Omsider fann jag det perfekta stället, det tar sju minuter dit med bil (jag återkommer angående bilkörningen). Här finns ett högt berg på andra sidan vägen och klippor vid vattnet. Successivt vänjer jag kroppen vid kallare vatten och nu börjar det bli lite småkyligt. Redan.

En kväll i somras hade ett färgat ljus sänkt sig över den utvalda platsen. När jag tittade upp mot berget såg jag några formationer i bergssidan. Vid nästa längd åt berget till upptäckte jag dem. Trollen. För, i skrevan däruppe satt tre troll, två vuxna och en trollunge. Jag knep ihop ögonen och öppnade dem igen, men de var kvar. De vuxna trollen tycktes luta sig ned och stirra på mig, medan trollungen tryckte ihop sig mellan dem. Tanken på att de skulle vara vänligt sinnade slog jag genast bort.

Något for i mig där i vattnet och jag hörde mig själv ropa ”vik hädan!”, ”stå där ni och glo!” och ”försvinn!”. Men, trollen var kvar, med sina hopskrynklade ansikten och stirrande, mörka ögon. När jag huttrande klivit upp och torkade mig kände jag hur välgörande det varit att ägna sig åt primalskrik för att driva bort det mörker som bebodde skrevan i berget. Det märkliga ljuset låg kvar över sjön och jag visste att trollen stirrade mig i nacken. Inte hade de vikt hädan, vår maktkamp skulle fortsätta nästa kväll.

”Men, trollen var kvar, med sina hopskrynklade ansikten och stirrande, mörka ögon.”

Dagen efter förberedde jag mig för att möta dem igen. När jag tittade upp, så fanns förstås bara stenar där. Men, inte är det konstigt att sägner och sagor om troll och andra naturväsen har uppkommit. Den isländske historikern och skalden Snorre Sturlasson skrev på 1200-talet att den här bygden var styrd av troll och häxor. Männi­skor skulle undvika att göra onödiga stopp här. Kanske var det stenformationer som liknar troll, märkliga träd som ser ut att ha ögon eller dimslöjor formade som gestalter Sturlasson stött på. Sådant har i alla fall jag mött.

I den här trakten i Värmland, och säkert på andra ställen, brukade man förr i tiden måla två kors med tjära bredvid varandra i byggnaderna för att hålla mörkrets makter borta. Den traditionen har jag återupptagit och involverat en vän som förnyat konceptet och fört det in i det tjugoförsta århundradet. Min vän har funnit korsliknande träpinnar, de påminner även om en människa som sträcker upp sina händer, vilka vi ska tjära och sätta upp i prästgården.

För att ta mig runt här, var jag naturligtvis tvungen att ta körkort. Även vad gäller detta fanns en viss kulturkrock. När jag skulle göra klart den sista biten av utbildningen gav min värmländske utbildare sitt domsutslag efter den första lektionen här: Har du kört i Stockholm? frågade han. Jag tillstod det och berättade att min lärare varit en pensionerad rallyförare. ­­Vi får bygga om dig, du är för hetsig, löd utslaget.

det är intressant att skillnaden, eller sprickan, mellan storstad och landsbygd blev synlig även när det gäller en sådan sak som att ta körkort. Bilkörningen bringades en symbolisk dimension och jag fick syn på den livsstil som präglat mig så länge: Att leta efter en lucka och fort pressa sig in där, att ständigt ha uppmärksamheten riktad åt många håll samtidigt, att vara snabb i starten och att bromsa i sista sekunden för att se om man kanske ändå hinner förbi innan det slår om till rött.

Nu kör jag på slingriga vägar som kantas av hemgjorda skyltar med varningar för älg. En kväll när jag var på väg hem i mörkret hade det skett just en älgolycka. Det magnifika djuret låg på sidan. Kronan var hel, jag såg inget blod och benen var oskadade. Det var som om älgen bara hade lagt sig där. Mörkret var tätt och jag fick återigen en känsla av att befinna mig i något John Bauer-­liknande ­eller i Twin Peaks. Snart är tjärkorsen uppsatta. Det känns tryggt.