Nationalekonomi genomsyrar på många sätt vårt samhälle. Ändå hör man sällan om nationalekonomin som verktyg för självhjälp, vilket jag gärna ändrar på.

En viktig term inom nationalekonomi är priselasticitet. Den avser hur mycket mindre vi köper av en vara om priset höjs – hur känsliga vi är för prisförändringar. Låg priselasticitet innebär att vi vill köpa en vara även om priset höjs radikalt. Priselasticiteten är olika för olika individer och varor. De flesta människor har högre priselasticitet för nöje än för mat; mat behöver man ju köpa, oavsett pris. Nöje klarar man sig – i alla fall i perioder – utan.

Saknar en vara fullvärdiga substitut, blir priset på varan inte längre avgörande för om vi köper den, elasticiteten är låg. Priselasticiteten beror också på hur brett man definierar en vara. ”Dryck” har generellt sett låg priselasticitet – någon typ av dryck behöver vi för att överleva. Specifika drycker, som juice, har högre, eftersom vi kan ersätta den med någon annan dryck.

Hur kan priselasticitet fungera som självhjälp på ett personligt plan? Jo, den kan hjälpa oss att få en sundare inställning till kärlek. Vi efterfrågar kärlek, ofta oavsett priset för den. Priselasticiteten för kärlek är alltså låg. Det beror på flera saker. Vi definierar ofta kärlek smalt, kanske exklusivt som romantisk kärlek, vilket gör det svårare att se vilka substitut som finns. Det gör att vi får en lägre priselasticitet, och alltså är villiga att betala ett betydligt högre pris än nödvändigt.

Begreppet kärlek skulle kunna definieras bredare, och omfatta kärlek till tv-serier, sig själv, kärlek till barn, till föräldrar, vänner, mat och till nationalekonomi. Om vi såg substituten skulle priset vi var villiga att betala för specifika typer av kärlek bli lägre. Priselasticiteten för kärlek skulle öka.

Vad betyder det i praktiken? Att fler skulle våga och orka ställa högre krav på relationer, hoppa av älskade men uttröttande karriärer, och säga upp kontakten med vänner som tar mer än de ger – att inte acceptera en alltför hög kostnad för kärlek.

Nationalekonomins ”sunk cost” kan också hjälpa oss: den kostnad du redan har betalat för något är irreversibel och bör inte tas hänsyn till i framtida beslut. Ursprunget finns förstås i hur företag ska ta beslut: har till exempel ett kafé redan betalat för lokalhyran för ett år, bör ägaren inte ta hänsyn till den kostnaden när hen tar beslut om man ska hålla öppet eller ej. Kostnaden för lokalhyran kan man ju inte påverka längre.

Men denna irreversibla kostnad har även en djupare mening. För oss som någon gång har ångrat ett livsval underlättar det att tänka på beslut som en irreversibel kostnad. Som i fallet med kaféet kan du inte i efterhand gå tillbaka och upphäva ett beslut. Den kostnaden har redan betalats och du bör därför inte ta hänsyn till den i nya beslut. Det du bör ta hänsyn till är endast hur du kan ta bättre beslut i framtiden.

Har du investerat flera år i en relation du inte trivs i? De år som redan har gått kan du inte göra någonting åt, du kan bara påverka det som händer från och med nu. Har du gått en halv läkarutbildning men insett att du inte vill bli läkare? Hoppa av. Det tjänar aldrig till att fortsätta med något endast för att man redan investerat i det.

Alla beslut, oavsett om det är företags- eller livsbeslut, bör tas med hänsyn på nuvarande förhållanden, eller med andra ord: Carpe diem.