Vi skulle visa upp oss från vår bästa och mest arktiska sida. Allt för att lägga grunden för ett produktivt samarbete i en i alla tänkbara avseen­den högst knepig tid.

Nu var det ju lite si och så med det arktiska. Jag vet inte om det blev några norrsken, men det var i alla fall bara några få minusgrader. Betydande delar av den svenska rapporteringen från mötet kom därför att domineras av att statsråden svidat upp sig i termobyxor och pälsbrämade jackor. Allt utlånat från ishotellet i Jukkasjärvi.

Dagens Nyheters alltid lika alerte kulturchef lät inte nåd gå före rätt. Det finns inget dåligt väder, utan bara dåliga människor. Och få är så usla som de som befolkar vår rege­ring. Genom att klä sig som om det var kallt på riktigt överskreds en rad gränser vad gäller anständighet, klädkod och respekt för de människor som bor i Norrland.

Uppbragtheten fick Björn Wiman att blomma ut i all den prunkande indignation som bara den som på allvar skådat mörkret är förmögen. Med en vild utblick från redaktionen i centrala Stockholm, insiktsfulla referenser till ”burdus” norrländsk populärmusik och ett i övrigt vant grepp på samtidens klimattillvända puls skådade kulturredaktören ”en svårslagen uppvisning i politiskt tönteri”:

”Genom att klä sig som om det var kallt på riktigt överskreds en rad gränser vad gäller anständighet, klädkod och respekt för de människor som bor i Norrland.”

”Syftet med uppvisningen är förstås att få deltagarna i Kristerssons EU-expedition att framstå som dådkraftiga överdängare i en tid då politiker tävlar om att sänka skatten på diesel, skjuta alla vargar och meja ner halva Sverige till ett kalhygge.”

Nu bor jag förvisso i Skåne och har väl kanske inte sett så mycket av det ­termobyxbeklädda dådaktiga överdängandet. Men ska de verkligen skjuta alla vargar? Och hugga ner hälften av all skog? Bakom textens febrighet anas vådan av att behålla dunjackan på inomhus där på kulturredaktionen.

Politik och kläder är inget nytt ämne och det är lätt att gå på sartoriala grynnor. Den mediala bevakningen är hård och oförlåtande.

I en i alla avseenden annan tid – vintern 1993 – åkte Sveriges statsminister Carl Bildt till Mos­kva. Väl anländ inspekterade Bildt en hedersvakt. Statsministern var iklädd en längre grön vinterjacka, som i historieskrivningen har blivit beskriven som en oljerock. Det senare tror jag är fel, men reaktionerna blev ändå starka.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

På den moderata partiexpeditionen ska sedlarna ha influtit från medlemmar som i omtanke om land, parti och Bildt ansåg att det var hög tid för statsministern att skaffa sig ”en riktig rock”. Andra ringde. En vän som vid tiden arbetade på kansliet lät lugnande meddela att det hela inte var så mycket att jaga upp sig för. Han hade varit med på företrädarens tid, då ”folk” – enligt uppgift – hörde av sig ”och undrade var han köpte sina kavajer, eftersom de skulle sy upp nya köksgardiner”.

Den brittiske Labourledaren Michael Foot beskrevs å sin sida som ”en obäddad säng”. Vid den årliga hågkomstceremonin vid krigsmonumentet Cenotaph i London drog han1981 blickarna till sig för sin rock. En partikamrat hade vänligheten att publikt beskriva den som en donkey jacket, ett tämligen grovt klädesplagg förknippat med kroppsarbete, fackförenings­ledare och skinheads. I jämförelse med Labours övriga problem var det en småsak. Men det hjälpte inte till.

En hjärtskärande twist var att Foots fru ska ha valt rocken till honom för att han skulle se elegant ut. Den soligare sidan av historien är att äktenskapet varade i femtio år och långt efter episoden med rocken. Drottningmodern ska dessutom ha givit honom en komplimang för den.