Det här viruset är faktiskt rent stillöst.

Jo, för det är inte bara så att varenda människa försöker undvika alla andra. Och det är inte bara så att halva Sverige sitter hemma och zoomar och varken går till jobbet eller någon annanstans i onödan. Det är förstås också så att de som är hemma för länge också formas av det. De förvandlas till hemmamänniskor och det är i dubbel mening oklädsamt. Hemmakläder riskerar att glida över i alltid-kläder om det här bara får hålla på.

Men stridshorn börjar ljuda. New York Times moderedaktör Vanessa Friedman skriver under titeln ”This is not the end of fashion” (4/6) segervisst att det ju kommer att öppna sig en ny värld efter coronapandemin, och att man sannolikt kommer att vilja klä upp sig i den världen. Hon pekar på det faktum att efter varje rejäl kris kommer en stilförändring som hjälper oss att definiera vad krisen har gjort med oss. Ett cykliskt faktum som ytterst handlar om kollektiva instinkter. Vi kommer att vilja signalera till omvärlden hur våra post-krisjag ser ut.

Journalisten Robert Armstrong är i Financial Times (18/7) under titeln ”We will dress up again!” dock inte lika optimistisk. Han replikerar att Friedman i princip nog har rätt men att hon ju enbart uppehåller sig vid kvinnor och kvinnomode. På manssidan finns få tecken på att förfall vänds till blomstring. Flera bolagsledningar har på senare tid börjat rekommendera sin anställda att klä ned sig för att bli mer jämlika med kunderna. Armstrong noterar att hans vänner tycker han är knäpp som längtar efter att få en anledning att putsa skorna igen.

Det finns ett djup att begrunda under vad som kan te sig som ren yta. Stilikonen Bruce Boyer hör till de mer vidsynta i en bransch som annars lätt kan bli navelskådande och har ihärdigt försökt blottlägga allvaret. Boyer mönstrar såväl Rickard Sennett som Christopher Lasch som C S Lewis för att ta hem poängen att klädsel inte är fåfänga utan verkligen viktigt.

Boyer inser att deras släktartade resonemang om relationen mellan privat och offentligt, intimt och publikt, i högsta grad gäller kläder. Stil i termer av klädsel är beroende av olika tillfällen. Omständigheterna anger avgränsningar för vad man har på sig, eller bör ha på sig. Om omständigheten är en vardagskväll i hemmet har man vad som helst på sig. Men om man skall på teater har man något annat. Är det bröllop något tredje och är det begravning något fjärde och så vidare.

Huvudpoängen är förstås att gränserna mellan olika sorters tillfällen upprätthåller en psykologisk skärpa; en medvetenhet om att allt inte bör trivialiseras utan att det finns vissa omständigheter som kräver mer än andra. Men om gränserna försvinner försvinner också den där skärpan och allt blir lika viktigt – eller oviktigt.

Boyer har helt rätt. Vi behöver kravla upp ur det här vattendraget när coronan lämnar oss och så fort vi har torkat bör vi ta på oss något snyggt. Inte bara för att det är kul utan framförallt för att vi får ett bättre samhälle. Som Armstrong uttrycker det:

”But whatever the new world looks like, I will greet it with polished shoes.”