Tonläget är ganska högt uppskruvat i svensk politik just nu. Självaste demokratin står på spel. Var drar ni gränsen för Sverigedemokraternas inflytande? frågar Stefan Löfven Moderaterna, lojalt uppbackad av sin partisekreterare och några statsråd. Visserligen, förklarar man, är Moderaterna ett demokratiskt parti. Men oro uttrycks likväl över vad som kommer att hända med den svenska demokratin vid ett regeringsskifte.

Det är inte första gången som ett partis demokratiska trovärdighet ifrågasätts.

I den ideologiska generalmönstring som ägde rum inom den borgerliga oppositionen inför 1948 års val angreps Socialdemokraternas planer på en ”socialistisk skördetid”. Folkpartiledaren Bertil Ohlin var inspirerad av Friedrich Hayeks Vägen till träldom som 1944 hade utkommit på svenska och där tesen var att en centraldirigerad ekonomi oundvikligen leder till diktatur. I valrörelsen 1976 frammanade centerledaren Thorbjörn Fälldin bilder på taggtrådsstängsel när han varnade för att LO:s förslag om kollektiva löntagarfonder skulle leda till ”öststatssocialism”. Moderatledaren Gösta Bohman utvecklade under sin partiledartid en ideologisk tankefigur där den kraftiga tillväxten av den offentliga sektorn sågs som ett hot mot friheten och det individuella ansvarstagandet; i välfärdsstatens kölvatten uppstod en passivitet, rentav en inlärd hjälplöshet, i vars förlängning en totalitär människotyp skymtade.

Samtliga exempel ovan påverkade socialdemokratin starkt. Den socialistiska skördetiden kom av sig, det ursprungliga löntagarfondsförslaget blev föremål för kraftig omarbetning och kom när det väl landade i riksdagen att handla om systemförbättring snarare än systemförändring, och den Bohmanska kritiken bidrog till att Socialdemokraterna började intressera sig för frihetsfrågor och för hur medborgarnas inflytande och delaktighet skulle öka i den stelbenta välfärdsstaten.

”Stefan Löfvens vurm för den liberala demokratin såg vi inte komma men den har definitivt varit taktiskt framgångsrik i och med att det borgerliga blocket ligger i spillror.”

Stefan Löfvens vurm för den liberala demokratin såg vi inte komma men den har definitivt varit taktiskt framgångsrik i och med att det borgerliga blocket ligger i spillror. Hur utsikterna till succé är på väljar­arenan återstår dock att se. Ty oaktat kritiken mot föreslagna neddragningar på stödet till folkbildningsorganisationer – som Sverigedemokraterna föreslagit – har Löfven knappast så här långt överpresterat när det gäller att övertyga om att vi bevittnar demokratins svanesång om ett regeringsskifte kommer till stånd efter nästa val.

Socialdemokraterna hyllar alltså numera den liberala demokratin. Men finns det – utöver det uppenbart taktiska motivet att förhindra de liberala partierna från att medverka till att ge Sverigedemokraterna inflytande – även en principiell uppslutning bakom idén att med olika maktdelnings- och maktbegränsningsinslag tygla den folkvalda majoritetens möjligheter att fatta vissa beslut? Den bärande komponenten i den liberala demokratin är ju – förutom fria val och allmän rösträtt – också just en sådan konstitutionalism.

För socialdemokraterna har denna maktdelningsidé länge framstått som en inskränkning av demokratin eftersom den förhindrar folkviljans förverkligande. ­Partiet motsatte sig exempelvis de procedurregler som infördes under den borgerliga regeringen i slutet av 1970-talet för att ge de medborgerliga fri- och rättigheterna ett grundlagsskydd. Olof Palme motiverade varför när riksdagen beslutade om 1974 års RF: ”Det är icke i sinnrika författningsregler utan det är i människors, de breda folkgruppernas engagemang för demokratin som värnet finns. Men detta engagemang är inte oberoende av demokratins handlingskraft, vår förmåga att utföra det som människor vill ha utfört genom beslut i Sveriges riksdag. Därför kan sådana här sinnrika spärrar, icke till förmån för demokratiska fri- och rättigheter utan mot ett folkligt reformarbete, snarare vara en fara än ett skydd” (RD prot. 1975/76:149, s. 158).

Socialdemokraterna motsatte sig också lagprövningsrättens införande eftersom en sådan skulle innebära att domstolarna gavs makt att överpröva de folkvalda riksdagsledamöternas beslut för den händelse att besluten stred mot grundlagen. Det betraktades som en oacceptabel inskränkning av demokratin. Men även lagprövningsrätten skrevs in i regeringsformen 1979, dock i en uttunnad variant genom det så kallade uppenbarhetsrekvisitet (som togs bort 2011).

Inom demokratiforskningen görs en distinktion mellan liberal demokrati och populistisk (ibland benämnd kollektivistisk) demokrati. Fram till januari 2019 har Socialdemokraterna konsekvent företrätt en demokratisyn av den senare typen. Att Socialdemokrater inte minst inför och efter Liberalernas partiråd talat sig varma för den liberala demokratin har naturligtvis taktiska orsaker. Men kanske vi också bevittnar en principiell omprövning?

När partiernas ställningstaganden i konstitutionella frågor ska förklaras väger inte alltid principerna särskilt tungt. Eller snarare: principer väger alltid tungt men de förändras inte sällan beroende på omständigheterna. Att Socialdemokraterna motsatte sig den liberala demokratins maktdelningsfilosofi när författningsreformen genomfördes för snart ett halvsekel sedan ska naturligtvis ses mot bakgrund av att partiet på den tiden hade en dominerande ställning som saknade motstycke i andra demokratiska stater och följaktligen kunde diktera villkoren för den politiska maktutövningen. Ur ett maktstrategiskt perspektiv är det knappast ­raketforskning som krävs för att förklara varför Socialdemokraterna motsatte sig alla former av checks and balances som de borgerliga partierna föreslog, vars syfte det var att just kringskära denna maktutövning.

I mitten av 1960-talet framhöll Herbert Tingsten att Socialdemokraterna hade en särställning i svensk politik, ett magiskt försteg i förhållande till de andra partierna som kretsade som planeter kring den socialdemokratiska solen. Förutsättningarna har nu förändrats. I takt med Socialdemokraternas kräftgång i väljarkåren strålar inte solen i partisystemet tillnärmelsevis lika starkt. Det ideologiska självförtroendet har eroderat.

Har det som en följd av denna scenförändring ägt rum ett omtänkande inom socialdemokratin när det gäller synen på den liberala demokratin?

Frågan är svårbesvarad. Emellanåt hörs – förvisso inte enbart från socialdemokrater – kritiska kommentarer om politikens juridifiering, det vill säga att domstolarnas makt ökar. Likafullt tycks det ha blivit en politisk strategi – återigen inte enbart för Socialdemokraterna – att avhända sig makt till domstolarna. När Fredrik Wersäll avgick som president i Svea hovrätt reflekterade han över hur relationen mellan politiken och domstolarna har förändrats: ”Förvånande är kanske att den ökande domarmakten inte tycks vara något som bekymrar eller engagerar de politiska församlingar som i ökad utsträckning avhänder sig sitt handlingsutrymme. Ibland hör man politiker – tacksamt eller uppgivet – ge uttryck för att det är jurister som avgör kontroversiella frågor om vargjakt, asyl eller ombyggnad av Slussen.” (Svensk Juristtidning 2017: 1.)

På olof palmes tid hade politikens abdikation av dylikt slag varit svår att föreställa sig.

En om möjligt ännu mer uttalad kritik mot utvecklingen framfördes av Stefan Lindskog i samband med att han lämnade uppdraget som ordförande i Högs­ta domstolen 2018: ”Lagstiftaren har blivit så enormt populistisk. Man ägnar sig åt mängder med lagstiftning som i bästa fall inte förändrar någonting men som tar resurser. Och i värsta fall så stökar det till det och medför inte någon nytta […] Det skapar en situation där de två högsta ­domstolarna måste ta ett stort ansvar för normbildningen.” (Advokaten 2018: 6.)

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

När Lindskog talar om ”lagstiftaren” pekas inte något specifikt parti ut. Men precis som Wersäll beskriver han en utveckling mot ökad domstolsmakt. För ett parti som så tydligt förordat en författningspolitik där det övergripande målet är att folkviljans förverkligande inte ska begränsas av domstolarna borde rimligen detta vara djupt problematiskt. Frånvaron av högljudda protester från socialdemokratiskt håll har dock varit påtaglig. Regeringens beslut att överta beslutanderätten om Preems utbyggnad av oljeraffinaderiet i Lysekil från Mark- och miljööverdomstolen skulle möjligen vid ett första påseende kunna peka i en annan riktning, men det beslutet ska nog snarare ses som en framgång för Miljöpartiet.

Osökt förs därför tanken till den gamla devisen att den som tiger samtycker. Håller Socialdemokraterna på att tugga i sig delar av den liberala demokratisynen? Möjligen. En förklaring skulle i så fall vara att partiet­ numera – med sargat självförtroende och reducerad makt – ser värdet av maktdelning när högerpopulismen växer sig stark på det egna partiets bekostnad.

Olof Palme betonade betydelsen av demokratins handlingskraft, att stärka förmågan att ”utföra det som männi­skor vill ha utfört genom beslut i Sveriges riksdag”. Men erfarenheterna de senaste åren är ju att folk kan rösta fel. Inte minst brexit och valet av Donald Trump till amerikansk president sände kalla kårar genom det politiska etablissemanget världen över. Insikten om att folket måste skyddas mot folket självt, att det helt enkelt kan bli för mycket demokrati om demokratin inte förses med ”sinnrika spärrar”.

Kanske är detta en övertolkning. Att Socialdemokraterna så ofta pratar om Ungern när frågan om vilket regeringsalternativ som finns i Sverige innebär inte nödvändigtvis en ökad acceptans för självständiga domstolar.

Förmodligen är det bara så enkelt som att Socialdemokraterna, liksom andra partier, tycker det är skönt att domstolar tar hand om vissa obekväma frågor. Och en populistisk tendens i lagstiftningen av den typ som Stefan Lindskog beskriver behöver naturligtvis inte innebära att man tycker att det är bra att de högsta domstolarna får mer makt. Men konsekvensen blir oundvikligen det ändå. Och det förstår naturligtvis lagstiftarna på Helgeandsholmen och i Rosenbad.