Västvärldens brist på både självkänsla och självförtroende är besynnerlig, på flera sätt. Dels är det klart utifrån alla någotsånär objektiva mått att det går ganska bra: ekonomiskt, tekniskt och även socialt tycks det självklart att livet i väst är unikt bra. Dels kännetecknas självbilden av en undergångston – och det tycks på alltfler som om vi lever i den yttersta av tider. Pandemier, politisk splittring, krig, tekniska apokalypser av olika slag och allmänt vek demografi tas till intäkt för att vi står inför slutet på den epok som Västerlandet skapade.

Är det sant?

Det finns flera olika sätt att närma sig den frågan – och ett enkelt svar är att vi helt enkelt har fel: ingen annan region eller civilisation kan uppvisa det betygskort som vi kan och vi luras till att tro annat av dem som på olika sätt tjänar på undergångsretoriken – eller som använder den för sina politiska syften.

Här har en helt ny litteraturgenre sett dagens ljus: den rationella optimism som försöker muntra upp patienten genom
att läsa statistik och visa diagram som ofta föreställer exponentiella förbättringar av olika slag. Ändå förändras inte självbilden till det bättre. Vi är mer pessimistiska nu än för tio år sedan, och evidensen tycks visa att oaktat att siffrorna inte ger oss skäl att vara det så blir vi alltmer misstänksamma mot vår framtid och samtid.

”Det är inte förrän vi ställs inför mer omedelbar fara som vi kommer att återvinna vårt förnuft och se att Västerlandet är värt att försvara.”

Andra menar att den rationella optimismen helt enkelt väljer ut de siffror som ser bra ut, och underlåter att se den verkliga bilden. Föreställningen om att krigen minskar och ekonomin blir bättre låter ju bra, men statistik är den kanske mest försåtliga formen av lögn – och det gäller också dessa exempel, hävdar den rationelle pessimisten. Så vem har rätt? Det är egentligen inte viktigt – eftersom varken självförtroende eller självkänsla grundas på siffror och statistik, utan på något helt annat.

Ibland diagnosticeras västs självbild som driven av vad den engelske filosofen Roger Scruton kallade oikofobi – en rädsla, eller avsky, för det egna hemmet. Scruton använde termen som en sorts motsats till xenofobi, eller främlingsrädsla, och menade att den kännetecknar en stor del av västvärldens självförståelse – och dess självsyn. För Scruton yttrade sig oikofobin i att vi försvarar allt främmande – även när det är uppenbart mindre liberalt eller humant än våra grundläggande västerländska värden – och han utvecklade en sorts polemik mot politisk korrekthet ur analysen av begreppet. Problemet med Scrutons analys är att den egentligen inte förklarar varför vi landar i denna rädsla – eller hur den sprider sig. Han gestikulerar mot tänkare som ­Jacques ­Derrida, men orsakssambanden förblir oklara, även om begreppet är intressant att utforska.

Om vår bristande självkänsla inte handlar om siffror eller om franska idéströmningar måste vi fråga oss var vi istället bör söka orsakerna till självkänslans upplösning?

En intressant möjlighet är att vår självkänsla i första hand handlar om vilka fiender vi speglar oss i. Nietzsche skriver i Also Sprach Zarathustra att vi må ha fiender vi hatar, men vi får inte förakta dem. Vi måste, fortsätter han, vara stolta över våra fiender och se deras framgångar med stolthet. Men, skulle Nietzsche kunna fråga, hur kan Västerlandet vara stolt över de fiender det har idag? Ett Ryssland försjunket i oligarkers korruption och ett Kina som valt att återvända ned i maoismens labyrinter? Hur kan väst vara stolt över en fiende som accepterat kapitalismen som medel, ersatt demokrati med auktoritära regimer byggda på byråkrati och där alla egentligen är beroende av en världshandel som bundit samman alla ekonomier till en enda? Hur kan man vara stolt över en fiende som egentligen mest ser ut som en lätt förvrängd spegelbild av en själv?

Det är en extrem analys, men det finns något här att gräva i. Det första vi måste säga, emellertid, är inte att det handlar om en svag eller ofarlig fiende – på många sätt och vis var Sovjetunionen en mer skör struktur, byggd på fantasier om planerad ekonomi och kommunistpartiets allomfattande visdom – utan det handlar kanske snarare om hur väl dagens fiender passar med väst.

1989 skrev den relativt okände professorn i familjemedicin Howard F Stein en fascinerande artikel om fiendskapen mellan USA och Sovjetunionen. Stein själv förklarar sitt projekt:

”I den här artikeln utforskar jag den psykologiska ’passformen’ mellan fiender och använder mig av konflikten mellan USA och Sovjetunionen för att illustrera denna process och struktur. Jag hävdar att gruppens självdefinition och sammanhållning uppnås genom kontrast till och opposition mot en historisk fiende som uppfattas genom projektion som bärare av den egna gruppens förkastade egenskaper. Jag beskriver denna psykokulturella klyfta och undersöker vilka funktioner detta gap fyller. Specifikt argumenterar jag för att motstånd uppstår där omedveten likhet inte kan erkännas.

Som ett resultat är motståndarna låsta i en permanent ’dans ’. De är i själva verket ett kulturellt ’par ’, eftersom självdefinition är omöjlig utan hänvisning till den andre. Odlingen och tillgängligheten av en sådan oumbärlig fiende är ett återkommande drag i en grupps egen interna självreglering. Följaktligen kan konflikter mellan grupper inte lösas så länge som intragruppernas stabilitet köps genom intergruppens fientlighet, och en grupps kunskap om den andra styrs till stor del av projektion. Denna dynamik mellan grupper är ömsesidig, vilket resulterar i vad jag har kallat ’fiendskapens symbios ’ (Stein 1982, 1987).”

Tanken på en särskild psykologisk passform mellan fiender, en passform som gör det möjligt att köpa stabilitet i den egna gruppen genom fiendskapen mellan olika grupper, ger oss en vidareutveckling av Nietzsches tanke på de fiender som vi föraktar och dem vi är stolta över. En fiende som vi kan vara stolta över gör det möjligt för oss, som grupp, att sluta oss samman och enas – och ger oss en självkänsla. En fiende vi föraktar är i stort värdelös för detta syfte. Sovjetunionen hade en psykologisk passform som fungerade för väst, dagens Ryssland och Kina har det inte.

Det märker vi inte minst på jakten efter fiender med bättre passform – ofta främlingar i allmänhet, utlänningar eller invandrare. Som fiender är de dock inte heller särskilt effektiva när det gäller att bygga upp en självkänsla: de är redan här och dagens politiker spelar mer med förakt än stolthet när de beskriver främlingen som fienden.

Vad händer då med en kultur som saknar fiender med psykologisk passform? En möjlighet är just att en sådan kultur förlorar den självkänsla som följer av att ha en fiende vi är stolta över. Processen är inte särskilt komplicerad.Vi söker definiera oss i motsats till något annat, och när det inte finns något som passar så drar vi slutsatsen att vi inte längre har något att kämpa mot – och därför inte heller något att kämpa för.

En kultur som saknar en fiende att dansa med, för att använda Steins bilder, känner sig i någon mening ensam, och i ensamheten smyger tvivlen in, självkänslan börjar vittra och undergången ter sig nära. Berättelser stannar av utan konflikt, utan antagonister som för handlingen framåt.

Den tyske filosofen och politiske teoretikern Carl Schmitt hävdade i sina skrifter att den mest grundläggande politiska spänningen var den mellan fiende och vän. Schmitt var här, som i många andra fall, djupt problematisk – inte minst för att han tycks göra fiendskapen till rättslig grund för regelrätta vidrigheter i nazismens namn – men samtidigt går det att läsa Schmitt som en sorts kommentar till Nietzsche: den västerländska politikens avsaknad av en utomstående fiende har lett till en allt djupare fiendskap mellan olika grupper i Västerlandet, till en sorts polarisering som ständigt söker sig inåt istället för utåt. Det är inte orimligt att anta att även detta självdestruktiva letande efter fiender inifrån urholkar självkänslan.

Problemet för väst är dock mer komplicerat än så – eftersom det inte bara är självkänslan som saknas. Även självförtroendet tycks ha sjunkit undan och urholkats. Om självkänslan handlar om att gilla sig själv, så handlar självförtroendet om att ha tilltro till sin egen förmåga – och även här tycks det finnas klara problem.

Dagens västerländska politik sysslar alltmer sällan med framtiden, utan söker sig snarare ned i nostalgi och skeva bilder av ett idealiserat förflutet. Politiken och staten ses alltmer sällan som projekt, och allt oftare som system – och i dessa system har politikern förvandlats från visionär till rörmokare. Systemet måste fungera för alla – men något djupare syfte eller mål med det står inte längre att finna, ingen minns varför systemet byggdes eller hur det skulle kunna utvecklas vidare.

Självförtroende är inte en funktion av ett välfungerande system, utan är nära kopplat till mening i projekt. Mening, i sin tur, är kopplat till en känsla av handlingsförmåga och inflytande över vår egen verklighet, till vår grundläggande autonomi. Det är nog här vi borde söka ursprunget till det försvagade självförtroendet: vi lever idag i en värld som är mer sammankopplad än någonsin och samtidigt också mer komplex än tidigare, åtminstone i den meningen att våra beslut sker i tätt sammantvinnade nätverk av beroenden och konsekvenser. Samtidigt som vårt välstånd ökat i en mängd olika dimensioner har vår individuella handlingsförmåga försvagats – vår förmåga att påverka världen vi lever i har lösts upp i globalisering, teknikutveckling och – ja – framsteget självt.

Vi har det bättre än någonsin, men upplever inte att det beror på något vi gjort eller – rättare sagt – tror inte att vi kan förbättra situationen ytterligare. En känsla av att ha kommit fram har ersatt känslan av att vara på väg.

Kanske handlar det här om något så enkelt som att både självkänsla och självförtroende är förknippade med en känsla av att ha förtjänat sin egen framgång? De studier som visar att den som tjänar sina pengar är lyckligare än den som vinner dem tycks ge vid handen att hur vi kommit att åtnjuta vår egen framgång spelar roll för vår upplevelse av oss själva.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Västvärldens berättelse är till stor del en berättelse om hur vi gjort framsteg till priset av en ökande komplexitet, och sedan litat till teknik och globalisering för att hantera denna komplexitet i en spiral som skapat mer välstånd än någonting tidigare i mänsklighetens historia. Det vi kanske inte till fullo utforskat är hur komplexiteten inverkar på vår egen roll i berättelsen – hur vi glider från dess författare till enkla bifigurer fast i en process som vi inte till fullo förstår. Allt blir bättre, men varför? Hur? Framsteget har blivit ogenomskinligt, främmande för oss – och det framsteg vi inte förstår upplevs som både hotande och olycksbådande.

Vi förstår inte vår egen framgång – i populärpsykologin kal­las det bedragarsyndromet: känslan av att någon när som helst kommer att komma på att vi egentligen inte hör hemma på det fina jobbet, med den goda karriären eller har förtjänat den sociala status vi åtnjuter. Rötterna till detta märkliga psykologiska tillstånd är oklara – men en del har att göra med hur vi växt upp och vad vi lärt oss att värdera: dagens västerland växte upp i upplysningen, och de dygder som kännetecknar denna – och förankringen i det autonoma jaget som skapar sin värld – är just de dygder som är svåra att nu finna några bevis för i vår egen alltmer komplexa vardag.

Med en självkänsla som vittrat samman i avsaknad av fiender vi kan vara stolta över och ett självförtroende förlorat i komplexitetens virvlar står vi nu i den märkliga situa­tionen att vi har det bättre än vi någonsin haft det samtidigt som vi upplever det som om vi står på randen till en avgrund.

Finns det något vi kan göra åt detta? Eller måste vi acceptera att den hitintills mest framgångsrika civilisation som mänskligheten producerat sitter fast i sin egen undergångsmyt?

Kanske är svaret på den frågan att det inte är upp till oss – utan vad vi behöver är bättre fiender och en ännu djupare kris. För närvarande har vi – som strateginestorn Edward Luttwak noterar – segrat oss sönder och samman, och passerat den kumulativa punkt där framgångar vänds i nederlag. Luttwaks tanke på en sorts nödvändig logik som vänder varje seger i förlust är lockande som förklaringsmodell: Västerlandet har segrat på så många punkter att det nu driver fritt utan några konkreta, omedelbara hot.

Klimatförändringar, accelererande teknikutveckling och auktoritära stater är visserligen enorma utmaningar, men de är inte konkreta hot. De är inte fiender vi kan vara stolta över, de ger inget att ta spjärn emot. Det är inte förrän vi ställs inför mer omedelbar fara som vi kommer att återvinna vårt förnuft och se att Västerlandet är värt att försvara.

Det vore i så fall ett oroväckande och ganska osmakligt svar.