Detsamma gäller i högsta grad den halvseklet yngre Torbjørn Røe Isaksen, som först var utbildningsminister och nu är näringsminister i Erna Solbergs regering. Isaksen är inte bara skicklig som praktisk politiker utan också en reflekterande intellektuell, som skriver väl, nu senast i samtalsboken Alt med måte (Cappellen Damm), där han och Willoch vänder och vrider på politikens innehåll och villkor.

Vad hände egentligen under högervågen? Ja, framförallt att Høyre fick ett par stora valframgångar, nådde upp över 30 procent och kunde bilda regering. Själva sakpolitiken var nog så omskakande när det begav sig men ter sig som ganska stillsamma självklarheter idag. Det handlade, som Willoch själv säger, i hög grad om ”en reaktion mot den vänstervåg som man nästan kan säga hemsökte Arbeiderpartiet” på 1970-talet.

Det stora maktpartiet hade tappat markkontakten i synen på näringsliv, skola och kriminalpolitik och landet behövde styras in på en mer balanserad kurs. Sverige gjorde en liknande resa, fast med ännu mer socialistiskt och marknadsliberalt skum på vågtopparna. Allt oftare på sistone har det slagit mig hur ofta uppblossande opinioner speglar att den som hade initiativet i förra ronden gick för långt.

På liknande sätt blir ett av bokens misslyckanden också ett av dess viktigaste resultat. Røe Isaksen gör tappra försök att engagera Willoch i det nya i dagens situation: att värderingsfrågor väcker starkare engagemang än fördelningsfrågor, att nya medier förändrar arbetsvillkoren för den som har politiskt ansvar, att det gamla partisystemet är satt under press.

Men Willoch är inte så pigg på att prata populism, sociala medier eller egen omprövning utan föredrar att återvända till teman som spelade stor roll under hans tid vid rodret: betydelsen av att ekonomin är i gott skick och att belöningssystemen fungerar så att människor sporras att göra sitt bästa. Han resonerar engagerat om miljön, men är orolig för att politikerna ska försöka rädda klimatet genom detaljstyrning istället för att skapa fasta spelregler och låta marknadsekonomin fungera inom dessa.

Man hör ofta bekymrade funderingar om att politiker och allmänhet har kommit att ta freden för given och glömt bort att demokratier måste kunna försvara sig mot yttre fiender. Frågan är om inte ännu fler har glömt att även marknadsekonomin kan bli hotad och måste försvaras.

Denna glömska gäller dock inte Willoch. Han har personliga minnen av de planekonomiska ambitionerna hos efterkrigstidens socialdemokratiska regeringar. Han vet vad regleringsiver, kontrollmani och överdriven jämlikhetsiver kan leda till, och han gör en betydelsefull insats genom att påminna om det. Allra helst som han i samma andetag varnar för vad girighet, finansmarknadsexcesser och privat monopolmakt kan ställa till med.

Ekonomin ska inte vara politikens mål. Men ekonomin spelar en avgörande roll för vad politiken och hela samhället kan göra. Dess betydelse ska varken över- eller undervärderas.

Alt med måte. Allt med måtta.