Ständigt övervakad
Dra åt skogen, tänker jag irriterat, när jag passerar den sista kontrollposten och äntligen får borda flighten från Urumchi till Bishkek. Dra åt skogen alla paranoida kinesiska kontrollfreaks!
Mittens rike har blivit ett tålamodsprövande land att besöka. Jag har varit där sju gånger de senaste 16 åren och gjort omfattande resor genom landet; 2001, 2004, två gånger 2005, 2007, 2016 och 2017. Jag har färdats genom stora delar av imperiet från Kashgar i väster till Hongkong i öster, från Inre Mongoliet i norr till Tibet i söder. Över bergskedjor och öknar, genom städer och byar. Det har oftast gått smidigt och lätt. Årets resa blev en prövning i jämförelse.
Under min nio dagar långa färd från Kirgisistan över Torugartpasset till Kashgar, Pamir, Yarkent, Khotan, Turpan, Urumchi och åter till Kirgizistan, kontrollerades och granskades id-handlingar och bagage gång på gång på längden och på tvären, inte bara vid gränserna och flygets incheckningsdiskar och säkerhetskontroller, utan också vid fasta kontrollhåll utmed vägarna, ibland med väldiga köbildningar som följd.
Det tog till exempel 2 timmar att komma igenom en id- och bagagekoll på infarten mot staden Khotan i södra Xinjiangprovinsen. Där blev jag också vittne till hur en av de många kontrollerade belades med handbojor och låstes in bakom den lokala finkans gallerdörr.
Vid gränsövergången till Kina över Torugartpasset for vi igenom inte mindre än fyra gränskontroller med passgranskning, ansiktsskanning och bagageröntgen, innan den sista gränsbommen slutligen höjdes för oss. När vi nästa dag skulle fara upp i Pamir på Karakorum highway hejdades vi både på väg ut ur staden och någonstans halvvägs i fasta kontrollstationer för att passera en metalldetektor och visa ID.
Så var det inte förr. Även då höll myndigheterna koll på sina medborgare och gästande utlänningar, men inte på det överväldigande, nästan sovjetiska vis, som nu verkar standard. Under Xi Jinping tycks den kinesiska ledningens säkerhetsmedvetande ha vuxit till paranoia.
Jag har ibland fått frågan från bekanta apropå mina resor i fjärran delar av Mittens rike om jag aldrig varit rädd. Inte alls, Kina är en polisstat, har jag svarat med en skämtsam twist. Det är nu mer sant än någonsin.
I städer som Kashgar och Khotan syns polisens rödblå blinkande vart man än vänder blicken. Det finns en polisstation i varje gathörn, polispatruller på varje trottoar och ett polisfordon på varje gata. Polisnärvaron är massiv. Attentatsmän, upploppsmakare och illegala folksamlingar har liten chans att ställa till med något.
Lite glesare i polisleden är det i Xinjiangsprovinsens nordöstligare delar, i huvudstaden Urumchi och den forna sidenvägsmetropolen Turpan. Kanske för att folkmajoriteten där utgörs av hankineser, inte uigurer. Bland uigurerna finns separatister som drömmer om att göra Xinjiang till ett självständigt Uiguristan, och i denna strävan antas ha iscensatt både upplopp och terrordåd under det senaste årtiondet.
Några exempel: För tio år sedan slog polisen till mot ett påstått utbildningsläger för terrorister i trakten av Kashgar. Arton misstänkta dödades. Ett år senare dödades 16 poliser av misstänkta uiguriska terrorister. Året därefter, 2009 utbröt gatustrider i Urumchi mellan uigurer och hankineser. Tvåhundra dödades och 1 700 skadades i sammanstötningarna. Upprinnelsen var en händelse som hade inträffat några veckor tidigare vid en industri i sydöstra Kina då två uigurer dödats.
Ett annat attentat inträffade i Peking 2013. En bil med vad som beskrivits som uiguriska separatister, mejade ner en skara turister på Himmelska fridens torg. 2014 dog 30-talet människor då fem uigurer gick loss med kniv på en folksamling på järnvägsstationen i Kunming i sydvästra Kina. Samma år mejade två bilar ned och dödade 39 hankineser på en torgmarknad i Urumchi. Förarna uppges ha varit uigurer.
Sådan är, åtminstone delvis, bakgrunden till den kontrollmani och ständiga polisnärvaro som präglar dagens Xinjiang. Hotet mot regimen möts med kompromisslös och stenhård övervakning från en polismakt som dock tycks ha instruerats att gärna le och undvika hotfullt uppträdande.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Det finns också andra, mer subtila tecken på övervakningssamhället. Över trafikleder och stadsgator hänger bågar med kameror som skulle kunna tas för fartkameror om de inte blixtrade oavbrutet, oavsett trafikrytm. Det tycks snarare handla om att få bilder av förbipasserande förare och passagerare, som sedan kanske behandlas i en ansiktsigenkännande dator som kan berätta om någon misstänkt passerat förbi.
Ett annat exempel: I staden Turpan fanns förr ett gigantiskt torg i centrum, med folkliv, ljusspel och hökarstånd. Idag är detta torg förvandlat till två stängselinhägnade och trädbevuxna parker. Måhända ett sätt att bygga bort en plats som annars kunnat samla stora uppretade folkmassor.
De kinesiska myndigheternas blockering av Google, Facebook och andra internetsajter är kända. Förr kom man runt detta genom att ladda ned en så kallad VPN-app. Men det går inte längre eftersom Apple gått med på att ta bort VPN-apparna från sin kinesiska App Store. Dessutom är det numera förbjudet att använda VPN i Kina.
Att resa i kina har blivit en pina! Kanske blir det bättre igen när partikongressen i oktober valt Xi Jinping för ytterligare en femårsperiod så karln kan spänna av en stund. Det hoppas man i alla fall i den uiguriska krets där jag tog upp frågan.
Journalist och författare.
