu 25 år senare – vad har gått bättre än du väntat dig?”
Bildt svarade inte rakt på sak. Men för den som granskar situationen och, som jag, ofta reser genom Balkans länder är det lätt att konstatera: Det går inte bra. Alla länderna är besvikelser.

Stormvarning!

Den största varningssignalen gäller befolkningsutvecklingen. Födelsetalen sjunker. Kvinnor slutar föda barn. Befolkningarna minskar och åldras. Talangfulla ungdomar tar varje chans att utvandra för att skaffa sig utbildning eller arbete. Trots att de flesta kommer från länder som inte har medlemskap i EU är det tack vara områdets etniska historia och märkliga gränsdragningar lätt att skaffa kroatiska och slovenska EU-pass.
Resultat: Balkan töms på människor.

Under Daytonförhandlingarna användes hägrande EU-medlemskap som argument för Serbien, Kroatien och Bosnien att göra deras förhandlare medgörliga. Men 25 år senare är bara två av de tidigare jugoslaviska enheterna medlemmar, Kroatien och Slovenien. Men inte Serbien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro, Norra Makedonien eller Kosovo.

Bildt uttryckte synpunkten: ”Vi borde se till att få in dem alla. Om det idag hade funnits ett Jugoslavien hade det varit inne. Det är mera krävande nu – och Serbien har inte besvärat sig med att reformera sig.”

Än mera elände vilar över de sju staterna. I alla är korruption ett svårt problem. För alla finns lösningen: Follow the money.

I Kosovo, där de etniska trakasserierna startade 1987 och som efter ett fortsättningskrig några år efter Dayton säkrade kosovoalbanernas självständighet; Nato bombade i 77 dagar serbiska strategiska mål.

Men dess främste ledare, Hashim Thaçi, som hyllas som ”mannen som gått från gerillakrigare till president” ingår nu i en skara om tio personer som Kosovotribunalen i Haag anser vara delaktiga i tortyr och nära 100 mord. De ska åtalas för krigsbrott och brott mot mänskligheten. Offren var kosovoalbaner, serber, romer samt politiska motståndare.

Slovenien framställer sig gärna som finare än de andra gamla delrepublikerna, rikare och mera kultiverat. Redan i sin bok Tito, folkets diktator från 2009 citerar Björn Kumm andra jugoslavers elaka omdöme: ”Slovenerna tror att de är österrikare.” De alpina vyerna bekräftar: det ser ut som Ba­yern och Schweiz. Men politiskt vandrade landet – inspirerat och finansierat av grannlandet Ungerns ledare Viktor Orbán – i val i somras in i populism, främlingsfientlighet och nationalism.

”Bilden vi fick: Människor var lamslagna av skräck. Familjer gav sig av på flykt genom skogarna mot Tuzla.”

Serbien lever vidare i sitt ökända och improduktiva självmedlidande: allt är historiens fel. Därför luktar Belgrad fortfarande som östeuropeiska städer luktade under kalla krigets dagar. Hotellen har behållit sin Intourist-”charm”.

Bosnien-Hercegovina karakteriserades redan för flera år sedan av Sveriges främsta Östeuropa- och Balkankännare, Richard Swartz, med orden: ”Bosnien-Hercegovina är en stat ur funktion. Den har en politisk klass utan knytning till folket. Ingen gör något. Alla pengar kommer från utlandet.” De flesta vägar är fortfarande åsnestigar. Positivt är dock att islams fundamentalism inte på allvar slagit klorna i landet. Bildt höll i samtalet med mig med om att Bosnien är en ­failed ­state men tillade: ”Holbrooke spelade upp den bosniska pessimismen.”

Norra Makedonien har både utestående etniska problem och konstant usla relationer med den grälsjuka grannen Grekland.

Montenegro vill vara ett Låtsas-Monaco med yachter, kasinon och lyx. Men när en James Bond-film lät handlingen utspelas i Montenegromiljö var skådespelarna och inspelningsteamen tvungna att flyga till Tjeckien för att få miljön ”rätt”. Ri­chard Swartz hade för något år sedan en oförblommerad syn: ”Landet är köpt av ryska maffian.”­ Men nu är det medlem i Nato. Parlamentsval på förhösten slutade med gatubråk kring valfusk.

Kroatien föranledde en intressant fråga att ställa till Bildt. Under sin tid som medlare råkade han ju i rak konflikt med Kroatiens president Tuđman och blev avskydd av de flesta kroater. Men när Bildt köpte ett fritidsställe blev det – hoppsan – på ön Korčula just i Kroatien.

Bildt förklarade: ”Alla har gått vidare. Kroatien har lämnat Tuđman bakom sig. Landet är Europaorienterat – men kvar finns en hårdför nationalistisk flygel.”

Varför går det inte bättre?

I ett mejl till mig skrev Carl Bildt: ”Dayton­avtalet fixade slut på ett krig och en början på att bygga fred. Men det avgörande låg alltid
på regionens ledare själva. Det är tveksamt
att på ett eller annat sätt antyda att alla regionens problem – kvardröjande motsättningar, oförmåga att reformera – är någonting som Dayton borde ha fixat.”