Dessa utbildningar framstår säkert som hopplöst omoderna för dagens pedagogiska elit, eftersom de koncentrerade sig på ämneskunskaper, praktiska färdigheter och undervisningsskicklighet. Men resultatet blev en respektingivande allmänbildning om svenska språket, historiska gestalter och händelser, namngeografi, växter och djur, de bibliska berättelserna och mycket annat. Musik, till exempel.

Bland det en folkskollärare skulle kunna ingick de så kallade stamsångerna, som alla elever – och följaktligen deras blivande lärare – förväntades lära sig. Det rörde sig om Kungssången och de nordiska nationalsångerna men också om stycken som Fjäriln vingad syns på Haga, Här är gudagott att vara och Nu tändas tusen juleljus. Pappa berättade att han som någon sorts slutprov skulle sjunga en framlottad stamsång och drog lappen med Stenhammars Sverige ur hatten. Det hade kunnat få den bäste att darra på manschetterna, men han var musikalisk, spelade piano i dansorkester på helgerna, bestod prövningen och kunde efter examen tillträda en första tjänst uppe i norra Tjust.

”Det gäller att göra tydlig skillnad ­mellan armlängds avstånd till kulturen å ena sidan och till kulturpolitiken å den andra.”

Hela folkskollärarutbildningens kunskapsstoff skulle kunna beskrivas som en kanon: något som skulle ge seminaristerna och så småningom deras elever en uppsättning gemensamma referensramar. Stamsångerna var det rent bokstavligen. Föga förvånande avskaffades de också genom den ökända Lgr 69 (Läroplan för grundskolan 1969), där traditionell kunskap över­huvudtaget spelades ned medan skolans omhändertagande roll lyftes fram. Men den som har lärt sig någonting utantill har en kulturskatt i sin ägo livet ut, vilket gav den här lärargenerationen chans att tradera ett kulturarv till elevernas fromma, Skolöverstyrelsens oginhet till trots.

Jag fick tyvärr aldrig tillfälle att diskutera den borgerliga regeringens förslag att ta fram ”förslag på svensk kulturkanon” med mina föräldrar, men jag misstänker att de skulle ha blivit ganska förvånade om de fått höra att 35 mer eller mindre kända författare begått en debattartikel i Expressen (8/11 2022) där en sådan beskrivs som ”förödande för litteraturen” och som ett första steg på vägen ”från demokrati till ett totalitärt statsskick”. Eller att Svenska Akademiens ständige sekreterare skulle tala om kanon i termer av ”makt och maktutövning” (DN 9/12 2022).

Själva hade de undervisats i och undervisat om en repertoar som beslutats av överheten i namn av Kungl. Maj:t, vilket i realiteten innebar först Per Albin Hanssons och därefter Tage Erlanders regeringar. Men jag tror aldrig det föresvävade dem att Frihet är det bästa ting och Uti vår hage kunde leda rakt in i en Orwellsk dystopi. Där­emot var det säkert roligt att många kunde texten när det skulle sjungas under sammankomster och utflykter.

Om regeringsförklaringens idé om kanon, låt oss säga för litteraturen, hade gått ut på att medborgarna ska läsa vissa böcker men inte andra hade upprördheten varit begriplig. Men några militanta sådana ambitioner har jag inte noterat. Tvärtom har tanken hittills uttryckts i återhållsamma och rätt diffusa ordalag. I Ekots lördagsintervju (18/3) betonade kulturminister Parisa Liljestrand att såväl process som produkt ska vara inkluderande och var tämligen vag beträffande sådant som tidtabell, arbetsmetod och syfte. Ska det bli verkslistor? undrade programledaren. Ja, än så länge finns inga tecken på något mer dramatiskt än så: en förteckning över ett antal betydelsefulla verk som man (i litteraturens fall) kan ha glädje av att läsa, begrunda och diskutera med andra. En vägledning till dem som vill lära sig mer om vad för berättelser, dikter och visor som har satt sin prägel på landet; en god hjälp inte minst till dem som har kommit hit från andra håll och försöker begripa sig på sitt nya samhälle.

De uppskruvade varningarna för kanon har förstås med Sverigedemokraterna att göra. Förra gången vi ägnade oss åt kanondebatt var det Folkpartiet som låg bakom förslaget och, visst, det fanns de som ville skrämmas med Jan Björklund också. Men med SD som avtalspart till regeringen har tonläget höjts någon tiopotens och verklighetens faktiska förhållanden föses undan till förmån för febriga fantasier. I dimmorna blir ”inkluderande” exkluderande och ”armlängds avstånd” förvandlas på något märkvärdigt sätt till ”lagens långa arm”.

SD:s nya kulturpolitiska talesperson har glatt hällt bensin på brasan genom att hävda att tanken om armlängds avstånd behöver klargöras ytterligare och inte utesluter mer handfasta politiska insatser (SvD 1/3). Mycket riktigt ägnade också SR:s Johar Bendjelloul stora delar av Ekointervjun åt i vad mån regeringen kan tänkas gå SD till mötes, vilket ledde till att kulturministern fick tala mer om vad regeringen inte tänker göra än om vad man faktiskt vill åstadkomma. Vad gäller armlängds avstånd var hon kategoriskt bestämd. Tidöavtalet stadgar att principen gäller och den uttolkas som att politiker ska ange ramarna men inte fatta beslut om kulturens innehåll. Vid den masten surrade sig Liljestrand med knut efter knut.

Politiken ska inte ”överkompensera för tidigare politisering”, hade hon dessutom skrivit i SvD (16/3) ett par dagar före intervjun. Rätt så. Det är inte önskvärt med några nya varianter av tidigare regeringars ideologiska instruktioner till myndigheter och kulturstödsmottagare.

Men det gäller att hon inte förväxlar avpolitisering med överkompensation. Lika angeläget som det är att ministern säger klart och tydligt nej till att gå in och styra i detalj är det att hon inte blir skotträdd inför alla anklagelser om att sitta i SD:s knä och försiktig till den grad att hon inte törs lägga om kurs. Idag finns bättre förutsättningar för kulturpolitisk nytändning än på decennier, skrev Liljestrands statssekreterare Karin Svanborg-Sjövall i förra numret av Axess och nu är det upp till bevis.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Då gäller det att göra tydlig skillnad mellan armlängds avstånd till kulturen å ena sidan och till kulturpolitiken å den andra. Det förra ska gälla, det senare inte.

Att skriva regleringsbrev, prioritera budgetmedel och utse chefer och styrelseledamöter i syfte att styra bort från de senaste decenniernas trista mix av pekpinnar och opportunism är i högsta grad legitimt. Att främja bildning och kvalitet, fackmannaskap och starka institutioner likaså. Nytt kan startas, misslyckat kan läggas ned.

Mycket ligger på kulturministerns bord men fler departement behöver dra sina strån till stacken. Så bästa regering: Rädda sakkunskapen på museerna; tag farväl av systemet med påhittade marknadshyror för kulturinstitutioner; fyll skolans läroplaner med ämneskunskap och förbättra på allvar villkoren för andra finansieringskällor än det allmänna. Då har ni inte bara hållit armlängds avstånd utan slagit era företrädare med hästlängder.