Ihärdig tystnad med viss förvirrad underton i telefonluren. Jag upprepade frågan, med betonande att det faktiskt var Barometern-OT som ringde i tjänsten. Blev hänvisad till pressekreterarens kollega. Denne kom på att jag nog borde ringa rättschefen vid justitie och fråga. ”Regeringen är ju som en vanlig landstingsstyrelse när den möts!”

Rättschefen verkade vara en äldre man, som inte längre blev förvirrad av knäppon. ”Kan bruket ha varit så före 1973?” frågade han försiktigtvis. Naturligtvis, tänkte uppringaren, skulle något ha förändrats?

Tvivlet och tanken att det bara var inbillning låg emellertid kvar som en bordunstämma i medvetandet. Ända till något år senare, då jag kom till sidan 352 i Finlands svenska historia, del 2 (red. N E Villstrand). Ett helsidesfoto med bildtexten ”En medlem av statsrådet skall avlägga tjänste- och domared (eller -försäkran). […] Utrikesminister Alexander Stubb i färd med att avlägga ed den 4 april 2008 med två fingrar på drottning Kristinas finska bibel, utgiven 1642.” I Sverige hade den politiska maktens inramning uppenbarligen förändrats 1973. Så icke i vårt grannland.

Bilden kommer i minnet, när jag nu tar del av den i mycket ganska förvirrade debatten om vad regeringsledamöter och myndighetschefer ska göra och får göra under en epidemi. Journalister sätter sökarljuset på en socialminister som tre gånger besökt en affär här i Kalmar, på generaldirektörer som rest till fjällen under julen, och i något fall till och med till Kanarieöarna och Malta. Ska de? Bör de? Får de? Måste de? Inläggen surrar som vinterflugor inomhus.

För några år sedan fanns en debatt om regeringens informella styrning av myndigheterna. Den behövdes, sades det. Hur står det då till med den formella styrningen? Har reglementen för generaldirektörers tjänstgöring fastställts på sistone? Har de fastlagda tjänsteställen? Finns i krisberedskapen fastlagda inställelsetider för dem? Den som frågar hade som kompanichef från order om mobilisering 72 timmar på sig att ha sitt förband fullt insatsdugligt. Ursäkt fanns inte.

Det har under 30 år ordats om hurusom Sverige numera hotas av allt annat än krig. Då borde väl också reglementen, inställelsetider och definitioner på ”kris” (t ex en epidemi?) ha moderniserats för statsmaktens ledning. Så verkar inte ha skett. Som en erfaren kommunikationskonsult konstaterade i radio i julas: ”Det anmärkningsvärda är ju att regeringen inte internt diskuterat vad ministrar får göra eller inte.”

Vi kan – utan värderingar – jämföra med statsmaktens handlingsförmåga i vårt östra grannland. Oklarheter lyser med sin frånvaro i mediernas bevakning där.

Det vore nog ganska nyttigt med en återformalisering av regeringsarbetet. En och annan ed när statsråd tillträder kan inte skada. Sveriges regering ska kanske inte vara ”som en vanlig landstingsstyrelse när den möts”.