Samtidigt flödade pengar i motsatt riktning, från Sovjetunionen via Naftasyndikat till SKP, Sveriges kommunistiska parti. I toppen satt en nästan helt okänd direktör och höll i trådarna. Han hette Einar Kruse, och av allt att döma var hans ambition att permanent stanna kvar i kulisserna. I boken Naftasyndikat omintetgör hans barnbarnsbarn Fredrik Malm, riksdagsledamot för Liberalerna, de planerna.

Sovjetunionen hade brist på pengar från start. Inledningsvis var en lukrativ lösning på problemet att sälja det guld som hade stulits vid det kommunistiska maktövertagandet. Guldet smugglades ut via Reval (nuvarande Tallinn) till Stockholm, där det smältes ned och fick nya stämplar. Sedelbuntar skickades tillbaka österut. En ledande aktör i denna väldiga hälerioperation var banken Svenska ekonomiaktiebolaget, grundad av den kommunistiska finanshajen Olof Aschberg.

I slutet av 1920-talet sålde Aschberg sitt majoritetsinnehav i Svenska ekonomiaktiebolaget till Sovjetunionens statsbank. Därmed satt Josef Stalin i praktiken på en bank i Stockholm, och mannen som utsågs att representera Sovjet i styrelsen var Einar Kruse.

När han tog plats i styrelsen 1933 hade han redan länge befunnit sig i SKP:s ”inre hårda kärna”, som Malm uttrycker det. Inte bara det: han ansvarade redan för Sovjetunionens nya kassako i Sverige – oljan. Guldet hade nämligen nu sinat, men olja fanns det gott om. Den producerades visserligen av straffångar i arbetsläger. Men den svenska marknaden var tillräckligt trött på oligopolföretagens agerande för att ignorera den etiska aspekten och gynna Naftasyndikat, den första utmanare som hade råd att konkurrera trots oljejättarnas prisdumpning.

Naftasyndikat sålde inte bara olja, utan bidrog med ekonomiskt stöd till SKP, som på den tiden inte var ett självständigt parti utan en underorganisation till Komintern. Pengar skänktes, annonser stödköptes i partiets tidningar, och ett stort antal partiaktivister anställdes av oljebolaget. Det var inte heller bara pengar som flödade fram och tillbaka genom Naftasyndikat. Flera före detta anställda larmade en förbluffande passiv svensk säkerhetspolis om att sovjetisk personal åkte på inspektionsresor runtom i landet, utan att verka kunna ett dyft om olja eller bensinmackar. Allt pekar på att Naftasyndikat erbjöd en front för sovjetiskt spionage i Sverige.

När Naftasyndikat lades ned 1938 gick Einar Kruse vidare till att i två decennier ansvara för SKP:s ekonomi – personal, tidningar, företag och tryckerier. Med undantag av en löpsedel i Aftonbladet 1948 (”Röst ur kassavalv styr de svenska kommunisterna”) lyckades han fortfarande flyga under radarn. Det var när Fredrik Malm, som han uttrycker det, snubblade över informationen om att hans morfars far basade över SKP:s ekonomi som han började gräva i historien.

Malms bok kastar inte bara ljus över Einar Kruse, sträng renlevnadsmänniska och obrottsligt Moskvatrogen stalinist, utan väver också ihop de många storpolitiska skeenden som han befann sig i centrum av. Framförallt får vi en föga smickrande bild av relationen mellan Sverige och Sovjet under mellankrigstiden och av den svenska säkerhetstjänstens passivitet.

Tyvärr märks det att Naftasyndikat är skriven av en politiker. Malm har inte kunnat motstå frestelsen att slänga in diverse poänger om Rysslands expansionistiska utrikespolitik, det moraliskt riktiga i att gömma illegala kommunistiska flyktingar från Nazi-Tyskland, eller hur det svenska samhället tydligen präglas av ”kvinnliga uppoffringar och pliktkänslor som får parera manlig ansvarslöshet”. Men boken är fortfarande väl värd att läsa för den som vill ta del av en viktig bit svensk 1900-talshistoria, och fundera över huruvida denna bara har råkat glömmas bort, eller avsiktligt sopats under mattan.