Sverige ligger idag i botten i en känd rankning av forskningsfrihet i OECD. Vi får dessutom alltfler fall där forskare anklagats för brott mot värdegrunder på ett sätt som strider mot yttrandefriheten, och där chefer, ledningsorgan, styrelser och rektorer vid universiteten inte stött och försvarat utsatta forskare. Matthew Goodwins beskrivning av läget i Storbritannien gäller problem som uppenbarligen är relevanta även i Sverige och som fått förödande konsekvenser för forskningsfriheten. Frågan är hur man ska se på det botemedel som förespråkas. Bör även vi i Sverige försöka skydda den akademiska friheten med nya regler och granskande organ? Eller ligger vår regering redan ett steg före?

I inledningen till den senaste forskningspropositionen (2020/21:60) anges det tydligt att just forskningsfriheten måste få ett bättre skydd. Men menar regeringen vad den skriver? Läser man vidare bleknar intrycket av de inledande fraserna. Propositionen präglas av ett styrningstänkande som kopplas till värderingar, politiska målsättningar och ekonomiska incitament. Än mer minskar trovärdigheten när man inser att inget i propositionen syftar till att rulla tillbaka de normativa styrinstrument som idag används för att detaljstyra och beskära just forskningsfriheten.

”Det går inte att med ena handen försvara forskningsfriheten och med den andra reglera verksamheten så att den styr vad lärarna ska prata om ända ner på klassrumsnivå.”

Till exempel anger regleringsbreven för universitet och högskolor tydliga normativa kursriktningar. Ett exempel är jämställdhetsintegrationen. Den kopplas direkt till Regeringens skrivelse (2016/17:10) Makt, mål och myndighet – feministisk politik för en jämställd framtid och betonar intersektionell analys. Man kan tycka vad man vill om själva inriktningen, men det är ingen tvekan om att normstyrning avgör anslagstilldelning. Den svenska regeringens styrning av anslagstilldelning för forskning tillämpas idag så strikt att inte bara prioriterade forskningsteman anges. Det har gått så långt att nu anges även vilka teoretiska perspektiv som alltid ska tas med i vetenskapliga projekt.

För några år sedan formulerade Uppsala universitet en ”Plan för jämställdhetsintegrering 2017–2019”. En åtgärd var att ge direktiv till verksamhetsområdena för ”att i största möjliga mån arbeta med jämställdhetsintegreringen ur ett intersektionellt perspektiv”. Vidare angavs för undervisningen att ”[a]vseende innehåll ska text och bild i kurslitteratur och annat utbildningsmaterial granskas ur ett genus- och normkritiskt perspektiv”.

Men hård normstyrning innebär inte bara planerade beskärningar av friheter, den kan ge oförutsedda konsekvenser. Uppdraget att säkerställa att normer följs och att bevaka verksamheten gick till olika organ och chefer i organisationen, bland annat till Uppsala universitets likavillkorsspecialist. Det var likavilkorsspecialisten som var drivande i fallet där lektor Inga-Lill Aronsson 2019 anklagades för kränkande beteende då hon i undervisningssyfte, vid en paneldebatt om bland annat arkivsökningar, och som svar på en direkt fråga ställd av en student, uttalat ett av n-orden.

Fyra studenter anmälde Aronsson för att hon nämnt n-ordet och inte hade rätt till det eftersom hon var ”icke-rasifierad”. Likavillkorsspecialisten och Aronssons chefer inledde en utredning. De förhörde henne i former som Aronsson beskrivit som nedsättande och de klandrade henne. I efterföljande debatter fick likavillkorsspecialisten stöd för sitt agerande av andra anställda vid universitetet som arbetar med likavillkorsfrågor. När likavillkorsspecialisten intervjuades av Sveriges Radio hävdade han att det bara var rasister som tyckte det var bekymmersamt att Aronsson hade klandrats. Han förklarade därefter i intervjun att det däremot går bra att säga ”hora” – i vart fall i radio. Därefter anordnades ett rektorsseminarium om vad som egentligen får sägas vid ett universitet. Där gjorde likavillkorsspecialisten ett spontant framträdande som inte behöver återberättas i detalj – men effekten blev att debatten avstannade.

Poängen med dessa exempel är till att börja med att visa att regeringens proposition har trovärdighetsproblem. Om den verkligen tar forskningsfriheten på allvar så måste den agera konsekvent över ett bredare fält av frågor. Det går inte att med ena handen försvara forskningsfriheten och med den andra reglera verksamheten så att den styr vad lärarna ska prata om ända ner på klassrumsnivå. Det är fel att fortsätta att reglera vilka teorier forskare ska använda. Exemplen illustrerar att friheter blir lidande med striktare regler och förordningar i normfrågor.

Regeringens starka övertygelse om att jämställdheten ska värnas kommer till uttryck i jämställdhetsintegrationen. Intentionerna må vara goda, men när väl nya övervakande organ har inrättats måste de självfallet motivera och försvara sin existens och nödvändighet. Här uppstår risken att enskilda individer och grupper blir övernitiska. Och det finns även en påtaglig risk att olämpliga personer rekryteras till rollen som ett slags polis i organisationen.

Ytterligare en risk är att normpolitiken börjar gå i takt med intoleranta aktörer. Här öppnas dörren på glänt för dreven, mobbarna och de argaste aktivisterna som lyckas identifiera sig med just den ”värdegrund” som för tillfället styr i organisationen. De som anmälde Aronsson kallades till möte med prefekten för hennes institution, men de dök aldrig upp. De visste hur situationen skulle hanteras för att knuffa den som de uppfattade som misshaglig över kanten utan att själva behöva ta några risker.

Sådana exempel, i kombination med insikten att våra politiker i själva verket inte menar vad de säger i sina lagförslag, gör att man blir minst sagt skeptisk inför lösningar som bygger på mer regleringar och förordningar. Så vad kan då göras för att verka för mer forskningsfrihet och ett starkare försvar mot förnuftslösa angrepp?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

PJ Anders Linders förslag om att svenska universitet borde anamma ”The Chicago Statement” är ett lockande alternativ till hårdare styrning uppifrån. Dokumentet försvarar yttrande- och forskningsfriheten samt ett tolerant samtalsklimat, men det kräver att universitetsledningar börjar tänka annorlunda. Det håller inte att bara ”pudla” sig igenom infekterade strider och angrepp. Ledningsorganen måste inse att deras främsta lojalitet bör vara att försvara vissa frihetliga principer som gör universitetet till en unik plats för bildning och kunskapssökande. Karl Popper hävdar att för att försvara demokratin måste vi inse att ”[a]nsvaret för förbättringar vilar på oss själva. De demokratiska institutionerna kan inte reformera sig själva.” Detsamma gäller den fria forskningen. Förändringen måste komma inifrån. Men kan forskare och lärare själva förväntas ta sitt ansvar?

Ett avgörande problem är att så få forskare och lärare värnar om hur universitetens och högskolornas frihet ska kunna bevaras. Bara en liten skara höjer idag sina röster mot strukturer, regler och förordningar som utformats av socialdemokrater, miljöpartister, liberaler och vänsterpartister. Det kan bero på att statsideologin sammanfaller med hur en betydande andel av akademikerna själva röstar. Men hur blir det vid ett regeringsskifte som till exempel innebär att Moderaterna och Kristdemokraterna bildar regering med uppbackning av Sverigedemokraterna? Hur ska de då resonera? Är det först då som akademin kommer att försvara idéer om frihet?

Det tycks vara så att akademiker, trots all sin utbildning, inte förstår att friheten måste försvaras principiellt om den långsiktigt ska kunna få kraft och trovärdighet. Och det gäller oavsett vilken regering som råkar sitta vid makten. Är det så många i Sverige som verkligen vill ha ett universitet som försvarar och tar strid för forskningsfriheten?