Så noterade jag till exempel nyligen i Paris att trottoarerna, precis som i de flesta engelska städer, var vit- och gråfläckiga. Fläckarna var förstås tuggummin, som spottats ut och sedan trampats på av mängder med människor. Vem är inte bekant med den hemska känslan av tuggummi som klibbat fast i skosulan? Känslan är så förskräcklig att man inte kan tänka på annat än att få bort tuggummit från skon, hur viktiga saker man än har att tänka på. Man får ingen ro förrän tuggummit är borta.

Personligen avskyr jag tuggummituggande. Ingen kan tugga det äckliga kletet och se vänlig ut, lika lite som någon kan se intelligent ut med en basebollmössa på huvudet. Men nuförtiden är personlig smak en alltför godtycklig grund för att invända mot vad folk gör:...