Och det vill man ju. Att skrocka åt usla översättningar kittlar dödsskönt i kistan eftersom man därigenom låter påskina att man har en sån utsökt språkkänsla och att de usla översättningarna skär i ens delikata språköron.

Men det är som med så mycket annat. Som P 1:s ”Sommar”. Man vet ju exakt hur de inte ska vara. Man har stönat tusen gånger åt alla stereotypa upplägg (”PANG! Bildörren smällde igen bakom mig”) och den tröttsamma framgångsdramaturgin (”Allt såg så bra ut i livet, sen kom den stora krisen, sen tog jag mig upp på fötter och nu mår jag bä...