I många år har amerikanska statsvetare som John Mearsheimer och Christopher Layne varnat för konsekvenserna av Kinas framväxt som stormakt och USA:s reaktion på denna förändring. Mearsheimer har talat om ett ”fientligt Kina” och Layne har hört ”ljudet från avlägset muller”. Båda tillhör den skola som kallas den realistiska inom ämnet internationella relationer och som har varit omodern ända sedan liberalen Francis Fukuyama klämde i med sin bästsäljare om ”historiens slut”. Efter kal­la kriget 1.0 mellan USA och Sovjetunio­nen togs för givet att alla stater skulle bli liberala demokratier med den enda kvarvarande supermaktens USA hjälp eller tvång. Det fanns inte längre några konkurrerande stormakter eller utvecklingsmodeller kvar på banan. 2021 är läget radikalt förändrat och realister som Mearsheimer känner vinden i seglen. Han hoppas påverka både den amerikanska eliten och allmänheten i isolationistisk riktning och tror att Kinas uppstigande kommer att tvinga tillbaka USA till en realistisk och klassisk maktbalans igen. Försöken att sprida demokrati och värna mänskliga rättigheter utomlands har misslyckats och kostat USA och andra stater enorma resurser och omätligt lidande. Liberalism må vara av godo på hemmaplan, men leder till katastrofer på bortaplan.

”Men det besvärligaste problemet för demokratierna är att krafttag mot auktoritär aggression måste tas parallellt med fortsatt samarbete med Kina.”

Det finns förstås anledning att ifrågasätta realisternas grundläggande antaganden om världens beskaffenhet. Mycket har hänt i internationell politik sedan Machiavelli skrev Fursten. Ny infrastruktur, internationella institutioner och normer binder samman vitt skilda samhällen. Men liberalismen och dess underliggande drivkraft att missionera är stark. Det krävdes att de liberala staternas egna nationella säkerhetsintressen ansågs stå på spel innan de började svänga i uppfattningen om Kina. Säpos chef Klas Friberg och Jeremy Fleming från den brittiska underrättelsetjänsten GHCQ har båda varit tydliga om risker för cyber­säkerhet om kinesiska Huawei skulle tillåtas bygga ut 5G-nätverk i Europa.

Hade då annan utveckling än det globala auktoritära uppsvinget varit möjlig, om inte det liberala och ­marknadsekonomiska evangeliet hade etablerat sitt tanke­paradigm? Efter krossandet av demokratirörelsen i Peking 1989 sände president George W H Bush i hemlighet sitt särskilda sändebud Brent Scowcroft till Kinas ledare Deng Xiaoping för att försäkra honom om att USA inte skulle lägga sig i Kinas interna angelägenheter. Antagligen skulle Mearsheimer hållit med om denna försiktiga inställning, att inte göra mycket väsen om brotten mot de mänskliga rättigheterna.

Men det var under våren 1989 som betydande insatser kunde ha gjorts för att få Kina att lägga om den repressiva kursen, vilket omöjliggjordes av de amerikanska storföretagens lobbying. Ett bristfälligt, men vinnande argument, gick ut på att utlands­investeringar skulle fungera som katalysator för pluralism och demokratisering i Kina. Argumentet har varit seglivat, trots en förändrad verklighet. I själva verket har enpartistaten därigenom snabbare tillskansat sig ny teknik, och skapat en statsförmögenhet som gör det möjlighet att bedriva ekonomisk utpressning mot multinationella företag och liberala stater.

2001 var ett annat tillfälle när premiärminister Zhu Rongji gjorde stora eftergifter för att få med Kina i Världshandels­organisationen WTO och ges tillgång till nya marknader. Mer hade kunnat göras för att inte bara ”låsa in” och befästa marknadsekonomi i Kina, utan också låsa in politiska fri- och rättigheter genom att begära Folkrepublikens ratificerande av FN:s fördrag om dessa rättigheter. Men den amerikanska administrationen kunde inte utnyttja tillfället eftersom den tidigare valt att helt frikoppla handel från politiska frågor. Tio år senare när dåvarande premiärministern Wen Jiabao vid flera tillfällen – bland annat på Världsekonomiskt forum i Davos mycket tydligt argumenterade för politiska reformer och en demokratisk utveckling – var det redan försent. Vicepresident Xi Jinping väntade i kulisserna medan kinesiska statsmedier censurerade Wens uttalanden om reformer.

Hade sådana insatser fått någon önskvärd effekt på ett kommunistparti med olika stridande falanger och i ett land med nationalistisk miljardbefolkning?

Kanske inte, men utsikterna hade i alla fall varit bättre än i dagens allvarliga situa­tion. En kontrafaktisk tankeövning kan bidra till viss vägledning om framtida agerande, eftersom västvärldens hittillsvarande strategier för att hantera Kina har varit feltajmade och misslyckade. När tecknen på Xi Jinpings hårdare utrikespolitik redan var tydliga 2013–2014 vände sig ändå många bedömare mot språkbruk om att Kina blivit mer aggressivt. Idag råder närmast konsensus om den saken. Nu handlar det om att intellektuellt och i praktisk politik försvara demokratiska värden och mänskliga rättigheter mot attacker från Xi Jinping och andra likasinnade medlemmar i en global auktoritär allians. Mearsheimer har rätt i att spridandet av det demokratiska evange­liet och mänskliga rättigheter med amerikansk militär och biståndsmedel har varit en återvändsgränd. Men samtidigt är det få demokratiskt sinnade som vill ge upp tanken på att individer som vill bryta sig loss från diktaturers förtyck förtjänar stöd.

Frågan är dock hur detta stöd kan utformas för bästa effekt. Den brittiske statsvetaren Stephen Hopgood har föreslagit att missionerandet för ”Mänskliga Rättigheter” (med versalerna MR) måste upphöra eftersom amerikanska presidenter bara har missbrukat begreppet för att främja USA:s säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen. Istället borde mänskliga rättigheter (med gemena bokstäver mr), frikopplade från statsintressen vara vägledande. Om betoningen på sociala och ekonomiska rättigheter dessutom ökade, skulle Kinas framgångsrika argumentation i Globala Syd om en hycklande västvärld förlora tyngd. MR är en politisk bumerang, medan mr skulle kunna göra mänskliga rättigheter sant universella igen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det kräver att demokratierna är lika hårda som konsekventa i sin kritik av övergrepp. Den omställningsprocessen är svår nog. Men det besvärligaste problemet för demokratierna är att krafttag mot auktoritär aggression måste tas parallellt med fortsatt samarbete med Kina. För hur ska världens ledare annars gemensamt kunna hantera den långsiktigt farligaste fienden för ländernas säkerhet och välstånd – klimatförändringen?

Ett första uttryck för denna komplexitet och kalla kriget 2.0 visade sig på det förs­ta toppmötet mellan USA:s utrikesminister Antony Blinken och Kinas Wang Yi i Anchorage tidigare i år. En påtagligt överrumplad Blinken, som kritiserade Kinas interneringsläger för muslimska minoriteter i regionen Xinjiang, blev rejält uppläxad för diskrimineringen av afroamerikaner i USA. Medborgare i auktoritära länder är också starkt beroende av ökat utbyte för objektiv information och inspiration. Utbyte fungerar som både titthål för utomstående och räddningsplanka för de i landet inspärrade. Det kan förefalla motintuitivt att samtidigt öka utbyte och inskärpa försvar av liberala staters intressen. Men möjligen kommer detta visa sig vara den mest framgångsrika metoden i det långa loppet. Samtidigt rymmer samarbete som saknar tydliga normativa principer betydande risker att blint legitimera tyranner. Svåra moraliska övervägningar måste göras och obekväma beslut måste fattas i demokratiska samhällen. Dialog med diktaturer bör dock upprätthållas så länge som möjligt.

Nyckelordet i sammanhanget torde vara koordination mellan liberala demokrater på nationell nivå, regional EU-nivå, och på den globala nivån mellan liberala demokratier i FN. I synnerhet koordination om värderingar, normer och standarder – som länder kan enas bakom – och ta med sig denna i samarbeten med Kina och dess auktoritära allierade.