Vi vill liksom inte se ”människan bakom uniformen”. Statsmakten ska varken ordvitsa eller sitta och böla, den ska ha ett tilltal lika personligt som en bipacksedel eller tredjegradsekvation. Annars känner vi oss otrygga, och det på goda grunder.

Okej, man kan förstå att det fanns ett behov att knäppa upp stärkkragen i ett land som för bara 50 år sedan styrdes av en titelsjuk hierarki där brevbärare och taxichaffisar var utstyrda som en latinamerikansk regementsorkester och där till och med mattantsuniformerna hade något paramilitärt över sig.

Men under resan bort från häradshövdingarnas och lektorinnornas Sverige passerade vi hållplatsen ”medborgerlig jämlikhet” utan att kliva av, och nu har vi förirrat oss in i något slags halvpersonlig kladdighet där ingen vill vara riktigt officiell och d&auml...