Det finns en underlig ritual­ i Sverige, Finland och delar av Norge. En gång om året, i slutet av sommaren, begår vi en måltid då vi gör nästan allt som vi annars inte får göra när vi äter. Alla normer, alla vanliga regler om bordsskick verkar vara upphävda. Varför?

Kräftskivan är en gåta. Och den har en lösning, som vi kommer att se.

De flesta svenskar börjar med att lyfta kräftan, vända den upp och ned och sedan suga på undersidan. Ett kraftigt sörpelljud uppstår. Man får i sig mycket av spadet, som är salt och har en speciell smak av krondill, en lite bitter ton. Många bryter därefter loss huvudet på djuret, precis framför stjärten, och suger sedan på brottytan vid huvudet. Där finns också mycket vätska. Samma resultat. Smaken, men också ljudet. Det formligen smattrar av sörplande munnar runt bordet.

”De normer som mamma, Platon och Femte Mosebok uttrycker borde innebära att man inte ens kommer på idén att ordna kräftskiva.”

Man sörplar inte, säger mamma. Eller rättare sagt, det säger hon alltid annars, utom vid kräftskivan. Det ska inte låta när man äter. Själva ätandet ska vara nästan ljudlöst, och det enda som ska höras är samtalet. Så är det med gott bordsskick. Det hör bara till. Det låter inte när man äter. Särskilt inte sörplingsljud.

Utom vid kräftskivor.

Kräftor är besvärligare att äta än andra skaldjur när de avnjuts på detta sätt, kalla och liggande i spad. Vi vill få i oss av spadet, och djuren får inte vara för torra. Det droppar av dem. För att undvika att det kommer spad utanför tallriken och på kläderna lutar man sig fram och ned mot maten. Man kröker alltså på ryggen och nacken för att kunna äta utan att det stänker eller droppar för mycket. Så äter man kräftor.

Man böjer sig inte ned mot maten, säger ­Platon. Eller rättare sagt, han säger att de enda som sänker ned huvudet mot det som de äter är antingen djur eller osofistikerade männi­skor. Personer som äter så är ”som boskap”, säger filosofen i det stora verket Staten. Djurs huvuden ”dras ned mot jorden”, säger han på ett annat ställe, i dialogen Timaios – den som inte förstår intellektets och visdomens värde sugs ned mot marken eller bordet istället för att lyfta sig upp mot de högre sfärerna. En civiliserad människa böjer sig därför helt enkelt inte ned mot maten.

Utom vid kräftskivor.

Kräftan är ett lite knepigt djur. Den lever ofta i sumpiga vatten och förtär de olika saker som befinner sig på botten. Den som äter kräftor vill inte fundera så mycket på vilka kadaver den har ätit i sin tur, eller i vilket tillstånd dessa befann sig i.

Man äter inte vattenvarelser utan fjäll eller fenor, säger Femte Mosebok 14.9–10. Gamla testamentet klargör mycket tydligt att kräftor inte är rena och därför heller inte tillåten föda. Oavsett om man är jude eller inte vill man ogärna äta de djur vilkas matvanor man inte står ut att tänka på.

Utom… ja, just det.

De normer som mamma, Platon och Femte Mosebok uttrycker borde innebära att man inte ens kommer på idén att ordna kräftskiva. Och det finns så mycket annat underligt. När man äter kräftor sjunger man fåniga snapsvisor med överdrivet vibrato. Man får knyta servetten kring halsen, som ett barn med haklapp. Man får eller förväntas sätta på sig löjliga festhattar, ofta speciella kräfthattar gjorda särskilt för sådana tillfällen. Sådant som man aldrig annars gör får man göra på kräftskivan. Det skapar oväntade blandningar. Leif Zern har i Kaddish på motorcykel kostligt skildrat sin judiska familjs kräftskivor på lantstället söder om Södermalm under hans uppväxttid – självklart inte kosher, och lika självklart en del av familjens sommar.

FOTO: SAMUEL LINDSKOG / ÖREBRO LÄNS MUSEUM

Kräftskivan är inte ursvensk. Den är otvetydigt svensk, men den är inte gammal. I början var man i Sverige skeptisk till de små leddjuren, släkt med spindlarna. Det brukar påpekas att det bara var i de högre stånden man åt kräftor, och att bönderna avvisade dem. Gustav Vasas söner insåg sedan värdet av djuren, man inplanterade dem mer systematiskt i olika vattendrag, och på den vägen är det. Kräftätande var hursomhelst fram till 1800-talet en socialt begränsad företeelse, och ännu idag kan man någon gång höra personer som är stolta över sin arbetarklassbakgrund markera avstånd mot kräftskivan (detta kan kombineras med stark sympati för fermenterad sill).

Ordet ”kräftskiva” ska för första gången finnas bevarat från 1930-talet. På ett fotografi från 1934 ser vi ett antal unga personer samlade för att äta kräftor. Så mycket är avvikande på bilden. I taket ser vi en typisk lampa i papper, en sorts mångubbe med drag av kräfta. De flesta av deltagarna ser uppsluppna ut. Några av dem bär skolpojksartade kepsar, alldeles för små för någon vuxens huvud. Andra, även mannen längst bak i bild, har små prickiga damhattar på huvudet, också dessa uppenbart för små. Två av herrarna har iklätt sig turkisk fez, för säkerhets skull med en månskära på.

Man kan alltså vara lite dam även om man är man, och man kan vara lite muslim för kvällen. För det är kräftskiva. Avvikande, och ändå alldeles normalt i sammanhanget.

Allt är annorlunda, och mycket är tillåtet. Men saker och ting kan inte vara hur som helst. Kräftskivan ska inte vara för sofistikerad. I Erik Floderus underhållande skrift En bok om kräftor från 1941 lär vi oss att ”vin är en styggelse för varje verklig kräftätare” – man dricker enklare saker, som öl och brännvin, eller möjligen vatten. Kräftskivan får alltså inte vara för fin.

Så allt är annorlunda, och mycket som är udda är nu tillåtet. Varför? Svaret är kanske att det rör sig om en ritual med en alldeles särskild funktion i samhället. Jag tror att man kan förstå kräftskivan som det som i forskningen ibland kallas en ”omkastningsritual”.

Sådana tillfällen handlar just om att saker vänds upp och ned under en tid. I Grekland och Rom fanns exempelvis festivaler till guden Kronos ära, den romerske Saturnus. De kallades Kronia respektive Saturnalierna. Dessa ägde i Athen rum i samband med skördetiden. Och då skedde anmärkningsvärda saker. Normalt sett åt ett familjeöverhuvud inte tillsammans med skördearbetarna, oavsett om dessa var slavar eller personer som fick lön för att arbeta under denna period. Men en romersk författare säger att man i de flesta grekiska städer under Kronia hade en norm om att herrarna i huset inte bara hade gemensamma måltider med slavarna, utan att de till och med serverade dem.

Det kan låta konstigt när man tänker på hur rättslösa slavarna var i dessa samhällen. Helt plötsligt betjänar herrarna sina egna tjänare, ja, sina egna slavar. Den mest vildsinta formen av denna sorts ritual, som inte nödvändigtvis var kopplad till Kronos, hör vi talas om i samband med en sådan helg i Kydonia (som idag heter Chania, en stad på Kretas norra sida). Där måste de fria medborgarna befinna sig utanför stadsmurarna när festivalen pågick och slavarna fick bestämma allt i staden under den tiden, och de påstods dessutom ha tillåtelse att piska de obetänksamma icke-slavar som inte hade haft vett nog att lämna staden.

Varför? Hur var något sådant möjligt? En forskare, Gerhard Baudy, har hävdat att detta var ett sätt att hantera den aggression som uppstod hos slavar och underlydande. Under skördetiden blev de underordnade medvetna om hur beroende herrarna var av att de utförde sitt arbete snabbt. Så när skörden var över fick husets herre kompensera det vardagliga förtrycket genom att spela tjänare och bjuda på en festmåltid. Det gjorde det lättare för slavar och skördearbetare att efteråt acceptera den vanliga ordningen igen – ett kort ögonblick under året var man befriad från de normala reglerna, och det var som en sorts säkerhetsventil.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Kan detta ha med bordsskick att göra? Och kräftskivor? Det finns säkert personer som lite stingsligt tänker sig att bordsskick är en form av förtryck. Men en ritual som bygger på en omkastning av normer kan vara förlösande och befriande på olika sätt. Under saturnalierna i Rom var skolorna stängda, liksom domstolarna, och man ägnade sig inte åt fysisk träning, och man drack mer vin än som var riktigt bra för en. De som var medborgare var annars klädda i toga för att markera sin värdighet, men under festivalen till Saturnus tog de av den. De satte också på sig en speciell mössa av filt, pileus, som var ett kännetecken för frigjorda slavar. De bytte alltså roll under saturnalierna, flyttade sig längre ned i hierarkin. Enligt ett vittnesbörd ska slavarna i hushållet under denna festival till och med ha fått uppträda som domare, som om de uppbar offentliga ämbeten i staten, fast förflyttat till hemmet.

En del av detta handlar säkert om att hantera slavars och daglönares upprördhet, som ju var helt berättigad. De fick en sorts känslomässig kompensation och avlastning under ett kort ögonblick i förtrycket. Men en antikhistoriker, Henk Versnel, skriver också att ”den bestående ordningen bekräftas av att den uppochnervända världen är så absurd”. Omkastningsritualen är befriande; samtidigt visar den en omöjlig värld. Och om en sådan ritual fungerar på det sättet så behöver den ju inte nödvändigtvis handla om samhällens förtryck, utan det kan röra sig om andra saker.

Kanske tyckte också de romerska medborgarna att det var roligt att ta av sig togan, att klä ned sig som frigjorda slavar, att byta roll i samhället. De underordnade bör också ha uppskattat det. Så under en kort period gjorde man precis tvärtom jämfört med de vanliga normerna. Världen var upp och ned, omkastad.

Och denna omvända värld uppfattas som omöjlig. Allt kan inte vara som under saturnalierna, eller karnevalen, eller nyår, eller kräftskivan. Omkastningsritualen gör det lättare att betrakta det normala som något värdefullt eller naturligt. Det är befriande att kunna leva enligt helt andra normer under en kort tid, men det gör också att man kan återgå till vardagen efteråt.

Ritualen då man avviker från reglerna bekräftar alltså i själva verket just dessa regler. Och så kan vi förstå kräftskivan och vanligt bordsskick. En gång om året gör vi allt annorlunda och tvärtom. Vi sörp­lar, vi böjer oss ned mot maten, vi har lustiga hattar på oss, och vi njuter av att ha dåligt bordsskick. Det är annorlunda. Det är roligt.

Den uppochnedvända världen, där de normala reglerna i hög grad är satta ur spel, är förlösande. Ändå är detta ett sätt att bekräfta den vanliga ordning som man snart kommer att återgå till. Man njuter av undantaget. Men undantaget finns till för regelns skull. Det är sannolikt, och en gans­ka charmerande tanke, att denna begränsade period i slutet av sommaren – och denna avvikande måltid, denna ritual med spindelliknande djur på tallriken och girlander i taket – hjälper det svenska samhället att under resten av året ha lite, lite bättre bordsskick.

Om kräftskivan är en sådan ritual, ett sådant tillfälle då man uppträder precis tvärtom, så har den rimligen också en viktig funktion i det svenska samhället. Den onormala måltiden hjälper oss att upprätthålla de normala reglerna. Och om det är så borde de auktoriteter som förmedlar normerna till oss – som Platon, min mamma och Femte Mosebok – ha stor förståelse för att man ibland måste göra precis tvärtom. Det är en trösterik tanke varje gång sommaren går mot sitt slut.