Baskien rymmer stora olikheter på en liten yta. Det kan tyckas långt mellan de stimmiga pintxosbarerna i Bilbao och bergstrakternas stillsamt klingande fårbjällror. Sedan ETA lade ner sina vapnen 2011 har turismen blomstrat och utländska besökare förknippar idag regionen mer med konstmuseer och gastronomi än med bilbomber och avrättningar. Spänningarna mellan baskiskt och spanskt, mellan självständighetssträvanden och centralrege­ring, fortsätter samtidigt att prägla vardag och politik i den här delen av den iberiska halvön.

I jämförelse med de katalanska och galiciska traditionerna är den skriftliga litteraturen på baskiska förhållandevis ung. Den har givetvis präglats av särarten och utsattheten hos detta så kallade isolatspråk, vars ursprung och släktband ännu inte slagits fast av språkvetarna. Därför är det heller inte konstigt att den baskiska litteraturen ofta haft ett självreflekterande drag där identitetsfrågorna varit viktiga.

Ramón Saizarbitoria (född 1944) – en centralfigur i de senaste decenniernas baskiska litteratur – har ofta återkommit till den väldiga tyngden som läggs på författare som föds i små nationer med diffusa gränser och där man lever i ett tillstånd av lingvistisk och politisk schizofreni. Mer internationellt känd var länge Bernardo Atxaga (född 1951). I de lantligt orienterade romanerna Obabakoak och Dragspelarens son (på svenska 1994 respektive 2009) skapade han ett mikrokosmos med den fiktiva baskiska byn Obaba som utgångspunkt.

I efterordet till den förstnämnda romanen – som bestod av en mosaik av berättelser – talade han om det baskiska språkets ”ensamhet” och om svårigheten att skriva i en litterär tradition utan långa anor. Enligt Atxaga kompenserades emellertid bristen på inhemska föregångare av att han i modernitetens kölvatten kunde knyta an till en global litteratur av de mest skilda geografiska slag.

”Kopplingar till baskisk bildkonst är också viktiga i boken.”

På senare år har svenska läsare dock inte haft tillgång till särskilt många andra baskiska författare i översättning. Åtminstone inte tills Fernando Aramburus (född 1959) brett upplagda roman Patria (på svenska 2018) nådde stora framgångar hos både kritiker och läsare såväl i Spanien som utanför landets gränser. I centrum för denna ambitiösa freskmålning – som också blivit tv-serie – står två sammanflätade familjer i ett mindre samhälle utanför San Sebastián. När ETA avrättar fadern i den ena familjen, en småföretagare som vägrat att betala beskyddarpengar till terroristorganisationen, visar sig sonen i den andra familjen ha utfört dådet. Med ett rikt persongalleri och finkänslig psykologisk iakttagelseförmåga blottar Aramburu de reaktionära och destruktiva aspekterna av den baskiska nationalismen, samtidigt som han inte väjer för att skildra också den andra sidans övergrepp i konflikten.

Till de mest lästa samtida baskiska författarna som ännu inte finns på svenska hör Kirmen Uribe (född 1970). Hans mest kända och översatta roman är utan tvekan Bilbao–New York–Bilbao (2008). Under en flygresa mellan titelns båda städer får bokens berättare – också han vid namn Kirmen Uribe – impulsen att börja skriva om den egna släktens historia i tre generationer. Den går knappast att skilja från en värld av borttynande sedvänjor och fiskelägen vid den baskiska kusten. På ett sätt som för tankarna till den spanske författaren Javier Cercas romaner om landets inbördeskrig, begrundar alltså Uribe sin egen romans tillkomst samtidigt som den skrivs.

Liksom hos Saizarbitoria och Atxaga införlivas essäistiska drag om vad det betyder att skriva litteratur på baskiska. Uribes ömhet inför den egna sköra kulturen resulterar i en del träffsäkra iakttagelser, som när det baskiska språket liknas vid en skattkarta på grund av att bokstaven x är så vanlig i orden. Kopplingar till baskisk bildkonst är också viktiga i boken. Det är en angenäm prosa – full av belysande detaljer och iögonfallande skrönor – men dess språk är möjligtvis för naivt och tillrättalagt för att ha en mer långvarig verkan.

Bland de något yngre författarna märks Eider Rodríguez (född 1977) som främst förknippas med sina novellsamlingar, vilka tilldelats flera viktiga baskiska litterära priser. En del av översättningarna till spanska har hon gjort själv, några är resultatet av samarbeten med andra. Hennes talang för det korta formatet är uppenbar i Un corazón demasiado grande (”Ett alltför stort hjärta”, 2019), en urvalsvolym med hennes noveller som fått strålande kritik i Spanien. I titelnovellen påminns man om att familjen är ett viktigt psykologiskt territorium i hennes prosakonst. Med subtila medel skildrar Rodríguez här ett frånskilt par som inte haft någon kontakt på tjugo år; en ordning som rubbas när åldrandet och sjukdomen letar sig in i vardagen.

Eider Rodríguez senaste bok Material de construcción (”Byggnadsmaterial”, 2023) är hennes första, självbiografiska roman – som också den fått mycket positiva recensioner i Baskien och Spanien. Den mångtydiga titeln syftar på att föräldrarna drev ett företag som sålde byggnadsmaterial under hennes uppväxt, men den kan också tolkas mer symboliskt. Boken är skriven i dagboksform och på de första sidorna sitter författaren vid sin fars sjukhussäng. Han har fått en stroke och krockat med ett träd. I denna akuta situation förstår hon att det aldrig har funnits någon fysisk närhet eller några förtroliga samtal mellan dem. Det blir utgångspunkten för en känsligt tecknad uppväxtskildring, och ett nyanserat porträtt av den alkoholiserade fadern hon egentligen aldrig känt.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I Rodríguez roman om fadern får det baskiska sammanhanget stå tillbaka för en mer universell berättelse om skam, missbruk, sjukdom och tystnad inom familjen. Ändå finns det omgivande samhället alltid där i bakgrunden. Ovanför soffan i familjens vardagsrum hänger en reproduktion av Picassos berömda tavla Guernica, som infernaliskt minns nazisternas bombning av den baskiska staden med samma namn 1937. På grund av risken att skadas av ETA:s bomber, varnas barnen för att närma sig övergivna ryggsäckar och sopsäckar på gatan. En dag kommer fadern hem med ett blå-slaget öga och blod i pannan. Han förbannar de fascistiska poliserna som ska ha misshandlat honom – men utan att säga något vet resten av familjen att han ljuger.

Det är alltså inte den baskiska konflikten som här står i centrum, utan en annan sorts utsatthet. Som barn tillbringar Eider Rodríguez tiden efter skolan i simhallen – hon vill inte gå genom lägenheten till sitt rum förrän den berusade fadern har gått och lagt sig. Skammen har präglat hela hennes person och identitet: ”Den hemlige fadern. Jag har aldrig berättat något om dig för någon.” På begravningen träffar hon frisören som klippte honom de sista åren, och inser att denna kvinna fick vara närmare honom i salongen än hon själv någonsin fick vara i livet. Först när han är död blir han verklig för henne, kan hon vända sig direkt till honom: ”Att skriva är ett desperat sätt att lära känna dig. Att få dig att stanna kvar i livet. Att röra vid dig. Det enda sättet att vara tillsammans med dig. Du var tvungen att bli sjuk för att bli frisk. Du var tvungen att dö för att komma till liv.”

Det är en rörande och omtumlande bok Eider Rodríguez har skrivit om sin far och sin uppväxt i en baskisk småstad. Material de construcción bådar gott för hennes fortsatta författarskap och är en påminnelse om att regionens författare inte behöver begränsa sig till identitetsfrågorna. Den skänker också ytterligare en dimension till den mening av Samuel Beckett som hennes äldre kollega Ramón Saizarbitoria en gång citerade i en intervju, apropå att ett ansenligt antal talangfulla författare numera skriver på baskiska: ”När man står i skit upp till halsen återstår bara att sjunga.”