Sverige har för första gången på åtta år fått en borgerlig regering och återigen är det Moderaterna som styr över Kultur­departementet.

Under alliansregeringens första mandatperiod 2006–2010 genomfördes ett flertal reformer och en stor utredning av kulturpolitiken. Under den andra mandatperioden regerade de borgerliga i minoritet och hade således ett svagare mandat att genomföra förändringar. Det märktes också på det kulturpolitiska området.

Den nuvarande borgerliga treparti­regeringen M, KD och L styr också i minoritet, men med ett starkare mandat genom Tidöavtalet med Sverigedemokraterna, som reglerar samarbetet på en rad politikområden, bland annat kulturpolitiken. Vad har vi då att vänta av kulturpolitiken de kommande fyra åren och vad borde vi kunna förvänta oss av en borgerlig rege­ring?

”För en liberal eller konservativ handlar konstnärlig frihet om att konstnärliga uttryck inte skall begränsas genom myndighetscensur, eller genom att konstnärer, författare och skribenter tystas av auktoritära grupper som hotar med våld.”

När jag skriver borgerlig syftar jag på den värderingsgemenskap som historiskt förenat de icke-socialistiska partierna i Sverige, där den gemensamma nämnaren har varit försvaret av marknadsekonomin, rättsstaten och civilsamhället genom ett upprätthållande av politikens gränser. Det är ståndpunkter som har kunnat förena olika liberala, konservativa och kristdemokratiska partier.

Sverigedemokraterna kommer från ett annat ideologiskt håll och även om de har rört sig från sin ursprungliga etnonationalism i socialkonservativ riktning är de ännu inte en del av den borgerliga idé­gemenskapen. På det kulturpolitiska området är Sverigedemokraterna – att döma av uttalanden från ledande företrädare genom åren och av konkreta förslag i kommuner och regioner – inte lika intresserade av att upprätthålla rågången mellan politik och civilsamhälle som de traditionellt borgerliga partierna. Skrivningarna om kulturpolitik i Tidöavtalet tyder dock på att Sverigedemokraterna har anpassat sig till en borgerlig inriktning på det kulturpolitiska området.

Vad innebär då en borgerligt orienterad kulturpolitik och hur skiljer sig en sådan från en socialistiskt eller socialdemokratisk, så som den har sett ut sedan 1974? Den första viktiga skillnaden handlar om vad som ska rymmas inom kulturbegreppet. Dagens användning av ordet kulturpolitik är faktiskt en tämligen ung företeelse. Tidigare talade man istället om konstnärspolitik och konstpolitik. Begreppet kulturpolitik syftade, när det först dök upp i den svenska offentligheten i slutet av 1800-talet, på det vi idag kallar utrikespolitik, eller geopolitik.

Begreppsförskjutningen från konstnärspolitik till kulturpolitik är inte bara en lek med ord utan speglar ett skifte i kultursyn och på politikens roll på kulturområdet. Tidigare hade politiken på kulturområdet utgått från det som brukar benämnas den estetiska, eller humanistiska, kultursynen där kulturbegreppet avgränsas till konstarterna. Utifrån detta synsätt blir kulturpolitikens uppdrag och syfte tydligt definierat: att främja konstarternas fortbestånd och utveckling, såsom bildkonst, musik, litteratur och teater. Den estetiska kultursynen avspeglas också i namnen på kulturens byggnader; det är ingen tvekan om vad ett bibliotek, ett konserthus, en konsthall eller en teater är tänkt att användas till.

Annat är det med den antropologiska kultursyn som från och med mitten av 1960-talet kom att ersätta den estetiska kultursynen, först på den radikala vänsterkanten, sedan inom den bredare arbetarrörelsen och slutligen inom den offentliga kulturpolitiken i stort. Enligt den antropologiska kultursynen syftar kulturbegreppet på all mänsklig verksamhet, seder och bruk i ett samhälle. Utifrån en sådan definition blir kulturpolitikens uppdrag och syfte svåravgränsat. Det avspeglas också i de kulturhus som börjar att uppföras under samma period: en slags allaktivitetshus utan tydligt syfte.

En kulturpolitik som utgår från den antropologiska kultursynen blir således en politik som syftar till att påverka hela samhället. Konstarterna reduceras till redskap i detta radikala förändringsarbete. Den antropologiska kulturpolitiken blir därmed instrumentell och kons­ten bedöms inte längre utifrån estetiska premisser, utan utifrån hur väl den tjänar politiska, sociala och ekonomiska syften. Kulturpolitiken blir till ett slags klient­system där de kulturutövare som bäst tjänar politikens syften premieras.

Det leder oss in på nästa grundläggande skillnad mellan en borgerlig och en radikal kulturpolitik. För liberaler och konservativa är upprätthållandet av politikens gränser ett självändamål. Den privata sfären, det vill säga näringslivet och civilsamhället dit kulturlivet hör, ska i möjligaste mån fredas från politiska ingrepp. För radikaler är målet det motsatta: alla samhällets sfärer skall underkastas den ”demokratiska kontrollen”, som det heter på kreativt nyspråk.

Den stora kulturpolitiska reformen 1974, som alltjämt utgör grunden för den svenska kulturpolitiken, utgick från denna radikala kultursyn. Politikens makt över kulturlivet utökades under andra halvan av 1970-talet, både genom en omfattande statlig kultur­finansiering och genom att förutsättningarna för privat finansiering av kulturen undergrävdes. De kulturpolitiska målen präglades även de av den radikala tidsandan. Bland annat skulle kulturpolitiken ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Genom att styra kulturlivets finansiering kunde politiken också styra vilken typ av kultur som skulle gynnas, och vilken som inte skulle göra det. Det leder oss in på en tredje avgörande skillnad mellan en borgerlig och en radikal syn på kulturpolitiken: frågan om den konstnärliga friheten.

För en liberal eller konservativ handlar konstnärlig frihet om att konstnärliga uttryck inte skall begränsas genom myndighetscensur, eller genom att konstnärer, författare och skribenter tystas av auktoritära grupper som hotar med våld. För politiska radikaler är denna typ av konstnärlig frihet, som ligger yttrandefriheten nära, bara viktig när det kommer till åsiktsyttringar i linje med deras egna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

De rödgröna partiernas plötsliga vurmande för principen om armlängds avstånd är i själva verket ett illa dolt försvar av en rådande hegemoni. Det går nämligen inte att hävda att det skulle råda armlängds avstånd mellan politik och kulturinstitutioner när politiskt tillsatta myndighetschefer följer politiskt fastslagna regleringsbrev med hjälp av politiskt beslutade budgetar. Att Miljöpartiet inte är några vänner av principen om armlängds avstånd, trots läpparnas bekännelse, framgår av det kulturpolitiska program som partiet tog fram under sin tid vid Kulturdepartementet; Kulturen, det fjärde välfärdsområdet var så auktoritärt att Åsa Linderborg, då kulturchef på Aftonbladet, 2015 skrev att ”Miljöpartiet vill förvandla kulturen till en statlig uppfostringsanstalt”.

För den som har följt de senaste årens debatter kring konstnärlig frihet blir det uppenbart att vänstersidans definition handlar om rätten för kulturutövare med ”rätt” åsikter att göra vad de vill med andras pengar. Istället för en kultursektor som står fri från politiken, förespråkar man en politiskt finansierad kultursektor, men enbart för rätt politiska åsikter. När någon annan vill in och styra vart pengarna ska gå motas de bort med hänvisningar till principen om armlängds avstånd.

En borgerlig regering, som menar allvar med kulturpolitiken, behöver se över dess premisser. Man bör verka för en livskraftig och oberoende kultursektor, som står fri från politisk styrning och finansiering. De offentliga kulturinstitutionernas styrning bör utgå från en humanistisk kultursyn som grundar sig i konstens egenvärde, snarare än politiska agendor och olika identitetsbaserade intressegruppers krav på representation. En borgerlig kultur­politik är också medveten om att konstnärlig frihet är en yttrandefrihetsfråga snarare än en finansieringsfråga.

Ingen borgerlig regering sedan 1974 har på allvar förmått bryta med det nattståndna tankegods som präglade den snart 50 år gamla reformen. Den som försöker reformera dagens stelnade strukturer kommer att möta hårt motstånd från dem som idag abonnerar på de offentliga stöden. Det är en kraft som få borgerliga politiker hittills har ansett vara mödan värt att utmana. Kanske blir Parisa Liljestrand den första borgerliga kulturminister som lägger om den statliga kulturpolitiken på allvar. Om fyra år vet vi svaret.