Storbritannien erbjöd länge ett rikt utbud av idéer, nya grepp och debatter som kanske inte alltid var så mogna och eftertänksamma men ofta stimulerande och eleganta. Tyvärr långt mindre så idag. Den utdragna separationen från EU och de alltmer komplicerade relationerna mellan Det förenade kungadömets fyra nationer har sugit upp den mesta energin och förändrat tonen från munter stridslystenhet till surmulen förgrämdhet, och den snabba successionen på 10 Downing Street leder tankarna till Evelyn Waughs spefulla tal om ”this week’s prime minister” i den satiriska romanen Vile Bodies (1930).

USA, då? Utvecklingskraften i amerikansk ekonomi fortsätter att imponera men samhällsdebatt och politik har inte varit något glädjeämne på länge. Institutioner kapas av aktivister, den breda allmänheten hålls som gisslan av partisystemets fantaster och även som utomstående betraktar man en god del av valen med fasa. Politiseringen av juridiken är långt ifrån ny men tycks vara på väg att bli ännu mer problematisk. Här pågår en utveckling som rättsgemenskapen EU – och för den delen Sverige – gör klokt i att ta ad notam.

Tyskland? Låt mig bara säga så här: Det har flutit mycket vatten under Sprees broar sedan någon refererade till Berlin som huvudstad i ett ”Sverige för vuxna”.

Den tanken gör sig däremot påmind när man besöker Helsingfors. Jag fick tillfälle att gästa den finländska huvudstaden under några dagar i samband med riksdagsvalet den 2 april och jag kom därifrån på gott humör. Finland gör förstås inte allting rätt, men där finns mycket gott att ta intryck av.

”Personvalssystemet i Finland främjar ett genuint förtroendemannaskap och demokratiska band mellan väljare och valda som vi i Sverige är på väg att förlora.”

Klartänkta intellektuella, till exempel. Favoritcitatet från resan hittade jag i Hufuvdstadsbladet dagen före valet, där den 97-åriga författarinnan Jutta Zilliacus uttryckte sin glädje över det finländska Natomedlemskapet: ”Hade vi stannat utanför hade vi blivit en del av den ryska intressesfären och det hör fan till.” Tänk om det fanns litet av det engagemanget på kultursidor här hemma.

Valsystemet bygger helt på personval och man skulle kunna tänka sig att det leder till yvighet och publikfrieri. Sådant förekommer säkert men helhetsintrycket är det motsatta. Visst mötte vi några analytiker som oroade sig över att sannfinländska kandidater hade framgångar på Tiktok, men det sades inget om att ministrar hänger sig åt aggressiva personangrepp på socia­la medier som inför vårt eget val i höstas. Traditionen med regeringsbildningar över blockgränsen gör säkert sitt för den saken: det är svårt att styra ihop med personer som man har tagit heder och ära av offentligt.

I årets val frångick Vänsterförbundet och De gröna principen att hålla alla dörrar öppna och förkunnade på förhand att de inte kunde sitta i regering med Sannfinländarna. Bägge partierna tappade kraftigt. Främsta skälet var nog inte detta, utan regeringsslitage och att ett antal vänsterväljare taktikröstade för att göra Socialdemokraterna (SDP) till största parti: detta får enligt hävd första chans att bilda regering. Men jag hörde ingen spekulera i att samarbetsvägran kunde vara en framgångsväg.

På valdagens eftermiddag fick jag syn på en bärgningsbil vid ett rödljus på kajen mitt emot Uspenskijkatedralen. På flaket stod en husvagn som var strajpad med det liberalkonservativa Samlingspartiets (SP) symbol. Förlorar de i kväll blir det en fin metafor i en artikel, tänkte den yrkesskadade undertecknad, men så blev det inte. Statsminister Sanna Marins popularitet och internationella lyskraft till trots blev det den betydligt gråare oppositionsledaren Petteri Orpo som drog längsta strået och fick i uppdrag att försöka bilda regering.

I skrivande stund pågår sonderingarna som bäst. Orpo har skickat ut ett batteri med 24 frågor som berör inställningen på de flesta stora politikområden.

Fråga 1 kastar nätet vitt och brett: ”Vilka är de viktigaste samhälleliga förändringar som nästa regering enligt er borde åstadkomma?”

Fråga 2 är desto stramare: ”Instämmer ni i den lägesbild av Finlands ekonomiska situation och behovet av att anpassa de offentliga finanserna som lades fram i Finansministeriets tjänstemanna­inlägg den 8 december 2022? Förbinder ni er till omfattningen av balanseringen av de offentliga finanserna under den kommande valperioden som Finansministeriet lade fram som ett tjänsteuppdrag? På vilka sätt är ni beredda att balansera de offentliga finanserna?”

Torrt så det förslår, kan man tycka, men temat var centralt för SP under valkampanjen. Den finländska statsskulden har ökat kraftigt på senare år och partiet bestämde sig för att göra stora offentliga besparingar – sex miljarder euro under en fyraårsperiod – till sitt huvudbudskap. Något mindre populistiskt är inte lätt att hitta på och det blev också tre fyra procentenheters tapp ifrån de höga opinionstalen under fjolåret, men det slog ändå an hos så många väljare att det räckte till första plats.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

När jag undrade vilka frågor som spelat stor roll under valrörelsen var just ”skulden” det klart dominerande svaret. Stigande mat- och el­priser? Nej, egentligen inte. Nato? Nej, där råder fullständig samsyn. Tanken på Finland som det nya Sverige för vuxna började göra sig ordentligt påmind. Fast i sanningens namn lär det inte bli lätt för Orpo att verkställa sina kärva sparplaner fullt ut oavsett om det blir regering ihop med socialdemokrater eller sannfinländare. Även i Finland är välfärdsstaten populär.

Det fanns gott om valaffischer på stan och det hölls torgmöten lite varstans. Men de bestod inte så mycket av hojtande i mikrofon utan snarare av att kandidater gjorde sig tillgängliga för samtal med intresserade väljare: som en sorts ambulerande valstugor. Dörrknackning verkar inte förekomma, det skulle uppfattas som alltför påträngande.

Lägg personvalssystemet till detta och det hela blir riktigt aptitligt. Vilka som får kandidera för ett parti – i allmänhet inte fler än det totala antalet mandat i valkretsen – bestäms av organisationen men sedan tar väljarna över. I motsats till Sverige finns inga rangordnade listor där det i realiteten är omöjligt att välja några andra än dem som står i topp. Varje kandidat – partiledare eller nybörjare – måste förtjäna sina röster. I det svenska riksdagvalet 2022 kom två av 349 ledamöter in tack vare personröster, i Finland är det alltid 200 av 200.

Systemet är en stark motkraft mot partiledarfixering och ”presidentvalskampanjer” av det slag vi ser hos oss. Självklart lyser strålkastarljuset starkast på partiledarna även i Finland, men ska det gå riktigt bra för ett parti som helhet behöver det ha flera framgångsrika kandidater, och väljarna kan ge accent åt sitt partival genom personen de föredrar. Det främjar ett genuint förtroendemannaskap och demokratiska band mellan väljare och valda som vi i Sverige är på väg att förlora.