Det är sexton år fram till 2040. Hur lång tid är det egentligen? Det beror lite på hur gammal man är. För en person på andra planhalvan i livet kan det upplevas som knappt någon tid alls, som en blinkning bara. Man knyter skorna, vänder ryggen till eller kastar en blick upp i himlen … och vips, så har sexton år gått.

Jag skrev ett tal till min första son när han skulle bli bar mitzva. Det hade ett alltigenom sentimentalt innehåll, och intet av mina ögon var torrt när det författades. Tack och lov framfördes talet aldrig inför publik, men det handlade just om den medelålders erfarenheten av att tiden går så chockerande snabbt. Man föder ett barn och innan man vet ordet av har den lilla tultande knubbiga sötnosen blivit en halvvuxen yngling med basröst. Gräsligt är det. Eller åtminstone bitterljuvt.

”Vem hade ­kunnat drömma om att vi skulle få barn­torpeder som utför sprängdåd och beställningsmord för en struntsumma.”

Sexton år är samtidigt en ansenlig tidsrymd. För tonåringen en hel uppväxt. Och för en fullvuxen medborgare i Sverige kan den vara transitperioden mellan två helt skilda samhällstillstånd.

Låt oss backa sexton år, till 2008. Vilket Sverige levde vi i då? Två år efter allians­regeringens första valseger utbröt finanskrisen i USA. Den sände chockvågor över världen, också hit, men vi klarade oss hyggligt jämfört med många andra länder. Min andra son föddes samma år och jag och maken lallade runt i ett Sverige som på det hela taget var tryggt och välordnat, men som idag framstår som ett ombonat undantag. Illdåd som mordet på tioåriga flickan Engla Höglund i april 2008 var udda företeelser som väckte folklig vrede och hårdbevakades av medierna.

År 2011 gjorde regeringen Reinfeldt upp med Miljöpartiet om migrationen. Fem år senare peakade invandringen till Sverige med uppåt 170­­­­­­­­­­­­­­­­­­­ 000 flyktingar och migranter som kom in i landet. Men utvecklingen med en stigande invandring har pågått hela 2000-talet. År 2008 var siffran strax över 100 000. Frånsett pandemin har detta varit nivån alltsedan dess.

Varför är migrationen överhuvudtaget relevant? Naturligtvis eftersom vi idag lever med den verklighet som tidigare politiska beslut har format. När ett litet land som Sverige bestämmer sig för att solidariskt hjälpa till att härbärgera en för befolkningsstorleken stor andel flyktingar och ekonomiska migranter finns alltid risken att man inte klarar att skala upp systemen tillräckligt snabbt. Vad som kortsiktigt förefaller som en generös och storartad gest – emblematiskt fångat i scenen då socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven 2015 stod på Medborgarplatsen i Stockholm och ropade ”Refugees welcome” – kan i efterhand framstå som något impulsivt och ogenomtänkt.

Att Sverige nu har grava problem med utanförskap i många utsatta områden hänger ihop med att vi inte förmått att på ett vettigt sätt härbärgera och integrera de migranter vi tagit emot. Tvärtemot vad Mi­grationsöverenskommelsen 2011 syftade till, att utestänga SD från politiskt inflytande, så har riksdagens mest invandringskritiska parti fått en stadig tillväxt av röster i varje val sedan dess. Det finns inget som säger att de kommer att göra halt vid en femtedel av rösterna.

På sexton år har Sverige förändrats på häpnadsväckande vis. Vem hade kunnat drömma om att vi skulle få barntorpeder som utför sprängdåd och beställningsmord för en struntsumma. Eller att kriminella nätverk skulle infiltrera domstolsväsendet, social­tjänsten, Migrationsverket och andra myndigheter, inklusive polisen själv. Vem hade kunnat tro att vi skulle ha skolor där barn inte lär sig ordentlig svenska eftersom nästan ingen, varken elever eller lärare, har det som förstaspråk. Eller att klaner skulle styra över hela bostadsområden.

Inte hade jag för sexton år sedan kunnat ana att tonårskillar skulle kränga knark i vår sömniga medelklassförort och vara ett lika naturligt inslag i gatubilden som skräddaren, frisören och den lokala Icabutiken. Inte heller hade jag kunnat föreställa mig att vi på svenska gator skulle se människor som jublar över en storskalig, blodig massaker i Israel eller att det skulle bli så utsatt att vara jude i Sverige som det är idag.

En viktig orsak till dagens situation är som sagt att Sverige inte har klarat av att hantera den snabba och omfattande immigrationen. Men flera saker har samspelat. Det handlar om svenskt rättsväsende, synen på brott och brottsoffer, vår välfärd, våra tillits­baserade system, en portion kulturell oerfarenhet och naivitet och ytterligare fler faktorer vilka tillsammans har bildat något av en perfekt storm.

Nu sitter vi här, somliga skulle säga i skiten. I vart fall i ett land präglat av djupa klyftor och parallellsamhällen.

Så vart är vi då på väg? Enligt SCB:s prognos kommer immigrationen till Sverige att fortsätta med ungefär samma antal, knappt 100 000 per år fram till 2070. Detta ställer enorma krav på samhället att hitta bättre vägar framåt för att bryta segregation och utanförskap. Vi måste få nya svenskar i arbete och, viktigast av allt, få människor som flyttar hit att anamma grundläggande värderingar som jämställdhet, demokrati och tolerans mot etniska, religiösa och sexuella minoriteter.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Hur vi lyckas med detta kommer att bli avgörande för vilket Sverige vi lever i år 2040. Precis som sexton år är en tillräckligt lång tidsperiod för att vrida saker mot det sämre – skulle det också kunna vara en tillräckligt lång tidsperiod för att vända en negativ utveckling till en mer positiv.

Jag tänker på Rudy Giulianis tid som borgmästare i New York. Idag är hans anseende skadat av Trumpskäl, men på 1990-talet var han omsusad som en rockstjärna för att framgångsrikt ha fått bukt med brottsligheten och ökat tryggheten i en metropol med dåligt rykte. Det lyckades han med genom en rad ytterst konkreta åtgärder, som bland annat att höja polislönerna och att slå ner även på små brott. Ett par borgmästare och policyer senare gick utvecklingen mot det sämre igen.

Framtiden, alltså hur Sverige ter sig 2040, är med andra ord avhängig vilka konkreta politiska beslut som tas nu och de närmaste åren. Det kommer inte att räcka med floskler eller retorik om att skjutningar är ”oacceptabelt”. Våra makthavare kommer att behöva vara verklighetsförankrade och lösningsinriktade praktiker under lång tid framåt.

Sverige har gjort resan från trångboddhet, segregation och social utsatthet förr. Det är dags att kavla upp ärmarna och göra den igen.