Det sägs att lille Pablo brukade rita av duvorna här på Plaza de Merced invid huset nummer 15 där han föddes. Pappa konstprofessorn ville inte att sonen skulle teckna ”barnsligt”, men det tog han igen senare i livet.

Med krita och skissblock sitter nu Pablo Ruiz Picasso i brons på en bänk under torgets blåblommande jakarandaträd, ständigt omgiven av turister som vill fotograferas tillsammans med Málagas store son. Han tillbringade visserligen bara några barndomsår här, och höll sig borta från Spanien under hela Francodiktaturen, men han ville att hans verk skulle visas i Málaga. Och invigningen 2003 av Picassomuseet några kvarter härifrån, 30 år efter hans död, blev början till en pånyttfödelse av staden.

”Vanorna är mycket sena, det här är trots allt Andalusien, en av siesta­tradi­tion­ens sista bastioner.”

Stadens andre berömde son, skådespelaren António Banderas, har gestaltat Picasso i en tv-serie där den då 57-årige latin lovern förvandlades till en döende 91-åring. Under metoo-stormen fick han erfara att Picassos kvinnosyn – måla av dem eller ligg med dem – inte stod högt i kurs.

Redan som liten började Pablo signera sina alster med ”Picasso”, hans mors flicknamn. Oljemålningen ”Picador” av en blott åttaårig Pablito tillkom efter hans första besök med fadern på Plaza de Toros, tjurfäktningsarenan nere i fashionabla La Malagueta. Det ritualiserade dödandet ses fortfarande som en del av folksjälen men är ett rött skynke för allt fler. ”Tortura es no cultura”, ”tortyr är inte kultur”, säger motståndarna, men verksamheten får stora summor i EU- bidrag.

Att andalusiska symboler som tjurfäktning och flamenco kommit att förknippas med hela Spanien bottnar i strategin från 1950-talet när Franco ville satsa på massturism. Och nu myllrar turisterna i Málaga, men så har det inte alltid varit.

Med en nära 3 000-årig historia är staden en av Europas äldsta. Fenicier har passerat, och kartager, romare och morer, de nordafrikanska muslimer som härskade över Al-Andalus i 700 år. Så centrala ­Málaga är ett slags friluftsmuseum, men den romerska amfiteatern låg gömd och glömd och grävdes ut först på 1950-talet.

En flod av människor strömmar längs paradgatan Marqués de Larios, blank som ett salsgolv. Längre upp i staden är det om kvällen och natten packat av krog- och bargäster. Vanorna är mycket sena, det här är trots allt Andalusien, en av siestatraditionens sista bastioner.

Gator och gränder är pittoreska stråk med hus i puderrosa och rostrött och järnsmidesbalkonger löddriga av bougainvillea. Växande turism sporrar renoveringsivern för möjligheten att hyra ut lägenheter genom Airbnb, vilket har kommit bostadspriserna att skena med 62 procent på tio år. I Gamla stan finns nära 4 800 registrerade turistlägenheter och infödda malagueños har svårt att hitta bostäder till rimligt pris.

I städer som Barcelona, Palma de Mallorca och Florens har fenomenet gått så långt att man tvingats införa restriktioner eller förbud. Men att också Málaga drabbas tycks i förstone orimligt. För inte särskilt länge sedan stannade man inte här, de som kom till Málagas flygplats for västerut längs Costa del Sol till orter som Torremolinos, Fuengirola och inte minst det glamorösa och numera ökända Marbella. Málaga, ”Solkustens huvudstad”, var bara en inkörsport, ända in på 1990-talet en nedgången hamnstad där epitet som ­
”shabby- chic” var eufemismer för en patina som kom ur fattigdom och förfall.

Vad som småningom följde är en urban Fågel Fenix-historia: en stad som reser sig ur askan, skrudar om och stiger fram som en destination, ett kulturresmål med 300 soldagar om året. Efter enorma investeringar marknadsförs nu Málaga som ”city of museums”, med Picassomuseet­ som kronjuvel. Spekulanter, entreprenörer och innovatörer sluter upp, i Málaga Tech Park finns 600 företag, såväl små som multinationella.

Det finns fler exempel på sådana urbana nytändningar sprungna ur kultursatsningar och signaturbyggnader. I baskiska Bilbao, till exempel, var arkitekten Frank Gehrys hallucinatoriska Guggenheimmuseum gnistan till en häpnadsväckande vitalisering av den postindustriellt nedgångna staden.

Istället för en signaturbyggnad hade man i Málaga en signaturgestalt. Hans museum inrymt i renässanspalatset Palacio de Buenavista fick med hjälp av konstnärens arvingar bilda bas i renommé­skapandet. Samlingen är en exposé över Picassos tematiska och tekniska bredd, med skisser, tuschteckningar, oljor, skulpturer och keramik.

En upprustningsplan hade sjösatts redan 1992 och har med tiden lett till en flanöranpassad stadskärna och en ny tunnelbana, vars anläggande drog ut på tiden i en stad där marken är ett slags kulturhistorisk och arkeologisk lasagne.

Det sjaviga hamnområdet Muelle 1 och 2­ förvandlades, nu öppnar sig staden mot havet med marina och promenad- och krogstråk. En annan del är Soho, ”konstnärskvarteren” med gallerier, graffitikonst, António Banderas egen teater och det moderna museet CAC, Contemporary Art Centre.

Och det är bara ett i mängden. Carmen Thyssen-museet visar spanskt 1800-talsmåleri, i Museo de Málaga i det före detta tullpalatset ryms konst och arkeologi från regionens historiska rikedom. I forna hantverkarkvarteren Barrio Alto ligger Museográfica del Vidiro y Cristal med en av världens främsta samlingar av glas, från antiken till modernt designglas.

– Vad den är värd? utbrister ägaren till hela härligheten, den passionerade señor Gonzalo Fernández-Prieto, när jag frågar om en kanna från 1500- talet. Det här är ju mina barn!

I en före detta tobaksfabrik finner man Museo Automovilístico med en för den bilintresserade drömlik samling gamla lyxåk. Och som för att provocera genusvetare med en pojk- respektive flickavdelning visas här också historisk haute couture­ från modehus som Chanel, Lanvin och Yves Saint Laurent.

Samma byggnad rymmer även Colleción Museo Ruso, vars tidigare samling av ryskt måleri, inlånad från det statliga museet i Sankt Petersburg, återbördades av politiska skäl efter invasionen av Ukraina. Men här visas fortfarande rysk konst, om än i form av privatsamlingar. ”Kulturen är inte ansvarig för det som sker”, säger museichefen.

Till de mer iögonfallande museerna hör Málagafilialen till Centre Pompidou i Paris. En stor mångfärgad kub nere vid vattnet kröner de underjordiska utställningssalarna, och såhär kan man fortsätta. Det finns ytterligare över 30 museer med teman som vin, etnologi, havet, flamenco, antiken, religiös konst och dataspel. Picassos barndomshem är naturligtvis också öppet.

Till det övriga kulturutbudet hör bland annat film-, teater- och flamencofestivaler, den ångande ferian i augusti och påskens överdådiga processioner.

Omdaningens både kapten och galjonsfigur är borgmästare Francisco de la Torre, en slank åttioettåring i midnattsblå kostym som tar emot tillsammans med två bisittare i Málagas palatsliknande stadshus vid Avenida Cervantes. Han var vice borgmästare innan han blev borgmästare år 2000 och har behållit posten sedan dess. Vid det senaste valet fick hans konservativa Partido Popular, PP, egen majoritet, så oppositionens kritik mot samröret med stödpartiet högerpopulistiska Vox har tonats ned.

”Paco” är populär i vida kretsar, men social­demokratiska PSOE:s Dani Pérez kritiserar honom hårt för att sälja ut Málaga till spekulanter och riskkapitalister, och att vräka pengar på prestigeprojekt istället för att göra något åt sociala problem, arbetslöshet och bostadsbrist. Det byggs alldeles för få lägenheter till överkomliga priser. Pérez vill sätta stopp för turistlägenheterna.

Borgmästare de la Torre duckar rutinerat för detaljkritik:

– Vi slösar inte, och investeringarna har gett resultat. Turismen genererar mycket pengar – och jobb.

Han har varit med länge, han minns fattigdomen och analfabetismen i den gudsförgätna södern. Det var kampen för att etablera ett universitet i Málaga som kom honom att engagera sig politiskt.

– I 1970- talets Spanien fanns inget universitet söder om Madrid, säger han.

Han kom tidigt att ägna sig åt stadsplanering och säger sig alltid ha vägletts av det ”allmänna bästa”. Inspiration kom från bland annat USA och utvecklingen i Kalifornien.

– Jag tänkte att Málaga är vårt Silicon Valley som det gäller att utnyttja. Vi har bra klimat, en stad med historia och ett gott arv.

”Hållbarnet” är också här ett modeord, men de la Torre konkretiserar med att nämna avsaltningsanläggningarna för havsvatten som nog visar sig värdefulla i en allt stekhetare och törstande framtid.

”Inbördeskriget är fortfarande ett sår i den spanska historien, och Málaga var platsen för en av krigets värsta massakrer.”

Borgmästaren levde länge under Francodiktaturen men säger sig alltid ha verkat för demokrati. Inbördeskriget är fortfarande ett sår i landets hi­storia, och Málaga var platsen för en av krigets värsta massakrer. ”Caravana de la Muerte”, ”Dödens karavan”, betecknar slakten på tusentals flyende civila på vägen mot Almería innan Francos styrkor intog staden i februari 1937, vilket Nathan Shachar skildrar i Sin egen värsta fiende. Essäer om spanska inbördeskriget.

I Spanskt testamente från 1939 beskriver Arthur Koestler infernot i Málaga då staden bombades och besköts och rebellarmén fått stöd av 50 000 man italienskt infanteri. Koestler tillfångatogs och väntade i två månader på en avrättning som aldrig verkställdes.

Nathan Shachar understryker krigets komplexitet, härvan av konflikter, ideologiska inriktningar och grymheter begångna av både nationalister och republikaner. Det är anledningen till att det saknas en historisk samsyn – och ett nationellt museum över mardröms­åren. Men nu görs ett försök: ett kontroversiellt museibygge pågår i den lilla aragoniska staden Teruel bortom allfarvägen och beräknas stå klart 2025. Platsen är vald för att där stod ett av krigets värsta slag med 140 000 döda, bevakat av såväl Ernest Hemingway som Kim Philby, Times-journalist och sedermera avslöjad som sovjetisk spion.

Nej, något krigsmuseum har inte diskuterats. Borgmästare de la Torre skyggar en smula för frågan och säger att det redan finns ett minnesmonument och att det är svårt att skapa dialog istället för kontrovers i frågan.

Picasso, vars målning Guernica efter terrorbombningarna av den baskiska byn med samma namn blev emblematisk, såg konsten på ett sätt som nog skulle tyckas opassande i ”museernas stad”: ”Konst skapas inte för att dekorera rum. Det är ett offensivt och defensivt vapen mot fienden.”