Raderna om varje familjs egenartade olycka erinrar om hur mörker och sorgsenhet också skapar förtrolighet; att det inte alltid är det goda som binder oss människor samman. Miss­öden, skuldbeläggande och hemligheter kan utgöra ett sammanhållande kitt som med tiden utvecklas till ett särpräglat, men för familjen alldeles naturligt, tillstånd. Det kanske är först när en utomstående uppmärksammar beteenden och förmår analysera skeenden och situationer med klar blick som familjens olycka ges distinkta konturer och framträder ”på sitt eget vis”.

Byter man ut ”familj” mot ”äktenskap” förblir Tolstojs utsaga intressant nog giltig, trots att äktenskapet i betydelsen tvåsamhet – snarare än i juridisk mening – är en om möjligt större gåta än familjen. Ett äktenskap är intimt och delvis dolt för omvärlden, men speglas också i tiden där det blandas upp med mer storslagna ambitioner. Varför vissa par håller ihop me­dan andra faller isär går till viss del att förstå genom förnuft och känsla, men det finns också lyckobringande och jinxande element i varje äktenskap som inte kan förklaras. Hur dessa genom slump och viljeinriktning slipas mot varandra och skapar olika slags utfall är ett av livets mysterier.

George Eliot (1819–1880) föddes som Mary Anne Evans – ibland även kal­lad Marian – och var verksam och framgångsrik som författare, översättare och essäist i välrenommerade tidskrifter som Westminster Review och Leader. Att skriva under litterär pseudonym blev ett sätt att undkomma könsbestämmelse och identifiering, och att därmed kunna skriva friare – men efter två år avslöjades hon trots allt. Marian Evans växte upp i en välbärgad familj som ägde flera gods i Warwickshire, och hennes intellektuella och filosofiska intressen gick delvis på tvärs med den viktorianska erans ideal: det fanns en glöd inom henne som aldrig slocknade där konsten är helig och det inre livet alltid överordnas det objektivt sanna.

Det finns saker som kan upplevas i konsten och litteraturen, men som får en annan innebörd genom egenlevd praktik. Föräldraskap är en sådan erfarenhet. Äktenskapet en annan. I Clare Carlisle tematiska biografi The Marriage Question. George Eliot’s Double Life skildras äktenskapet som något både privat och samhällsrelevant, filosofiskt och utlevt, problematiskt och okomplicerat. Den intima alliansen blir både en social konstruktion och ett inre öde.

Carlisle, som är professor i filosofi på King’s College i London, visar skickligt hur kulturella mönster, familjens förväntningar men även en negativ självbild pressade Eliot och gjorde hennes tillvaro som ogift kvinna vid 1800-talets mitt i England invecklad. Det finns en triangel av smärta som rör sig mellan det kvinnliga jaget, tiden hon lever i och litteraturen hon skriver och som vibrerar och syresätts av äktenskapsfrågan. Härur stiger också det dubbelliv som titeln anspelar på.

Den allra märkligaste ironin i Eliots eget liv, präglat av praktiska nackdelar och emotionella prövningar genom den 24 år långa relationen med den redan gifte Georg Henry Lewes, är att hon efter hans bortgång väljer att ingå ett nytt – formellt – äktenskap. Hon blir äntligen gift, Mrs till sist, år 1880. Men äktenskapet med den betydligt yngre John Cross varar blott åtta månader. Huset de införskaffar i Londonområdet Chelsea hinner de inte bo i mer än tre veckor innan George Eliot plötsligt avlider.

Det är denna livsomständighet som gör att Carlisles bok, som kännetecknas av en pålitligt resonerande kronologisk framåtrörelse, briserar i det sista kapitlet. Eliots liv, och som följd Carlisles verk, kommer att uppvisa ett radikalt brott. Det som var komplext men sammanhållet och stadigt tar en oväntad vändning, så överraskande att Clare Carlisle för första gången vänder sig direkt till läsaren och bekänner att George­ Eliots­ nya partnerval i någon mening inte stämmer med berättelsen.

Under smekmånaden i Venedig försöker dessutom John Cross att ta livet av sig genom att hoppa från hotellbalkongen, rakt ner i det grumliga kanalvattnet. Det långa gemensamma liv hon delat med vetenskapsmannen Lewes präglades av hängivenhet. Genom hennes depressioner och självtvivel var han gladlynt. Hon visade överseende med hans skrävleri och dåliga humör. I det mycket korta äktenskapet med John Cross bedövades han av Eliots magnifika persona, medan hennes fokus kanske inte låg så mycket på känslorna utan snarare i konvenansen: därför blev dramatiken under smekmånaden ett slag hon aldrig riktigt hämtade sig ifrån. Slutet är en verklig ”plot twist” som kastar nytt ljus över hela boken och människan George­ Eliot, det gör mig liksom hänförd, eftersom det är så realistiskt och typiskt för livet. Ingenting blir som man tänkt sig.

Tidsandan runt 1850 kännetecknades av vetenskapliga genombrott och tekniska framsteg, där den intellektuella offentligheten också fick en fostrande roll – Eliot­ och Lewes inspirerades av Goethes konstnärstemperament, Auguste Comtes positivism, Charles Darwins zoologi. Spekulation samsades med observationer av verkligheten vilket tjänade både konsten och vetenskapen. Hemma i det påkostade huset The Priory (som alltså inte är den avgiftningsklinik med samma namn som många kända brittiska celebriteter hamnar på) föds tankar hos paret på att skriva en ny typ av idéroman.

Lewes kommer även att fungera som en agent för Eliot, förhandlar om hennes arvo­den och har full kontroll över de pengar hon tjänar. Summorna hon erhåller för sina romaner, publicerade först i separata delar eller som följetong i tidskrifter, efter debuten Adam Bede är häpnadsväckande. För Romola, som portioneras ut i tidskriften Cornhill efter omfattande framgångar med The Mill on the Floss och Silas Marner, får hon 7 000 pund i förskott – en oerhörd summa år 1862.

Varför Eliot valde det här upplägget? Förändringarna i viktoriansk lag innebar att Lewes kunde ha fått en skilsmässa från sin hustru Agnes ganska lätt, och att kvinnor fick möjlighet att kontrollera sina egna pengar utan att fråga om tillstånd från en manlig släkting. I boken finns det inget entydigt svar. Istället pekar Carlisle på hur Eliot mötte utmaningarna att leva och älska genom pluralism, och att det var i litteraturens sätt att filosofera om det lilla livet som männi­skans motstridighet och ödets nycker kunde visas. Det är klädsamt att Eliot inte görs till den feminist hon aldrig var, men att ambivalens inför den egna pseudonymen ändå synliggörs i boken. Användandet av namnet George Eliot både irriterar och underhåller henne: hon kan inte skriva under sitt riktiga efternamn som ogift eftersom hon inte vill ställa till en skandal och hon misstänker att ingen ändå skulle ge en kvinnlig författare ett seriöst mottagande.

När George Eliot några år senare skriver Middlemarch, den roman som tydligast har det olyckliga äktenskapet i centrum, är det som om Eliots hela föreställningsvärld landar i perfekt gravitation. Berättelsen består av fyra intriger med lite olika betoning: Dorothea Brookes liv, Tertius Lydgates karriär, Fred Vincys uppvaktning av Mary Garth och Nicholas Bulstrodes vanära. De två huvudsakliga spåren i romanen är Dorotheas och Lydgates. Varje handling inträffar samtidigt, även om Bulstrodes är centrerad till de senare kapitlen.

De bästa älskande är benägna att förstå att det går att ha fel, känna förvirring och smärta, men att utforskandet av kärlek i sig kan generera nya känslor och leda till andra platser. Så lyder utgångspunkten i Middlemarch filosofiska undertext, och det kapitel i Carlisles bok som analyserar romanens intrig och hur den växer fram i samspel mellan Eliot och Lewes är nog det starkaste. Mest annorlunda, och för mig som inte läst Daniel Deronda sedan gymnasiet slående, är avsnitten som diskuterar Eliots intresse för mysticism, som kanaliseras in i hennes allra sista roman där de judiska lärorna väver samman handlingen med budskapet om att inget är trivialt, allt har en högre mening, i en kabbalistisk form.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I inledningen till The Marriage Question talar Carlisle om att hon vill använda biografin som en form av filosofisk undersökning. Den här sortens genrebefruktning laborerar hon med redan i Philosopher of the Heart. The Restless Life of Søren Kierkegaard från 2019. Boken om hjärtats filosof knyter Kierkegaards formulering om att livet bara kan förstås baklänges men måste levas framlänges till hans egen livsbana. Carlisle intresserar sig för gliporna i livet hos både Kierkegaard och Eliot, de skiftande temperamenten, och hon skildrar skickligt och med lyhörd känslighet diskrepansen mellan parnass och jungfrukammare. Dessutom skriver hon förtrollande bra. Det är lättillgängligt men inte platt, detaljrikt men aldrig udda, och hon lyckas vara lågmält driven i urval och stil på ett sätt bara en knivskarp journalist eller akademiker som väljer att lägga bort hägrande titlar och fåfänga anspråk grejar.

Av de två små invändningar jag har är den första mer en kritisk fundering. För att kunna följa med i Clare Carlisles litterära analyser behöver man ha god kännedom om George Eliots litteratur. Det finns partier i boken som fungerar fint utan en djupare förståelse för romanprojekten, men för att hitta in i kärnan i äktenskapsintrigens olika betydelser krävs romanläsning. Det ställer krav på läsaren som jag uppskattar men som också kan avskräcka. Min andra anmärkning knyter an till recensionens inledande hänvisning till Tolstoj. Allt kan inte täckas i en biografi men eftersom romangenren genomgår så många viktiga och omvälvande förändringar just under den tid då George Eliot är verksam, hade det varit vidgande för både bok och tanke om hennes skrivande hade kontextualiserats djupare. Systrarna Brontë skriver också om äktenskapet under samma tid – ibland blir det singulära tydligare om referenspunkter och jämförelser lyfts fram. Tendensen att Eliots röst framstår som isolerad i en fråga som också andra författare debatterade och fiktionaliserade är kanske oundviklig i en biografi, men det kan behöva påpekas att hon, trots allt, inte var ensam.

Filosofin i det abstrakta betydde lite för Eliot. Det var inte så att hon inte förstod teoretiskt tänkande – hon var den första engelska översättaren av både Feuer­bach och Spinoza – men teorin behövde alltid få kött i Eliots idévärld. Frågan om äktenskap var avgörande för George Eliot, men inte som ett arran­gemang eller ett ärende om lag eller sed, utan som en serie levda möjligheter som behövde testas och mixtras med i en evig cykel av förnyelse och självläkning.

I denna pågående öppenhet fanns och finns både den äktenskapliga lyckan och det olyckliga äktenskapet, såväl i livet som i konsten.