Precis när det gamla året övergick i det nya, lystes Eiffeltornet upp i koboltblått tillsammans med EU:s gula stjärnemblem. Samtidigt hade den franska trikoloren hängande från Triumfbågen bytts ut mot EU-flaggan.

”Opatriotiskt!” skrek det politiska högerblocket. ”En attack på fäderneslandets identitet.”

EU-flaggan satt bara uppe i knappt 48 timmar.

”Patriotism!” Och olika varianter på slagordet ”Frankrike först!” blir också huvudteman när fransmännen går till presidentval den 10 och 24 april. Följt av parlamentsval i juni. Från nyåret och sex månader framåt är Frankrike dessutom ordförandeland för EU:s 27 medlemmar. Ett uppdrag som passar president Emmanuel Macron perfekt. Inte minst för att han i kraft av detta europeiska statusuppdrag där han själv sätter mycket av agendan, kan distansera sig från sina rivaler i presidentvalet genom att vara lite för mer.

Helt klart kan vi räkna med en ganska gapig och aggressiv valrörelse. Särskilt från extremhögern där Marine Le Pen, ledare för Nationell samling nu gör ett tredje försök att bli president. Misslyckas hon, vilket jag tror hon gör, är det troligtvis slutet på hennes politiska karriär. Epitetet ”den ständiga tvåan” kommer att äta upp henne.

”Egentligen talar vi om en väldigt småborgerlig nation. Gula västarna var för övrigt ingen vänsterrörelse som många i omvärlden tycks tro. Tvärt om!”

Mycket kommer att kretsa runt begreppet att ”bevara Frankrike franskt”. Men graden av självförhärligande avgörs av hur långt partierna och kandidaterna i anständighetens namn vågar gå.

Hur många som röstar är naturligtvis oklart med pandemin i full gång. Och med kraften i den, rädslan för eventuella karantäner, sjukhusinläggningar och inskränkt rörelsefrihet. Emmanuel Macron tänker i alla fall göra allt för att hålla samhället öppet hela vägen och därmed framstå som en president att lita på, som har kontroll. Därför spelar han ganska högt på att smittan ska vika av. Den officiella valkampanjen startar den 28 mars.

Dock, politikertröttheten i landet breder ut sig. Vid kommunalvalet 2020 stannade 58 procent av väljarna hemma. Vid region­valet i somras uteblev hela 66 procent. I åldersgruppen 18–24 år röstade bara 15 procent. Sådant skakar om både politiker och statsvetare. Varför detta ökande ointresse?

Vid presidentvalet 2017 uteblev nästan 25 procent av väljarna, påspätt av att nästan 700 000 gick till vallokalerna och röstade blankt. Hur blir det om några månader? Och även om Macron vinner presidentvalet är det inte säkert att det blir hans parti som får bilda regering efter parlamentsvalet eller får majoriteten i nationalförsamlingen. Det avgör väljarna i juni.

Varför valde exempelvis tre miljoner fransmän att bli ”Gula västar”, som vände de vanliga partierna ryggen och i helig ilska gick i återkommande lördagsdemonstrationer spridda över landet? Det hela började som protest mot höjda bensinpriser i oktober 2018 men utvidgades sedan till frustrerad samhällskritik i största allmänhet.

Det här blev en mäktig politisk rörelse som tog etablissemanget och regeringen på sängen. En rörelse som saknade både partiledare, kansli och telefonnummer, men som framgångsrikt mobiliserade medborgarna via nätet. Och som till många etablerade partiers lycka självdog bakom påtvingade munskydd och ständigt spritade händer när pandemin tog fart. Men det finns inget som säger att sådana här protestyttringar inte kommer tillbaka.

För att förstå det stundande presidentvalet måste vi ta avstamp i det förra från 2017. För det var då hela det franska politiska landskapet förändrades.

Där hade vi en välutbildad ung bankman som från i stort sett ingenstans kom, såg och segrade med sitt nybildade parti La Republique En Marche (LREM). Macron som blev inplockad i den social­demokratiska regeringen under François Hollande, tröttnade på vad han var del av. Istället startade han något nytt, som han själv beskrev som ”varken höger eller vänster”, Och där han på ett program med antibyråkrati, marknadskrafter, friare företagande, konkurrens och med Frankrike i täten i ett europeiskt perspektiv, övertygade en majoritet av dem som röstade att följa med på hans resa. Övertygade blev även ett antal avhoppade profilpolitiker från både konservativa Republikanerna (LR) och Social­demokraterna (PS).

Egentligen var det hela sanslöst. Men oprövad som Macron var, och med väljarnas nyfikenhet på det nya, gav det resultat.

LREM drog in i nationalförsamlingen med absolut majoritet och med en hel mängd glada ledamöter utan någon som helst politisk erfarenhet stod verkligen för något annat. Det räckte med att ansöka hos det nya partihögkvarteret via nätet för att kandidera som parlamentsledamot. Nu har de suttit i nästan fem år (även om en del i partigruppen blivit frustrerade frifräsare). Kritiker talar i spydiga ordalag om ”världens enda gräsrotsparti som styrs uppifrån”. Men vad gjorde det? Allt var nytt, allt var möjligt!

Sammantaget och lite generaliserat är Frankrike ett typiskt 70–30-samhälle. Alltså 70 procent höger och extremhöger mot 30 procent vänster och grönt av olika schatteringar. Det är alltså fel att tro att gatukravaller, rykande bildäck och de ständigt jourhavande på barrikaderna med sina röda slagord är en bekräftelse på det franska vänstersamhället. För det finns egentligen inte. Den fackliga anslutningen i landet är mindre än tio procent. Egentligen talar vi om en väldigt småborgerlig nation.

Emmanuel Macrons resa mot makten är spektakulär. Bland annat hans taktik att ha plockat in ministrar från flera konkurrerande partier. Den gamla devisen: ”styra genom att splittra” verkar ha fungerat.

Det är ingen slump att Macrons första premiärminister Edouard Philippe hämtades från just Republikanerna. Dessutom den nuvarande Jean Castex och finansministern Bruno Le Maire.

Edouard Philippe har från sin nuvarande position som borgmästare i Le Havre passat på att grunda det borgerliga partiet Horizons och stöder Macrons omval fullt ut. Det är en bra draghjälp eftersom Philippe i mätningarna är Frankrikes mest populära politiker.

Politiska bedömare tror för övrigt att Macron och Philippe gjort överenskommelsen att Macron kommer att stödja sin gamla vän i presidentvalet 2027 som tack för hjälpen då han inte längre kan väljas om.

Från Socialdemokraterna plockade president Macron sin inrikesminister Gerard Collomb (som avgått), och sin utrikesminister Jean-Yves Drian.

Så vad är det Macron uträttat under sin mandatperiod med bara ett halvår kvar?

Det började mindre bra 2017 när han ville se fransk press och massmedier närmast som instrument och megafon för sin egen politik, när han behagade kalla. Han var dessutom närmast ­oåtkomlig för intervjuer och stod liksom över sådant. Pompös helt enkelt, sneglande bakåt mot de Gaulle.

Så Macron lärde sig den hårda vägen att inte jäklas med pres­sen. Under hela mandattiden har han kämpat för att bli mera folklig, och försökt tvätta bort stämpeln som intellektuellt arrogant vilket inte är det lättaste. Dock säger även hans värsta fiender att han är fullständigt orädd i kontakterna med vanligt folk och kastar sig gärna rakt in i folkhav och över avspärrningar när han känner för det, till livvakternas stora irritation. Det har resulterat i några örfilar, kastade ägg och äpplen men utan att han verkar skrämmas.

När han började regera försökte han precis som så många före honom att strömlinjeforma pensionssystemet och höja den katastrofalt låga pensionsåldern. Att göra Frankrike mera konkurrenskraftigt och anpassat till dynamiken ute i övriga Europa. Men med ett väldigt blandat och påvert resultat.

Höjd pensionsålder borde bli en valfråga även nu, men blir det inte eftersom den är lika eldfängd som tidigare. Hans vallöfte om att sparka en mängd kommunal- och statsanställda blev heller inte framgångsrikt. Han genomförde dock en del avregleringar på arbetsmarknaden vilket gjorde det lättare att avskeda och därför lättare att anställa och som särskilt gynnade småföretagen. Arbetslösheten började krypa nedåt. Men sedan kom coronapandemin och förstörde kurvan. Statsskulden av BNP ligger nu på 116 procent.

Frankrike är fortsatt väldigt genomreglerat med mängder av gamla ineffektiva byråkratiska strukturer och rigida kommunala livstidsanställningar. Fria marknadskrafter ses med misstänksamhet, det statliga ägandet av industrier och fabriker är stort. Landet släpper heller inte gärna in utländska företag som vill etablera sig.

Mätningar visar att Macrons landsmän sammantaget inte är särskilt imponerade av vad han uträttat på det inrikespolitiska planet där köpkraften, ”pouvoir d’achat” är det centrala ämnet vid middagsborden. Men under coronapandemin har han helt klart vuxit i uppskattning och uppfattas som mer statsmannalik.

Hans agerande på den internationella politiska arenan är en annan femma och där ser fransmännen honom som en president som framgångsrikt tillvaratar landets världspolitiska intressen.

Macron känner de både arga och stundtals uppgivna strömningarna i samhället, medan extremhögern pucklar på honom. Och har på grund av opinionsläget med både genomförda och avslöjade terrorattentat fått honom att gå lite högerut.

Hur möter då center-höger-mannen Macron paroller om att allt är flyktingpolitikens fel och det livsviktiga i att återupprätta nationens storhet? Jo, genom att ge Frankrike en framträdande roll inom EU. Och visa landsmännen att det är EU som är rätt arena för att skapa inflytande, både för Europa och för Frankrike.

Det finns ett roligt talesätt som undrar om Frankrike är en del av Europa? Eller om Europa är en del av Frankrike?” Men lite allvar finns det bakom.

Emmanuel Macron kan tacka sin lyckliga stjärna över att det är hans land som sedan den 1 januari och ett halvår framåt håller i taktpinnen för EU där han får stora möjligheter att styra och prioritera. Förra gången var för 13 år sedan.

Under pandemin har Europaparlamentets möten i Strasbourg varit väldigt begränsade då allt skötts från Bryssel. Ett utmärkt tillfälle att skrota utlokaliseringen till den lilla franska staden en gång för alla, kan tyckas? Men det ställer inte Macron och Frankrike upp på.

Det franska ordförandeskapet blir dessutom mer svårjobbat för många utländska journalister eftersom dokument, rapporter, handlingar, dagordningar med mera nu plötsligt skickas ut på franska och inte som brukligt är, på engelska.

Presidentens övergripande mål under det franska ordförandeskapet är att göra EU till en mer integrerad och starkare världsmakt för att kunna stå friare mot USA, Kina och Ryssland. Att Macron kallat Nato för ”hjärndött” är ingen slump. EU måste kunna lita på sin egen förmåga när det börjar blåsa storm i världen. Eller som han sa i sitt nyårstal:

”Det nya året 2022 måste bli en vändpunkt för Europa!”

Vi får se hur fortsatt väloljad den ”fransk-tyska motorn” är. Och hur Macrons alltmer tillspetsade europeiska idéer om övergripande integration fungerar med det nya socialdemokratiska styret i Berlin.

Som fransk patriot (inte nationalist) gäller det för Macron att inte låta skuldbelägga landets invandrare som roten till allt ont och därmed ramla ner i den debattsörjan. För honom är det inte ursprunget som gör en människa till fransman eller inte utan om hon delar värderingarna.

Macron är tydlig med att låta bygga ett alltmer integrerat Europa som en samlad och respektfull kraft, med Frankrike så klart vid rodret. Det kan fungera genom att flytta fokus från invandringen men ändå upprätthålla ”Frankrike först!”.

Det här betyder också att Macron måste visa något bärande delresultat i positiv riktning redan under årets första tre månader, före valet. För övrigt samlar han EU:s stats- och regeringschefer till toppmöte i Paris den 10–11 mars. Allt positivt som kommer ut där blir viktigt i hans valkampanj och distanserar honom från hans rivaler.

Men, som så mycket annat just nu beror den politiska verkligheten och hur det går i valet, på om smittan viker av i god tid. Även om antalet vaccinerade är större än de som förväntas rösta.

Tänk om landet drabbas av en gigantisk smittökning , låt säga i mitten av mars?

Det skulle inte gagna Emmanuel Macron.
Då blir det nog inte fem år till.