En människa som utsätts för vanära på internet kan få sitt liv ödelagt. Den som blir känd för omogna monologer på Youtube, ett misslyckat framträdande i ett talangprogram eller för att ha ringt in till radion en sen natt för att få ur sig sin frustration över att den nya tekniken inte fungerar kan hånas i ett till synes oändligt arkiv av klipp och remixer. Hela programkoncept i tv och plattformar på nätet grundar sig i hånets ekonomi. Ändå har detta kommit att betraktas som någon sorts naturfenomen – en olycka som drabbar vissa människor utan att någon bär ansvar för det. Detta är, tror jag, en grundläggande förändring i vårt samhälles moraluppfattning.

Hånets ekonomi, och det som kan hända personer som blir kända genom internet, borde idag vara en välkänd företeelse. Låt oss börja med en liten pojke. Jag låter namnet vara osagt, men jag tror att de flesta12–13-åringar i Sverige känner till hans namn, hans utseende och öde. För ett antal år sedan ville pojken som så många andra i hans ålder få uppmärksamhet och status. Han startade därför, som miljoner andra, en kanal på Youtube. Den rymde inget originellt – några klipp bara, där pojken talar om skolan, skolmaten och lärarna, använde orden ”negrar” och ”bög” (med tillägget ”nu är det inget fel med att vara det”), något könsord, och en del svordomar. En äldre generation kan tycka att det är märkligt att vilja lägga ut något sådant till allmänt beskådande, men vi måste förstå lockelsen hos den glans, den aura och de oerhörda inkomster som framgångsrika youtuber kan få. Pojken är alldeles uppenbart minderårig, knappast mer än elva år gammal. Att en minderårig person säger något drastiskt, kanske i förhoppningen om att själv åstadkomma en viral video och tjäna fantasisummor, är ingen sensation.

Men videon blev verkligen viral. Den spreds, den delades, den kopierades och lades ut på nytt. Framförallt hånades den. Jag vill inte citera någon enda av dessa kommentarer, som handlar om pojkens utseende, dialekt, glasögon och framtidsutsikter – en ström av hån, närmast hat mot en för de kommenterande okänd person som säger omogna saker i några videoklipp.

Denna hånstorm ledde förmodligen till att den unga pojken själv, eller hans föräldrar, snabbt tog bort Youtubekanalen. I alla händelser finns den inte kvar. Men internet glömmer som bekant inte. Andra hade redan kopierat videorna. De spreds, och det gjorde också hånet, när andra lade ut klippen igen och igen. Arkivet lever, och den som en gång har gjort bort sig på nätet kan få leva med detta, år efter år, troligen ett helt liv, som en ständig påminnelse om vad man gjorde i tolvårsåldern. Andra får uppmärksamhet genom att håna pojken, och därför förs bilderna vidare, i original eller omklippta, igen och igen.

Jag tror att om någon hade beskrivit en sådan serie händelser för 30 år sedan, så hade de flesta tyckt att någon måste vara ansvarig för att detta händer trots att objektet för samhällets hån försöker dra tillbaka sina alster från offentligheten – och man hade då rimligen ansett att den plattform som tillhandahåller möjligheterna att lägga ut videorna igen och igen är ansvarig för detta. Men vi verkar ha nått ett stadium i den samhälleliga och tekniska utvecklingen när vi betraktar denna sorts händelseförlopp som ett oblitt öde som man inte kan göra något åt. Det är naturligtvis omöjligt för Youtube att kontrollera alla de videor som läggs ut, företaget har inte ekonomiska resurser att göra något sådant, föräldrarna har rimligen ansvar för vad deras barn gör på internet, och så vidare – argumenten för detta är mycket lätta att hitta. Och allt detta är säkerligen sant. Men det har i praktiken blivit orimligt, utan en kontrollerande och mycket sträng uppfostran som i Sverige och många andra länder är nästan omöjlig, att kontrollera allt som barn gör på internet, liksom det har blivit mycket svårt att klara ett vanligt liv utan en smartmobil. Det finns en åldersgräns för Youtube: tretton år gäller i Sverige. Man kan undra över denna låga åldersgräns, och om vilket omdöme 14–15-åringar har. Det är i alla händelser uppenbart att pojken inte hade uppnått den åldern när han lade ut de klipp som sannolikt fortfarande förföljer honom. Men få verkar tycka att något sådant går att kontrollera längre, liksom det inte går att hindra att hans videor läggs ut gång efter annan. Den hånade elva–tolvåringen förefaller helt enkelt få skylla sig själv, också senare, som tonåring och som vuxen man, för framtiden och androm till varnagel.

Youtube är nu den främsta scenen för hånets ekonomi, men de videor och ljudklipp som används kommer också från andra källor. Ta till exempel Idol i TV 4, som i stor utsträckning bygger på att hoppfulla unga människor sjunger för en jury som antingen hånar dem eller hyllar deras talang och gråter lyckotårar för kamerorna. Ett klipp som få kan ha missat visar en mycket ung kvinna som tillhör den första kategorin. Uppenbarligen har programmets producenter valt ut denna kvinna utan sångröst till audition, och resultatet är rimligen det avsedda. Detta är ett klipp som utan tvivel är kraftfull marknadsföring för programmet. Juryn möter henne med kyla och sarkasm. En hittills helt okänd person med svag självkännedom krossas av en grupp vuxna kändisar.

Och klippet lever. Det har setts många miljoner gånger på Youtube, och kommentarerna är förutsägbara: den unga kvinnan sägs vara värdelös. Ytterst få skriver om själva situationen, alltså ett underhållningsformat som grundar sig i något som skulle kunna kallas vuxenmobbning – om det nu inte vore så att så många av de personer som utsätts för det faktiskt inte ens är vuxna.

Det är inte svårt att föreställa sig hur den unga kvinnans liv har påverkats av beslutet att delta i Idol. Med så många miljoner visningar på Youtube är hon ett känt ansikte. Och arkivet rör sig. Det finns stora mängder remixar av klippet, med musik och manipulation av bild och ljud. Det finns ingen ände. Kanske kommer den unga kvinnan att finnas där, i en ständig loop av hån, så länge internet finns.

Är verkligen ingen ansvarig för detta? Etiskt är fallet mer komplicerat än det med den minderårige pojken. Hon är äldre och därför i högre grad ansvarig för sina handlingar och dessas konsekvenser, för henne själv och andra.

Men hon är inte myndig.

Är det rimligt att en minderårig person kan fatta ett beslut som innebär att en kommersiell tv-kanal gör henne till en ikon för dåligt omdöme och sekundärskam för all framtid? Åldersgränsen för att delta i Idol är sexton år.

Men inte heller tycks någon upplevas vara ansvarig för spridandet av de bilder där hon hånas gång efter annan – som om hon vore utvald av en grym ödesgudinna som ingen kan ställa till svars. Jag vet inte om TV 4 har gjort några försök att få klippen borttagna från Youtube. Men låt oss förmoda att det finns kommersiella hänsyn.

I alla händelser är det anmärkningsvärt att vi har fått ett system – den största underhållningsplattformen i världen – som i vissa fall tycks vara bortom moraliska överväganden. Youtube tar förvisso regelbundet bort videor med innehåll som anses opassande. Således har nyligen bland annat en satirfilm om svensk politik, liksom Sverigedemokraternas film om Socialdemokraternas historia, tillfälligt tagits bort från Youtube. Filmer som är oförenliga med copyright raderas ofta mycket snabbt.

Men enskilda som enbart blir föremål för andras hån tycks stå utan skydd. En ansenlig mängd av kommentarerna och klippen drivs av hånets egen ekonomi, och det är svårt att se att de minderåriga personer som har nämnts här skulle ha något sätt att någonsin kunna ta bort de videor som fortsätter att jaga dem. År efter år vevas deras dåliga omdöme och deras personliga misslyckanden.

Ett sista fall: på Youtube finns ett klipp med en ljudfil. Det är utifrån källangivelserna svårt att bedöma huruvida klippet är autentiskt eller inte, men det står att det rör sig om en kvinna som ringer in till radion på natten, eventuellt P 4, för att klaga på att hon inte får in Sveriges Radios kanaler ordentligt. Kvinnan blir medan hon lämnar meddelandet upprörd på ett sätt som måste beskrivas som obalanserat.

Den som har den minsta inlevelseförmåga kan föreställa sig olika skäl till att en äldre kvinna lyssnar på radio mitt i natten, och att hon blir förtvivlad över att detta tas ifrån henne på grund av att tekniken har blivit obegriplig eller helt enkelt inte fungerar längre.

Det framgår inte var hon har lämnat meddelandet. Man får lätt intrycket att hon skulle ha ringt in till Sveriges Radios kundtjänst, för hon nämner möjligheten att lämna sitt telefonnummer, vilket väl skulle vara märkligt om hon var klar över att hennes intalade meddelande faktiskt skulle sändas. Men de meddelanden som lämnas hos organisationens kundtjänst får naturligtvis inte lämnas ut till andra, varför denna hypotes skulle innebära att någon anställd på Sveriges Radio hade kopierat ljudfilen och lagt ut den i strid med de flesta normer som man kan föreställa sig. Mer troligt är kanske att hon har lämnat ett meddelande till något av de radioprogram som sänds på natten, varpå någon redaktör har fattat beslutet att sända det. Vi måste då förmoda att kvinnan därmed var medveten om och implicit hade godkänt att det meddelande som hon talade in kunde offentliggöras.

Men det löser inte den moraliska frågan för oss som betraktar eller lyssnar på detta, eller för de företag som har tjänat miljarder på att distribuera inspelningar av enskilda människors mest förödmjukande misslyckanden.

Är det rimligt att radion offentliggör ett meddelande som rings in spontant av en person i affekt som inte förefaller vara i balans psykiskt? I en tid när allt kan mångfaldigas utan ände och spridas på internet är frågan mer brännande än någonsin.

Klippet finns i flera versioner på Youtube, och det har spelats upp hundratusentals gånger. Kommentarerna är närmast oväntat aggressiva, med könsord, tal om kvinnans död och idéer om vilka sexuella handlingar som hon borde utsättas för. Men klippet har fått spridning också i andra medier.

I Kanal 5-produktionen 100 höjdare spelas ljudfilen upp, och fyra medelålders komiker – programledarparet Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, med David Batra och Johan Glans – sitter under ett sju minuter långt inslag och hånar kvinnan, bland annat med antydningar om att hon skulle vara psykiskt sjuk. Inslaget avslutas med ytterligare en uppspelning av vad en av programledarna kallar kvinnans ”underbara falsett”.

Detta är hånekonomins toppkonsumenter – offentliga personer som i sitt eget tv-program raljerar över en okänd äldre människa som har haft oturen att ringa in och i upprört tillstånd lämna ett meddelande.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Ljudfilens ursprung är alltså inte känt. Jag har vänt mig till Sveriges Radio och fått svaret att man har undersökt frågan men inte kan utröna varifrån klippet kommer, eller om det faktiskt har sänts i radio. Det förefaller, med tanke på tonläget i ljudfilen, inte troligt att det skulle röra sig om någon sorts satir. Det går förstås att föreställa sig (även om det verkar långsökt) att den som först lade ut klippet på Youtube själv hade talat in det långa meddelandet som en sorts obegripligt skämt och låtit påskina att det var ett autentiskt meddelande som lämnats hos, och eventuellt sänts av, Sveriges Radio. Detta är åtminstone teoretiskt möjligt. Man skulle helst önska att klippet inte var autentiskt, utan att humorstjärnorna på Kanal 5 hånade en fantom, en person som aldrig har funnits. Men personen i ljudfilen låter varken som en skådespelare eller som någon som skämtar. Och om klippet är autentiskt leder detta till ett antal besvärande frågor.

Viktigast av allt är själva offentliggörandet. Det rör sig om en person vars röst är igenkännbar för dem som känner henne. Vi vet inte varför hon lyssnar på radion mitt i natten, men det behöver inte påpekas att svåra smärtor, personliga problem och psykiska besvär kan ge sömnsvårigheter. Vem som helst som hör klippet blir hursomhelst omedelbart klar över att personen som talar framstår i dålig dager.

Möjligheterna att vanäras för evigt på internet är närmast oändliga. Det finns åtminstone tre olika sätt att förhålla sig till detta.

För det första kan man betrakta denna ocean av hån som en zon bortom gott och ont, en underhållningsvärld som man inte kan göra något åt – en värld som förändrar liv för alltid utan att någon bär ansvar för det. Kanske är detta en del av en ny sorts ödestro, en idé om krafter som vi överhuvudtaget inte kan kontrollera.

För det andra kan man tänka att den som gör sig sårbar för hånets ekonomi genom att lägga ut en video eller bara råka ringa ett radioprogram har gjort sig förtjänt av att hånas. Det innebär i så fall att man får skylla sig själv om man inte i alla livets skeden, också under barndomen eller vid svåra prövningar i livet, har omdömet att aldrig någonsin offentliggöra något som kan användas som underhållning och hatobjekt i denna nya ekonomi.

Det finns en tredje möjlighet. Vi kan välja att betrakta de medier och plattformar där icke-offentliga personers misslyckanden sprids som åtminstone delansvariga för detta. Men detta kräver det omdöme och den överblick som en redaktör bör ha – modet att säga att ett uttalande, en video eller en text inte bör publiceras eftersom detta skadar en enskild icke-offentlig persons anseende och framtid.

Bakom denna utveckling ligger oerhörda ekonomiska intressen. Och där grundläggande mellanmänskliga moraliska regler sätts ur spel måste vi söka efter nya sätt att ge enskilda rättsligt skydd mot ett sådant öde. För arkivet självt kommer inte att skydda något: det rör sig, lever och remixar sig i en ström av hån mot alla dem som man kan skratta åt.