Den viktorianska eran var på många sätt en lika omvälvande och tekniskt nyskapande tid som den digitala era vi själva lever i, och då inte minst i medialt hänseende. Tryckpressens och papperstillverkningens effektivisering liksom utvecklingen av nya distributionsformer omvandlade framförallt den periodiska pressen till ett forum för täta interaktioner mellan å ena sidan allt större läsargrupper och å den andra sidan, utgivare, journalister, författare och tecknare. Många av tidens litterära alster gick först som följetong i pressen där de blev tillgängliga även för läsare med blygsamma resurser, samtidigt som vissa författares ryktbarhet växte i takt med de populäraste tidningarnas upplageökning.

Ett belysande exempel är den serie gisslande skisser av olika typer av snobbar – bland annat ”Stora citysnobbar”, ”Universitetssnobbar”, ”Litterära snobbar”, ”Kontinentala snobbar”, ”Klubbsnobbar” – som 1846–47 publicerades under titeln The Snobs of England i det satiriska veckomagasinet Punch. Även kvinnliga snobbar ingår och får en släng av sleven. I undertiteln anges upphovsmannen vara ”en av dem själva”. Men det var allmänt känt att det var journalisten, författaren och tecknaren William Makepeace Thackeray (1811–63) som hade iklätt sig rollen som Mr. Snob, släktets ironiske krönikör och vedersakare, eftersom han funnit att snobbar kan och bör läggas under lupp ”på samma sätt som andra naturföreteelser”. Många Londonbaserade snobbar kände igen sig själva i karikatyrerna men de flesta accepterade gycklet med gott humör eftersom det var ganska jämnt fördelat över dem alla, inklusive författaren själv. Skadeglädjen över att även andra hade drabbats uppvägde med råge förnärmelsen över av att den egna gruppen hade förlöjligats. Att ämnet engagerade förstår man av att Mr. Snob fick motta åtskilliga läsarbrev.

Skisserna blev så populära att upplagesiffrorna för Punch rakade i höjden och gav Thackeray en försmak av den berömmelse som snart nog skulle komma honom till del i och med publiceringen av Fåfängans marknad i juli 1848 och göra honom till tronpretendent i den litterära monarki där Dickens härskade. Samma år publicerades också en något nerbantad version av skisserna i bokform med titeln The book of snobs. En första svensk version utkom 1862, men det var A G Engbergs översättning från 1886 som blev den vedertagna. År 1918 kom Snobbarnas bok i en nyutgåva som ligger till grund för den bearbetning som nu givits ut i Ekström & Garays klassikerserie. För bearbetningen står Erik Carl­quist som även har bidragit med efterord och utförliga namn- och ordförklaringar som sätter in Thackerays snobbar i deras historiska kontext.

Det var inte Thackeray som uppfann ordet ”snobb”, men det var han som populariserade ordets moderna betydelse av en ”person som fjäskar för och efterapar de förnäma eller rika eller som vill betraktas såsom en betydelsefull person” (Svenska Akademiens ordbok). Thackeray lanserar också en egen version av ordets uppkomst i bokens ”Inledande anmärkningar”, där han slår fast: ”Först och främst skapades världen; därefter, som en naturlig sak, snobbar; de fanns till, år ut och år in.” Det dröjde innan människorna slutligen upptäckte deras existens. Med tiden uppstod så ”en uttrycksfull enstaving” att beteckna dem med som har ”spritts över England liksom sedermera järnvägarna”. I kölvattnet på denna utveckling, menar Thackeray vidare, har nödvändigheten av en bok om snobbsläktet vuxit fram. Det är i det sammanhanget som han förklarar hur ett behov uppstår eller skapas, en förklaring som har förblivit giltig oavsett epok och typ av nödvändighet: ”Publiken behöver någonting och förses därför med det, eller publiken förses med något och behöver det därför.”

Lika tidlösa är i grunden de angreppsmål som representeras av de olika snobbtyperna i 1840-talets England och som Thackeray ständigt har i sitt kikarsikte – opportunismen, serviliteten, det sociala klättrandet och hyckleriet. Det är därför som hans snobbar fortfarande kan roa och reta oss tvärsigenom den viktorianska kostymeringen.