Det går att ogilla Wagner, men det går inte att komma runt honom. Alla är tvungna att förhålla sig till honom, medvetet eller omedvetet, på ett fruktbart sätt gillande eller dumt avfärdande. Vi lever och verkar, på gott och ont, i hans skugga. Inte minst den sortens konstnärer för vilka det politiska engagemanget är en avgörande drivkraft. De som tror att konst, musik, litteratur har till uppgift att förändra världen verkar alla i Wagners anda, även om de inte vet om det. Wagner var ingen reaktionär eller ens konservativ kraft, vare sig estetiskt eller politiskt, och han är den första konstnären vars uttalade mål med sitt skapande är att förändra världen, befria människorna, skapa rättvisa, utveckling, nya horisonter. Ja, och så det där med antisemitismen då, som dess­värre är ett allvarligt problem. Lika litet som ifråga om alla de andra intellektuella och konstnärer som varit hatiska, rasistiska, fascister, nazister eller kommunister, går det att bortse från Wagners hat mot judar.

The New Yorkers framstående musikkritiker Alex Ross har skrivit en magnifik genomgång av Wagners inflytande, från impressionism till postpunk och vidare in i samtiden. Det är en bok vars föremål i sig räcker gott och väl – och säkert skulle vart och ett av kapitlen kunna bredas ut och fördjupas ytterligare. Wagners betydelse är så stor att trots att boken är tjock känns den nästan bara som en introduktion till ett ämneskomplex som är så otroligt mycket större än Wagner själv, särskilt i vår tid då de dummaste kräver att även historiska gestalter ska fördömas och förvisas om de har sagt eller gjort något misshagligt.

Med Wagner som exempel visar Ross vidare på hur man kan använda sig av de erfarenheter som finns i den stora konstens nästan oändliga möjligheter, hur verket transcenderar individen, inklusive sin upphovsman, och hur ett konstruktivt kritiskt bändande och vridande berikar oss alla. Det finns fler som skulle förtjäna magnifika monografier av detta slag, som sätter dem i sammanhang och perspektiv lika ambitiöst och lika fruktbart, men ska man börja med någon är Wagner given. Nästan allt som utvecklades vidare under 1900-talet strålar samman i honom och hans verk.

”De som tror att konst, musik, litteratur har till uppgift att förändra världen verkar alla i Wagners anda, även om de inte vet om det.”

Den politiske Wagner är den mest problematiske, inte minst sedan nazist­regimen lyckades appropriera honom och hans musik, så kraftfullt att det än idag är det många, som troligen inte hört mer än Valkyrieritten i ett antal filmer, som först associerar till brunklädda stöveltrampare då hans namn nämns. Mest bisarr var operasångerskan Malena Ernman, som 2015 protesterade mot att Birgit Nilsson syns klädd just som valkyria på den nya 500-kronorssedeln. Bisarr för att hon borde veta bättre.

Ja, Wagners judehat var stort, och han uttryckte det i pamfletter, muntligen, vävde möjligen in det i handlingen i somliga av sina operor; därom råder delade meningar. Men hans personliga relation med judar var mera sammansatt, minst sagt. I kapitlet Nibelhem, Jewish and black Wagner, beskriver Ross hur W E B Du Bois, en förgrundsgestalt för den tidiga kampen för de svartas rättigheter i USA, i det enda fiktiva kapitlet i sin bok The Souls of Black Folk (1903), skildrar en ung svart mans uppvaknande till medvetande om sitt eget värde som människa och individ medan han sitter på en konsert och lyssnar på förspelet till Lohengrin. Den unge mannen förvisas från sin plats på parkett, men den amerikanska rasism han upplever kopplas aldrig till Wagner, tvärtom: hans upplevelse av Wagners musik inspirerar honom i minnet långt efter konserten.

Även sionismens grundare, Theodor Herzl, var en stor Wagnerbeundrare. Han skriver i sin dagbok hur Tannhäuser-­föreställningar på operan om kvällarna var både hans enda vila och hans enda inspiration då han skrev om den judiska stat han drömde om. Flera av de viktigaste moderna tonsättare, med Mahler och Schönberg i spetsen, som tagit upp och vidareutvecklat arvet efter Wagner var själva judar. Inget av detta förmins­kar det förfärliga i vad Wagner skrev om judar, inte ens att såväl judiska dirigenter som sångare verkade vid Bayreuth, förtar intrycket av att vi har något riktigt sjukt här.

Det är sjukt även sett i relation till tidssammanhanget – från Karl Marx, som 1843 kunde skriva att: ”Judarnas frigörelse är i sista hand mänsklighetens frigörelse från judendomen”, till Dreyfussaffären, även om den utspelade sig efter Wagners död i Venedig 1883. Flera av de konstnärer som i sina verk har låtit sig inspireras av Wagner var också antisemiter och hängivna anti-dreyfusarder, med Degas, Cézanne och Valéry som de mest kända. Wagners judehat var intensivt, och framförallt uttryckt i pamfletter – vilket inte hindrade somliga ännu mer hängivna antisemiter att kalla Wagner själv för jude.

Antisemitismen före första världskriget var vida spridd, betraktad som helt normal, och hängde samman med motupplysningens modernitetsfientlighet från höger, och med synen på judar som reli­giöst isolationistiska antimodernister från vänster. Ross beskriver komplikationerna ingående och lyckas förklara varför Wagner är viktig och relevant, att hans verk är större än han själv; det är oändligt rikt och öppnar sig för oändligt många tolkningar. Detta sagt trots att detta verk aldrig lämnar denna sorgliga skugga bakom sig.

Under sin livstid, då han hyllades av Baudelaire och inspirerade Mallarmé till att vilja skriva poesi som musik, var Wagner mest ökänd som samhällsomstörtare, närmast en vänsterman som bröt mot alla traditioner, och själva hans musik ansågs av flera skadlig, inte minst för att den är så ohöljt erotisk. En undersökning vid University of Michigan, som Ross berättar om, mätte 1894 hur en grupp hypnotiserade personer fick ökad andhämtningsfrekvens och fördubblad puls av att höra Valkyrieritten spelad på piano. Då kan man ju tänka sig hur effekten var i en mörk teater – jo, Wagner var den första som införde att det skulle vara släckt i salongen under föreställningarna – medan Tristan och Isoldes förspel intoneras.

Författaren Léon Bloy sade, enligt Ross, att det var mörkt i salongen för att underlätta för alla som ville tafsa i smyg. Och James Joyce, själv en författare djupt inspirerad av Wagner, även om han alltid skruvar till saker och ting några varv extra, menade att Wagner ”puzza di sesso”, stinker av sex. De omoraliska relationerna, otroheten, incest och all möjlig tvetydighet i librettona förstärks och understryks ytterligare av tonaliteten, som söker sig mot ytterkanterna, och formen – med den eviga melodins eviga otillfredsställelse, en evig längtan – fungerade som ren afrodisiaka, om man ska tro de vittnesbörd som finns i senromantikens litteratur, från Huysmans till Thomas Mann.

Utsvävande och gränslös sexualitet var lika lockande för romantiker och dekadenter som den var skrämmande för de samhällets stöttepelare som uppfattade musiken som förförisk och demoraliserande. Att Bayreuth kom att bli centrum­ för Europas välbärgade unga homosexuella är en av de mindre kända uppgifter som Ross meddelar i kapitlet ”Venusberg, Feminist and gay Wagner”. I en enkät från 1908, i vilken man kunde självdia­gnostisera sig som homosexuell, ställdes frågan: ”Är ni särskilt förtjust i Wagner?” Tonsättaren betraktades av den tidiga gayrörelsen som en allierad, både för sitt verks skull, med dess bejakande av sexualiteten, men också för Wagners egen närhet till den homosexuella kung Ludvig II av Bayern, som bekostade Bayreuth, samt att Wagners son, som skulle komma att ta över driften av Bayreuth, själv var homosexuell.

Enligt Ross var Wagner vän med kända homosexuella, som konstnären Paul von Joukowsky, som gjorde scenografin och kostymerna till den första uppsättningen av Parsifal. Denne umgicks privat i det Wagnerska hushållet tillsammans med sin partner, en napoletansk sångare. Hustru Cosima kallade deras förhållande löjligt, men Wagner lär ha svarat att han inte hade någon sådan böjelse själv, men att han förstod den, och att det som betyder något är vad vi själva lägger in i våra relationer: allt är illusion.

Ross är en oerhört kunnig musikkritiker, men i sin bok har han valt att lägga fokus huvudsakligen på andra aspekter av Wagners influenser än just det musikaliska. Det är litet ironiskt, inte minst det möjligen paradoxala att Wagner i så hög grad från början inspirerades av den judiska tonsättare Meyerbeer och sedan, som jag redan nämnt, i sin tur blev så viktig för inte minst det tidiga 1900-talets betydande judiska tonsättare Schönberg och Mahler, och viktig inte genom sina skriverier eller sin teaterestetik utan uttryckligen musikaliskt, trots de antisemitiska pamfletterna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Bruckner, vars symfoniska verk i hög grad är påverkat av Wagners musik, nämns knappt, och Skrjabin, som gick om möjligt ännu längre än Wagner i sina drömmar om en total fusion av alla konstarter och en musik i vilken tonaliteten helt exploderar, nämns inte alls. Nu är Ross ambition, vad det verkar, snarare att skriva kring Wagners andra kulturella inflytande, på såväl fransk symbolism, Hollywoods filmmusik och Sagan om ringen som Stjärnornas krig, och detta gör han verkligen med den äran. Vissa delar bygger väldigt mycket på läsefrukter, men det ligger väl i sakens natur. Vissa avsnitt utvecklar sig till långa listor i vilka alla ska få var sitt stycke, medan exempelvis den amerikanska författaren Willa Cather ägnas ett av bokens mest utförliga och bästa avsnitt. Här ges dels en fin skildring av hur Wagners omstörtande musik introducerades och kunde påverka en ung publik i USA, dels tolkar han framförallt flera av Cathers romaner utifrån motiv ur Wagners operor.

Risken när man satsar på att skriva ett heltäckande verk är att varje enskilt spår bara följs en liten bit och kräver mer utrymme för att utvecklas till fullo. Själv har jag till exempel länge varit specialintresserad av den franska symbolismen och den dekadenta litteraturen, och inte minst Wagners betydelse för dessa, och känner vid läsningen att Ross missar en del och glider över annat på ett väl diskursivt sätt. Men trots den invändningen, och detta mystiska att musiken nästan helt är frånvarande, är det en verkligt inspirerande och genuint underhållande bok han skrivit.

Wagner kommer vi att tvingas syssla med i många år framöver, ur alla tänkbara aspekter. Inte minst lever hans musik vidare och inspirerar till ständigt nya uttolkningar. Valkyrieritten, som är ett av dessa klassiska stycken som alla känner igen, kommer att komma igen i många fler filmer, både i dramatiska stridsscener och i mer ironiska varianter.

En av de mest underhållande faktoiderna i boken är för övrigt att den där franska mjukosten, i små olikfärgade trekantiga paket, La vache qui rit, den skrattande kon, distribuerades till frontsoldaterna i första världskriget och fick sitt namn som en parodi på det hur man uppfattade som la valkyrie, valkyrian, på uppblåst löjlig tyska. Ostens namn stavades till och med på förtyskat sätt från början, La wachkyrie, så att ingen skulle missa ljudlikheten med die walküre. Ja, om Ross bok överglänser alla de andra i någon särskild bemärkelse så är det i förmågan att med lätthet blanda högt och lågt, så att det ena belyser det andra. Det är kulturkritik när den är som bäst.