På ett antikvariat i Bukarest bläddrade jag en gång i en gammal bok av författaren och filosofen Emil Cioran. Det något höga priset – förklarade den excentriske ägaren – berodde på att Cioran själv hade gjort blyertsanteckningarna på rumänska i marginalen. Jag tyckte att förklaringen lät osannolik, och köpte aldrig boken. Men om antikvariatsägaren talade sanning hade kommentarerna förmodligen nedtecknats någon gång före Ciorans flytt till Paris, som resulterade i ett av den moderna europeiska litteraturens mest radikala språkbyten. Cioran plågades av sitt ursprung i en perifer kultur, och efter framgångarna med den första boken han publicerade på franska, Sammanfattning av sönderfallet 1949 (på svenska 2013), bröt han definitivt med sina rumänska rötter – även om karpatiska hundar och rumänska bybor dyker upp i hans verk för att förtydliga den mörka livshållningen.

Det fanns emellertid även andra anledningar för att göra Paris och det franska språket till den nya utsiktpunkten. Ciorans tidigare skrifter på rumänska – mer vildvuxna och lyriska – har associerats med hans politiska felbedömningar som ung. Under en vistelse i Berlin uttryckte han sig i beundrande ordalag om Hitler, och under mellankrigstiden hörde han till en intellektuell generation som var positivt inställd till det fascistiska Järngardet i Rumänien. Till skillnad från vännen och religionshistorikern Mircea Eliade gjorde dock Cioran avbön och utvecklade en djup skepsis mot alltför hårt definierade tankesystem. ”Övertygelser har bara den som aldrig har gått till grunden med någonting”, skriver han på ett ställe.

Tillsammans med böckerna Bitterhetens syllogismer och Historia och utopi har förlaget Faethon nu återutgivit en av höjdpunkterna i Ciorans produktion, aforismsamlingen Om olägenheten i att vara född. Den publicerades på franska 1973 och Lasse Söderbergs översättning från 1986 har länge varit en eftertraktad titel på våra antikvariat. De korta anteckningarna har gjort Cioran känd som sömnlöshetens, oförmågans och avvisandets tänkare även utanför filosofins institutioner, trots att han – som idéhistorikern Tobias Dahlkvist skriver i sitt efterord – egentligen oftare skrev essäer.

En del av hans skarpaste insikter rör det litterära skapandets villkor och vedermödor.

Aforismformen kan tyckas bära på en särskild dubbelhet. Å ena sidan lämpar sig dess omedelbarhet väl för den sortens sabotageliknande verksamhet som Cioran ägnade sig åt. I en anteckning skriver hans generationskollega Albert Camus: ”Ett aggressivt, envetet nej till systemet. Från och med nu aforismer.” Å andra sidan får aforismen lätt något definitivt och slutet över sig. Därför är det inte svårt att förstå att Cioran själv hade ett kluvet förhållande till formen – som Dahlkvist poängterar hade aforismen enligt Cioran en särskild förmåga att tvinga läsaren till eget tankearbete, samtidigt som han ständigt tvivlade på dess möjligheter.

Formuleringskonsten i Om olägenheten i att vara född är på samma gång avklarnad och drastisk, emellanåt med en dragning åt det makabra. Självironin och den svarta humorn kan ibland påminna om en giftig brygd som kokats ner tills bara det osande becket återstår: ”Om blotta avskyn för världen räckte för att bli helgon har jag svårt att se hur jag skulle kunna undvika kanonisering.” Det är svårt att tänka sig en mer otidenslig hållning än Ciorans tirader om misslyckandet och avsägelsen, man kanske är det just därför man blir så uppfriskad av dessa 50 år gamla utfall. En del av hans skarpaste insikter rör det litterära skapandets villkor och vedermödor. Därtill har han en särskild blick för vardagsspråkets spöklika avgrunder.

Efter Ciorans bortgång 1995 hittades 34 efterlämnade dagböcker från åren 1957–1972. Vågar man hoppas på att något förlag ger ut även dessa anteckningar på svenska? Om jag uppehåller mig för länge vid dem infinner sig en känsla av lätt illamående – det blir en aning monotont och formelaktigt. Men efter att inte ha läst honom på några veckor är jag redo att kasta mig utför sidornas stup
igen