Det är fullt möjligt att främja och sympatisera med humanistisk forskning men ändå ifrågasätta reflexmässiga sanningar om dess uppgift. I den nyutkomna avhandlingen Folkhemmets styvbarn: Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935–1980 diskuterar idéhistorikern Hampus Östh Gustafsson humanioras plats i samhället och kunskapspolitiken under en händelserik period för högre utbildning. Boken borrar i en rad frågor och är ett gott exempel på hur en undersökning kan förena tradition och förnyelse. Den stödjer sig på och tar spjärn mot redan etablerad kunskap men ställer kritiska frågor om uttryck som humanister ibland använder slentrianmässigt. På en rad områden invänder Östh Gustafsson välgörande mot de beskrivningar som skapats om humaniora, ibland av humanisterna själva.

Humanioras position i det svenska välfärdssamhället utmanades redan före 1960- och 70-talens vänsterradikalisering och den nyliberala våg som svepte över universiteten mot seklets slut. Avhandlingen analyserar retoriken om ”humanioras kris” som präglat senaste decenniers debatter. Under 1930- och 40-talen förknippades naturvetenskaperna med socialistisk politik och marxism, medan humaniora associerades till ett borgerligt samhälle. Ur ett internationellt och historiskt perspektiv har humanistiska ämnen på universitetet framstått som mer politiskt konservativa, emellanåt kopplade till den nationalistiska motupplysningen, till skillnad från samhällsvetenskaperna som allierat sig med upplysningens politiskt progressiva krafter. Själva legitimitetsfrågan för humaniora och kunskapspolitiska debatter sorterar Östh Gustafsson på ett smidigt sätt, men det är vad som uppstår där emellan och vad som glider undan som suggererar.

”Är det humanioras position i marginalen som förklarar bristande veten­skap­lig och sam­hälle­lig legitimitet?”

En strimma i boken behandlar ett av vår tids vanligaste argument till humanioras försvar – att ämnena spelar en oumbärlig roll för demokratin, ofta i förening med humanioras så kallade kritiska funktion. Men, frågar sig Östh Gustafsson, stämmer ett sådant påstående? Om humaniora är nödvändigt för demokratin, varför har då dessa ämnen försvagats på universiteten medan det demokratiska samhället vuxit?

Avhandlingens analys menar att det är genom vetenskapliga och samhälleliga berättelser som humaniora legitimerar sig. Att en handfull svenska idéhistoriker har haft stort inflytande på hur humaniora har definierats och diskuterats i den svenska offentligheten är av värde för hur meningsutbytena varit ideologiskt och kunskapsteoretiskt beroende. Sven-Eric Liedman med flera bidrog under 1970-talet och framåt att formulera en ny svensk berättelse där humanioras potential för att progressivt verka för samhällsförändring och kritik av etablissemanget sattes i fokus. Svante Nordin har istället velat peka på att orsaken till humanioras legitimitetsproblem härrör ur den ökade ideologisering och teoretisering som kom med 1960-talet. I Östh Gustafssons avhandling har humaniora fått en outsiderposition genom att kunskapspolitiken inriktats på återbäring av investeringar. Kunskapspolitiken (politiken för högre utbildning och forskning) har därmed försatt humaniora i ett slags permanent utanförskap, skriver han. Där tidigare idéhistoriker utgått från ämnesinterna strider väljer Hampus Östh Gustafsson att se hur humaniora varit oförenlig med välfärdssamhällets planeringsrationalism och därmed ”exkluderats från dess berättelser och konstruerats som ett samhällsproblem.” (s 369).

I ett kunskapspolitiskt sammanhang är det centralt att förhålla sig till progression och tro på framsteg. Ett dilemma uppstår genast på grund av humanioras lite långsamma och improduktiva uppenbarelse. I stor utsträckning kretsar humaniora kring att förvalta ett kulturarv. Samtidigt besitter många humanister en självbild som förutsätter att om bara studenterna på utbildningsprogram i andra discipliner fick läsa humaniora, eller om bara fler humanister beträdde viktiga positioner i samhället, så skulle samhällskonflikter redas ut närmast av sig själva. Humaniora ses gärna som en ”problemlösare” i boken Alltings mått: humanistisk kunskap i framtidens samhälle (2012) av Sverker Sörlin och Anders Ekström (den senare har också varit Östh Gustafssons handledare för avhandlingen).

I Alltings mått upphöjs den intervenerande humanisten som bidrar till ­förändring, debatt och mer kunskap i en globaliserad värld. Humaniora som åsidosatt kunskapsförlösare hos Sörlin och Ekström bär likheter med Sven-Eric Liedmans skrift Humaniora på undantag? (1978) i så måtto att marginalisering och kris inte uppfattas som en naturlig effekt av humanioras traderande funktion eller en konsekvens av disciplinernas idémässiga utveckling. En invändning är att den vetenskapliga specialiseringsprocessen inom humaniora och mängden forskning som produceras inte alltid möjliggör genombrott av det slag som väcker allmänhetens intresse. Ytterligare en invändning är att Sven-Eric Liedmans förmåga att sätta humanioras nödläge i centrum inte har fängslat dem som varken delar eller deltar i hans vänsterideologiska projekt.

En möjlig spricka i Östh Gustafssons framställning kring de stora berättelserna är frånvaron av minoritetsberättelsers legitimitet. Det finns humanister som föredrar periferin i förvissning om litenhetens ”elitistiska” nödvändighet för att utveckla forskningen. Andra humanister vid universiteten är ointresserade av att revolutionera politiken, betrakta vetenskapshistorien som särskilt antagonistiskt driven eller medla i samhällskonflikter. Kanske är till och med en majoritet av svenska humanister ointresserade av humaniora, och snarare fokuserade på sitt eget ämne eller sin forskningsfråga. Humanioras legitimitetskris är sannolikt mindre betydelsefull som intressesfär för lingvisten som arbetar med ordklasser eller den analytiska filosofen.

Är det humanioras position i marginalen som förklarar bristande vetenskaplig och samhällelig legitimitet? En dimension som Östh Gustafsson inte diskuterar nämnvärt är hur humaniora förhåller sig till sina vetenskapliga jämlikar och varför det är betydelsefullt i den cirkulära kunskapsekonomin. Erfarenhet och exempel på hur forskare kan lösa samhällsutmaningarna i finns i den samlade kunskapen om människa, språk, historia och kultur. Samhällsvetenskaperna, ekonomi och medicin utgår från och levererar ny forskning inom dessa områden, precis som humaniora. Humanioras självupptagenhet kan i det ljuset betraktas som ett uttryck för hybris. Är krisnarrativet sant eller en fiktion med syfte att formera och ena de egna leden, en strategi som nyttjats för att kunna verka oppositionellt?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Den nostalgiska fördröjningen vid bildningsbegreppet har talande nog omfamnats av både vänstern och högern – här sovras humanister från övriga vetenskapare. Det anspråksfulla talet om humanioras särställning har möjligen spätt på avståndstaganden inte bara från politiken, som inte förstått humanioras vetenskapliga bidrag, utan också från andra discipliner. Därför är det bra att Östh Gustafsson tar udden av argumentet att humaniora är exklusivt betydelsefull för demokratin genom empiriska exempel där ämnena snarare kan ses som en fara för demokratiskt byggande.

Frågan är om inte en betoning på humanioras arv och tidlöshet snarare än förmågan att lösa samhällsfrågor skulle kunna tippa humaniora åt ett håll där existensberättigandet fredas. Konst, litteratur, mänskliga kvarlevor erfordrar och förtjänar en sådan förvaltande verksamhet. Den kan även omtolka det kulturella arvet och genom nya forskningsresultat vitalisera samhällets identitet.

I tider då humaniora också internationellt förändras och i flera fall allierar sig med en framväxande politisering borde fler humanister värna den traderande kärnan. Förlorar vi den så förlorar vi också oss själva.