Det händer att jag tänker på min vän Francisco Ruiz Udiel. Vi lärde känna varand­ra under den internationella poesifestivalen i den nicaraguanska staden Granada för över femton år sedan. Den 29-­årige Ruiz Udiel var då en landets mest omtalade unga poeter och i ständig rörelse – ena stunden upptagen av praktiska göromål kring uppläsningarna, nästa stund i färd med att samla in dikter till en planerad antologi eller att skriva en litteraturkrönika åt någon kulturbilaga i Managua för en spottstyver till arvode. Trots de centralamerikanska författarnas knappa ekonomiska villkor, gick det inte att ta miste på hur viktig poesin var i Nicaragua. Så hade man också en lång tradition att knyta an till. I slutet av 1800-talet hade Rubén Darío varit en tidig förnyare av den spanskspråkiga lyriken och långt senare, under 1980-talet, lät landets politiska poesi tala om sig också i Europa och Nordamerika. Det var en direkt och ideologiskt stridbar lyrik präglad av ofrihet och inbördeskrig. Men nu var tiden en annan och Ruiz Udiel och hans generationskolleger vände sig bort från politiken och samhällsfrågorna och skrev mer personligt orienterade dikter, om än med bibehållet mörker. ”Orons generation” kallades de av landets litteraturkritiker.

”Jag går till bokhyllan, drar ut Francisco Ruiz Udiels bok, och hör hur hans röst klingar bort.”

Daniel Ortegas sandinister hade vid denna tid redan slagit in på en auktoritär väg. Äldre poeter som jag träffade på festivalen hade tidigare stått honom nära, men var nu uttalade kritiker. Hit hörde prästen och befrielseteologen Ernesto Cardenal, som vanligt klädd i bländvit skjorta och svart basker, men påtagligt åldrad och lomhörd. Han hade varit sandinisternas kulturminister efter revolutionen 1979 som störtade den korrupta och brutala diktatorn Somoza, tidstypiskt understödd av USA i ett av kalla krigets många latinamerikans­ka skrymslen. Cardenal kom dock på kant med Ortega redan i mitten av 1990-talet, och motarbetades sedan av regimen på olika vis. När han dog för tre år sedan trakasserades begravningsbesökarna av Ortegas hantlangare, varpå poetens kvarlevor fördes till Solentinameöarna, där poeten många år tidigare hade grundat ett konstnärligt och religiöst kollektiv.

Bland de mer kända dissidenterna i Granada – som ligger vid Nicaraguasjöns strand – fanns också Gioconda Belli, en närmast legendarisk föregångare inom kvinnlig bekännelselitteratur och erotisk poesi i Latinamerika. Jag minns också landets mest kände romanförfattare, Sergio Ramírez, som var något av en mentor för min vän Francisco Ruiz Udiel. Han tilldelades Cervantespriset 2017, den främsta litterära utmärkelsen i den spanskspråkiga världen. Ramírez hade varit vicepresident under Daniel Ortega åren 1985–1990. Dessa författares senare öden är en sorglig påminnelse om Nicaraguas antidemokratiska utveckling sedan mitt besök i landet. I slutet av februari i år berövades 94 nicaraguaner sina medborgarskap – däribland Belli och Ramírez – efter att ha förklarats vara landsförrädare. Det skedde strax efter att myndigheterna släppt och deporterat 222 politiska fångar. Ramírez lever numera i exil i Spanien, delvis till följd av hans senaste maktkritiska roman Tongolele no sabía bailar (Tongolele visste inte hur man dansar), som kretsar kring de folkliga protesterna 2018 som våldsamt slogs ner av regimen. Gioconda Belli beviljades å sin sida nyligen chilenskt medborgarskap.

Det kanske mest symboltyngda fallet kommer dock inte från litteraturens värld, utan från musikens. Sångaren och kompositören Carlos Mejía Godoy blev den sandinistiska revolutionens musiker framför andra, och en rad av hans sånger speglar kampglöden och hoppfullheten i det sandinistiska samhällsprojektets tidigaste skede. Efter att ha vänt sig mot Ortegas maktfullkomlighet och gett sitt stöd åt protesterna 2018 fruktade Godoy för sitt liv och gick i exil i Costa Rica, grannlandet i söder där så många nicaraguaner har sökt bättre livsvillkor genom åren. Hans mest berömda sång ”Nicaragua, Nicaragüita”, hyllade från början den nyvunna friheten efter Somozas fall, men används nu istället av oppositionella krafter. Trots Somozas och Ortegas ideologiska skillnader påtalas allt oftare likheterna mellan dessa båda mångåriga politiska dynastier som så djupt har präglat landets moderna historia. Daniel Ortegas fru Rosario Murillo innehar sedan flera år vicepresidentposten, och de flesta av familjens barn har suttit på nyckelpositioner i maktapparaten. Landets internationella relationer ger också en fingervisning om vägvalen som nu görs – den 23 februari i år röstade Nicaragua tillsammans med Belarus, Nordkorea, Syrien,­ Mali och Eritrea mot kravet att Ryssland skulle lämna Ukraina.

Också på ett institutionellt plan har snaran dragits åt för kulturarbetarna. PEN Nicaragua upplöstes för två år sedan. I maj förra året förbjöd det nicaraguanska parlamentet språkakademien Academia Nicaragüense de la Lengua, grundad 1928. Poesifestivalen i Granada gick samma öde till mötes, och kommer därför inte kunna anordnas i år.

Trots tidigare mycket livaktiga svenska band till Nicaragua har denna pågåen­de mänskliga och konstnärliga tragedi inte uppmärksammats tillräckligt hos oss. ”Har vi glömt Nicaragua?” frågade sig flera före detta svenska ambassadörer i landet i en uppfordrande debattartikel förra året (SvD 19/5 -22). Svaret blir att vi till viss del faktiskt har gjort det, särskilt om man jämför dagens situation med engagemanget och solidariteten som uppbådades för Nicaraguas sak för flera decennier sedan.

Men vad hände med min vän? Han hade aldrig varit politiskt engagerad, och berättade att politiken bara väckte ilska i honom. Poesin kunde enligt honom inte heller längre förändra samhället, vilket dock inte uteslöt att den kunde spela en viktig roll i människors liv. Han axlade ambitiöst uppgiften att sprida sin egen generations dikter, drog igång nya tidskriftsprojekt och publicerade även ett par egna diktsamlingar. Året innan jag lärde känna honom belönades hans debutbok med Ernesto Cardenal-priset för ung poesi. Men hans rader var märkta av svåra upplevelser, och trots sin relativt unga ålder var han väl förtrogen med döden. Franciscos far hade gått bort någon månad innan han föddes, hans mor bara ett par veckor efter hans födelse. Hans ene bror hade fått sätta livet till som ung under sandinstrevolutionen, och den andre brodern hade tagit livet av sig under uppväxten. Jag fick en känsla av att poesin, och umgänget med andra poeter, ersatte den familj han hade förlorat. En tid efter festivalen möttes vi på nytt, vid en bardisk i den colombianska staden Me­dellín. Han omfamnade mig, märkbart rörd och tacksam över att jag hade översatt några av hans dikter till svenska.

Ett par år senare nåddes jag av nyheten att Francisco Ruiz Udiel hade tagit sitt liv, på nyårskvällen 2010. Han anslöt sig därmed till den skara självmördade latinamerikanska poeter som han flitigt läst – inte minst argentinskan Alejandra Pizarnik, från vilken han lånat en fras till titeln på sin debutdiktsamling. På sätt och vis är jag glad att Ruiz Udiel inte fick uppleva den ofrihet som nu råder i Nicaragua. Förmodligen skulle han vara en av de många författare, intellektuella och journalister som tvingats i exil, efter att de styrande systematiskt har förskjutit landets största talanger och framtidshopp. Jag gläds dock åt att det sedan några år finns ett litterärt pris i Francisco Ruiz Udiels eget namn, som varje år tilldelas en ung lovande poet från något latinamerikanskt land. Samtidigt vet jag att Nicaragua mer än någonsin skulle behöva hans begåvning och kritiska sinnelag. Kvar dröjer minnena och tonerna av ett land vars skönhet, kultur och männi­skor förtjänar så mycket bättre än att behöva packa sina väskor för att utöva sina yrken långt från hemlandet. Jag går till bokhyllan, drar ut Francisco Ruiz Udiels bok, och hör hur hans röst klingar bort: ”Jag har tröttnat på att vakna / ljuset gör ont när jag inget vill se. / Resan till Ithaka har inget att erbjuda. / Om det åtminstone hade funnits lite mer vin / att berusa sig med under dagarna som återstår / under dagarna som återstår / som återstår.”