Kommer den 24 februari 2022 bli ihågkommen som en liknande vändpunkt i Europas historia som den 9 november 1989? Just nu är många benägna att svara jakande. Berlinmurens fall senhösten 1989 blev början på Sovjetunionens sönderfall, möjliggjorde Tysklands återförening, ledde till att EG fördjupades till EU och så småningom även till Natos östliga expansion. Putins desperata angrepp på Ukraina har också lett till flera omvälvande processer, men hur bestående de kommer att ändra på riktningen och balansen i den europeiska säkerhetspolitiken är trots allt ännu oklart.

En sak är dock uppenbar. Den ryska befolkningens godkännande eller alternativt förlamade reaktioner på det brutala anfallet mot Ukraina visar att förhoppningarna om att landet inom en överskådlig tid skulle kunna utvecklas till en parlamentarisk demokrati är orealistiska. Ryssland hann aldrig få ett fungerande civilsamhälle innan det blodiga bolsjevikväldet ströp ihjäl alla försök i den riktningen. Och efter 1990-talets korta töväder och Vladimir Putins första trevande steg vid makten stramade han återigen snaran runt sitt folk utan att det förstod eller kanske ens ville reagera. Samhällsvetarna brukar tala om en path dependence. Har ett samhälle under en längre tid utvecklats i en viss riktning är en U-sväng möjlig endast genom en total dekonstruktion av rådande institutioner och värderingar.

Putins förklaringar till sin krigföring i Ukraina är ett klassiskt exempel på historiepolitik. När han 2005 gjorde gällande att Sovjetunionens sönderfall var 1900-talets största geopolitiska katastrof syftade han inte alls på den kommunistiska ideo­logins kollaps, utan uttryckligen på Rysslands förlorade grepp om sin europeiska buffertzon. Han lät därvid bli att nämna att det ryska imperiet hade upplevt ett snarlikt sönderfall redan efter första världskriget, som berodde på precis samma problem som utmynnade i Sovjetunionens söndervittring. En grundläggande oförmåga, eller kanske rättare sagt djup ovilja att acceptera de principer som tryggar ett fritt civilsamhälle och en fungerande rättsstat.

”Återigen fungerar Rysslands oberäkneligt aggressivt och tvingar finländarna att skärpa sin militära beredskap.”

Ett märkligt faktum är att de riktlinjer som dikterade denna efterkrigstida säkerhetspolitik i Europa fram till 1989 fattades av allierade stormakternas statschefer vid ett toppmöte i Jalta på Krim i februari 1945. Sovjetunionen fick ett järngrepp om östra hälften av Centraleuropa och ju längre det fortgick, desto starkare växte ryssarnas övertygelse om detta var en rättvis, naturlig och bestående lösning. Vill man peka på en förklaring till Rysslands anfall mot Ukraina så är det uttryckligen denna imperialistiska villfarelse.

Natos uppkomst och Västeuropas ekonomiska integration, som ju var motdrag till Sovjetunionens grepp om den andra hälften av Centraleuropa, visade sig vara ett ytterst effektivt sätt att urholka Sovjetväldet. För hur kraftigt Moskva än försökte ifrågasätta den kapitalistiska världens funktionsduglighet blev dess satellitstater genom diverse kanaler alltmer medvetna om sakernas verkliga tillstånd. Putins pågående försök att återta Rysslands kontroll över Ukraina med våld kan därför betecknas som ett slags senkommen frustration över Sovjetväldets implosion, söndervittring inifrån.

Hur än kriget i Ukraina kommer att utmynna är det svårt att se att det skulle märkbart öka Ryssland inflytande och anseende i världen. I synnerhet som kriget håller på att konsolidera EU:s och Natos krafter, som tack vare sina vida större ekonomiska resurser än Ryssland har utmärkta möjligheter att förenhetliga och stärka sin försvarskapacitet. Till saken hör också kontrahenternas inbördes sanktioner, som oberoende av hur de tär på Rysslands ekonomi håller på göra EU-länderna oberoende av rysk energi. Frågan är också hur länge det räcker innan de västliga ekonomierna är beredda att återigen börja investera och verka långsiktigt i Ryssland. Tala om att skjuta sig själv i foten.

Men är finländare verkligen överraskade av allt detta? Finland kristnades ifrån väst, förblev länge en integrerad del av Sverige och fick behålla sina svenska lagar och sin lutherska tro då landet 1809 blev en del av det ryska imperiet. Tack vare dessa västerländska grundstenar utvecklades Finland så småningom till en stat i staten och kom redan långt före att landet uppnådde sin självständighet 1917 ofta att bli påmint om den civilisationsklyfta som skilde Finland från Ryssland. Klyftan vidgades ytterligare under bolsjevikstyret, även om Finland efter andra världskriget i likhet med kejsartidens storfurstendöme lyckades anpassa sig till läget och dra betydande nytta av sin östhandel. Handeln fortsatte tämligen bra fram till 2010-talet, men på grund av Rysslands agerande och EU-sanktionerna har den porten nu också stängts för en lång tid framöver.

”Det är ingen konst att i denna stund demonisera Putin och jämföra honom med Hitler eller Stalin.”

Finlands säkerhetspolitiska och ekonomiska situation 2023 påminner därför i många avseenden om den som rådde efter att bolsjevikerna hade gripit makten hösten 1917. Återigen fungerar Rysslands oberäkneligt aggressivt och tvingar finländarna att skärpa sin militära beredskap. Samtidigt gäller det att på nytt tänka igenom hur man i fortsättningen ska leva här längs Europas skarpaste civilisationsgräns. Jag har ibland jämfört Finlands geografiska läge med livet längs en bördig vulkansluttning eller ett fiskrikt världshav. Läget har många uppenbara fördelar, men vill man fortsätta att bo här gäller det att alltid vara förberedd på nästa vulkanutbrott eller storm.

Man kunde således tala om två oföränderliga faktorer i Finlands historia. Rysslands oförmåga att utvecklas till en modern västerländsk stat och Finlands utmanande läge som dess granne. Det tredje och lika grundmurade elementet i konstellationen är finländarnas vilja att förbli en del av den västerländska civilisationen, visserligen helst utan att hamna i en konflikt med Ryssland. Under vissa perioder har balansgången fungerat tämligen smidigt, såsom nu senast under perioden 1992–2014, även om förutsättningen för det var att man samtidigt medvetet förstärkte sina band till väst. Under andra perioder, såsom under de två världskrigen och återigen nu, har mera drastiska beslut varit av nöden, eftersom hotet i från Ryssland helt enkelt blivit för överhängande.

Finlands beslut att ansöka om Natomedlemskap tillsammans med Sverige i maj 2022 var således allt annat än förhastat, vilket också framgår av den stora samstämmighet med vilken landets riksdag och dess folk ställde sig bakom beslutet. En del kommentatorer har visserligen gjort gällande att det var det snabba skiftet i den finländska folk­opinionen till förmån för Nato som fick den fram till dess avvaktande statsledningen att agera. Det är säkert bra för demokratins trovärdighet att beskriva processen så, men som alla vet har Finlands regeringar alltsedan 1995 deklarerat att landet var berett att ansöka om Natomedlemskap om det säkerhetspolitiska läget i Europa så krävde. Hade denna option inte aktiverats efter att Rysslands inlett sitt anfallskrig mot Ukraina i februari 2022 skulle den ha mist all sin effekt.

Det dröjer säkert ett tag innan Turkiet och Ungern har dragit all nytta av sitt fördröjande av Sveriges och Finlands Natomedlemskap. Det är därför lönlöst att grubbla över den saken. Mycket väsentligare är att våra länder nu också offentligt lämnar bakom sig sin militära alliansfrihet. De mest inbitna anhängarna av den är besvikna över att man nu har valt att öppet deklarerat sida, eftersom alliansfriheten åtminstone i teorin gav länderna möjligheten att i en stormaktskonflikt vänta och se om en militär samordning med Nato verkligen var nödvändig. Våra baltiska grannländer uppskattade förståeligt nog inte ett sådant kalkylerande. Inte minst som det svensk-finska Natomedlemskapet utan tvivel kommer att stabilisera hela Nordeuropas säkerhetspolitiska balans och höja tröskeln för ett ryskt anfall.

Många förväntar sig att historikerna ska leverera svar på hur kriget i Ukraina borde lösas eller till exempel på hur Sverige och Finland i fortsättningen borde förhålla sig till Ryssland. Historikernas uppgift är dock inte att sia om framtiden utan att ringa in och analysera de olika kontexter som drivit Europa in i sitt första fullskaliga krig sedan andra världskriget. Kriget har också fått mig att reflektera självkritiskt över mina egna historiska tolkningar av de finsk-ryska och rysk-europeiska relationerna. Är mitt framhävande av Finlands västerländska rättsarv kanske trots allt överdrivet och något som i realiteten bottnar i en russofobisk familjetradition? Många av mina släktingar engagerade sig kring sekelskiftet 1900 mot den ryska centralmaktens försök att binda Finland starkare till imperiet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

En liknande invändning kunde riktas mot mig och även mången annan finlandssvensk historiker som genom åren har poängterat hur avgörande det var för vårt land att det i tiden fick ett svenskt samhällssystem. Är inte detta ett sätt att rättfärdiga det svenska kulturarvet och dess sentida representanter, samtidigt som man underskattar den ryska epokens betydelse för landets utveckling? Eftervärlden fäller säkert sin dom, men faktum är att Finlands västerländska rättstradition och svenska kulturarv betonas i stort sett av alla ledande historiker i dagens Finland, vilket gör att jag åtminstone för närvarande är i gott sällskap.

Kanske min poäng är att historikerna i liberala demokratier har ett särskilt ansvar att försöka förklara så tålmodigt och nyanserat som möjligt varför Europa har hamnat i denna smärtsamma konflikt. I övriga delar av världen är det mycket svårare eller direkt livsfarligt att publicera historiska tolkningar som inte stöder makthavarnas historiepolitiska kampanjer. Det handlar absolut inte om att blunda för den mänskliga tragedi och allvarliga krigsbrott som pågår i Ukraina, utan om att parallellt med det också ständigt försöka utreda de makrohistoriska drivkrafter som fått Putin att fatta sitt ödesdigra beslut.

Det är ingen konst att i denna stund demonisera Putin och jämföra honom med Hitler eller Stalin. För en historiker är det viktigare att noggrant iaktta och analysera vad han och hans generaler är beredda att göra för att uppnå sina målsättningar i Ukraina. Det är visserligen inte alls säkert att de har ett fixerat mål i tankarna. Lika möjligt är att den egentliga idén med krigandet i Ukraina är att långsamt mala sönder den internationella ordning som skapades av segrarmakterna efter andra världskriget, eftersom den helt enkelt inte längre tjänar det stagnerande ryska imperiets intressen.

Det är svårt att se att Ryssland skulle kunna lyckas med denna destabilisering. Landets ekonomiska bärkraft och mänskliga resurser försvagas ständigt och i längden är det antagligen det ryska folket som drabbas värst av denna utstuderade destruktivitet. De västerländska samhällena står också inför många besvärliga utmaningar, men som deras omfattande vapen- och underrättelsebistånd till Ukraina visat är Natos teknologiska försprång mycket större än många insett. Det är klart att Kina har noterat detta och därför inte har intresse av att öppet utmana USA;s hegemoniska ställning i stormaktspolitiken, inte minst som Kinas fortsatta ekonomiska tillväxt och inre stabilitet är helt avhängig av en fungerande världsmarknad.

Som en inbiten anhängare av ett starkt EU hoppas jag självfallet att Ukrainakriget får unionen att ta följande stapplande steg i riktning mot en federativ maktstruktur. Europas förenta stater behövs inte enbart för att stärka vårt yttre försvar och gemensamma utrikespolitik utan också för att skydda och stärka unionens demokratiska strukturer. Vill man öka EU-parlamentets demokratiska legitimitet gäller det därför att ge den mera reell makt, det vill säga att utvidga dess beskattningsrätt och omvandla EU-kommissionen till parlamentets verkställande organ. Huruvida detta är en realistisk tanke är förstås en annan sak. Ju snabbare balansen och spelreglerna i stormaktspolitiken förändras desto mer sannolikt är det att historikernas gissningar om framtiden är totalt missvisande.