Min mamma, som kommer från Östeuropa, skällde en gång ut ett par killar som satt i baren på kaféet där jag jobbade. De hade nämligen inte hjälpt till när en kvinna försökte kånka en barnvagn uppför ett par trappsteg strax bakom dem. ”Ja men vi såg ju inte henne!” utbrast de indignerat. Denna ­omständighet var emellertid ovidkommande för deras anklagare. De hade alltjämt brustit i ridderlighet, en antikens och medeltidens dygd som lever kvar i öst samtidigt som den i Sverige ter sig löjlig. Men den är värd att återupprättas.

Man skulle kunna tro att min mamma läxade upp de två killarna i baren för att de inte gjort sin plikt. Det som gör exemplet utmärkande för en etisk åskådning som kretsar kring dygden snarare än plikten är att deras ursäkt inte godtogs. Inom dygdetiken handlar moraliska omdömen ytterst om personens karaktär och läggning. Hade de två lagt märke till kvinnan med vagnen skulle de kanske erbjudit sin hjälp, men detta räcker inte för att räknas som ridderlig. Den som har en djup benägenhet att vara behjälplig är också uppmärksam på sin omgivning.

”Hur kan vi då veta vem som är en god människa om vi inte först vet vad för slags beteende som reflekterar dygden?”

När riddaren befinner sig i det offentliga rummet är han medveten om vad som händer runt omkring honom. Han sitter inte försjunken i sin telefon på pendeltåget, använder inte sina hörlurar som skygglappar, en ursäkt för att inte erbjuda sin plats åt någon som behöver den mer. Den medeltida riddaren gav sig självmant ut i världen för att uträtta stordåd. Han nöjde sig inte med att fullfölja sina plikter, väntade inte tills någon kom och gjorde anspråk på honom. Han hade initiativkraft och en lidelsefull strävan mot självtranscendens.

När han ville komma fram till vad han skulle göra av sitt liv utgick han inte från den livets kurskatalog som hans samhälle försett honom med. Och när han misslyckades var hans första impuls inte att skylla på andra. Detta – att vilja vara en stor människa och inte någon liten lort – var en fråga om heder.

All dygdetik förutsätter just hedern som den drivande värderingen i ens förhållande till sig själv. Det torde alltså säga något om hur lågt i kurs dygdetiken fallit i Sverige att vi för tjugo år sedan så lättvindigt gav bort begreppet ”heder” till kulturer där män mördar sina döttrar och systrar för att de har svenska pojkvänner. Sådana kulturer regleras förvisso av känslan av heder och rädslan för skam, men det gör många andra kulturer också.

Ien hederskultur i den mer generella bemärkelsen känner man sig ansvarig för den man är. Och såtillvida man betraktar sin familj eller sitt land som en del av ens identitet tar man också ansvar för deras gärningar och karaktärer, trots att dessa ligger bortom ens kontroll. Detsamma gäller de skeenden man är inblandad i, oavsett om dessa uppstått till följd av ens eget avsiktliga handlande.

Enligt individualismen är det ologiskt att känna skam över sitt land, över en familjemedlems beteende eller över skador man själv åsamkat ovetandes och oavsiktligt – och ologiskt må det vara. Men samtidigt förstår vi alla varför mannen som dödat ett barn i Stig Dagermans novell känner skuld och skam över detta vållande, som han ju inte avsett utan som till stor del berodde på omständigheter han inte hade någon makt över. Vi skulle tycka illa om en person som inte kände på detta vis. Hans skam vittnar om hans dygd.

Att även vi upplysningens barn fördömer den som saknar
denna känslomässiga läggning är ett tecken på att den mer omfattande ansvarskänsla som dygdetiken kräver trots allt lever kvar. Men bara i maggropen. På det teoretiska planet tror vi inte längre på den metafysik som ger en stadig grund åt dessa omdömen. När vi samtalar om etik har vi svårt att förklara och bejaka våra dygdetiska impulser.

På 1700-talet ersattes dygd­etiken med moraliska system där det viktiga var principen som ligger till grund för en handling, eller också nyttan den åstadkommer. Det ansågs också nödvändigt att utarbeta teoretiska grunder för moralen, att bygga dessa system på orubbliga axiom. I After Virtue förkastar Alasdair MacIntyre detta systematiserande som ju abstraherar moralen från kultur och världsåskådning.

I det antika Grekland, förklarar han, kunde dygderna inte skil­jas från sociala roller. Soldaten, statsmannen och systern var arketyper med inneboende dygder. Att fråga varför en soldat måste vara modig skulle vara som att fråga varför en soldat måste vara soldat. Aristoteles gav en enkel tumregel för moralen: om du vill veta hur du ska bete dig, titta på hur dygdiga människor beter sig.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Hur kan vi då veta vem som är en god människa om vi inte först vet vad för slags beteende som reflekterar dygden? Kanske känner vi helt enkelt igen mod och rättrådighet när vi ser dem förkroppsligade. Etiken skulle i så fall vara nära sammankopplad med föreställningen, inte med den reflektion som söker definitioner och principer.

Man förnimmer dygden och varken behöver eller kan förklara exakt vad som gör en viss handling till den rätta.

Idag använder vi oss likaledes av något slags estetiskt omdöme inom etiken när vi fördömer ett beteende som ”dålig stil”. Och även om detta gör att det blir lika svårt att debattera moraliska frågor som att tvista om vad som är vackert eller kitsch, så är det nog till sist ofrånkomligt att förlita sig på något som liknar smak inom etiken. För ingen definition eller princip kan vara så utförlig att vi kan tillämpa den på verkligheten utan att använda vårt eget omdöme.

Var den och den handlingen modig eller övermodig? Är det ridderligt eller påfluget att erbjuda hjälp till den där äldre damen? Den praktiska förmågan att kunna avgöra sådana frågor är vad Aristoteles ansåg utgöra vishet. Och det är för att alla dygderna förutsätter sådant omdöme som visheten alltid ska förbli den viktigaste ibland dem.