Vår tid kräver vishet
Utan vishet kan vi inte se igenom våra egna brister. Att väga argument för och emot och stå för en obekväm uppfattning är en form av mod.
För att uppnå ”rättvisa” har många amerikanska universitet under de senaste femtio åren tillämpat särskilda intagningskvoter för minoriteter. Men det gäller inte alla minoriteter. Amerikaner med asiatisk bakgrund har i allt mindre utsträckning ansökt för att komma in på vissa toppuniversitet eftersom de kallt räknar med att inte bli antagna även om de har toppbetyg. Kampen mot diskriminering har nämligen lett till diskriminering. En asiatisk-amerikansk kvinna som sökte till Wesleyan University med provresultatet 1 400 fick inte en plats som istället gick till dominikansk kvinna med resultatet 900.
En person i intagningskommittén sade om den dominikanska kvinnan att ”jag är villig att chansa på henne”. Men, påpekar den amerikanske ekonomen Thomas Sowell som skrivit om fallet, intagningskommittén chansade inte alls. Så länge den som sitter där inte har personligt ansvar för framgång eller misslyckande är det istället universitetets finansiärer, som satsat pengar på att universitetet skall ge så god utbildning som möjligt, som chansar.
”Människor som inte är det minsta rättvisa tror att de kämpar för rättvisa. Omåttliga människor tror sig vara måttliga.”
Historien är ett exempel på att många människor i vår tid tror att de lever efter de gamla kardinaldygderna. Många vet ju inte ens vilka dessa dygder är, men de tror att de är visa, måttfulla, rättvisa och tappra. Människor som inte är det minsta rättvisa tror att de kämpar för rättvisa. Omåttliga människor tror sig vara måttliga. Många av oss tror att man är vis om man säger enkla banaliteter på ett tillkrånglat sätt, trots att verklig visdom snarare kännetecknas av att kunna säga krångliga saker på ett enkelt sätt. Många strömlinjeformade och förutsägbara människor utan det minsta råg i ryggen är själva övertygade om att de är tappra och modiga hjältar.
Det kan verka hjältemodigt att chansa på att den dominikanska kvinnan har framgång i studierna. Men så länge man inte
riskerar något själv är det inte det minsta hjältemod. Det kan verka rättvist att man låter en underprivilegierad få resurser som annars skulle gå till en bättre privilegierad. Men asiater har i USA fått kämpa sig fram minst lika hårt som andra minoriteter. Japaner placerades i interneringsläger under kriget och slavliknande förhållanden för kineser förekom på den amerikanska västkusten för dryga hundra år sedan. Att asiater ofta visar så stor skicklighet inom vissa vetenskaper beror alltså inte på något privilegium. Att utesluta dem kan kallas mycket, men rättvisa är inte det ord som lämpar sig bäst.
Så om någon kardinaldygd behövs mer än någon annan i vår tid måste det vara vishet. En vishet i att upptäcka självsuggestionen när vi tror oss vara hjältar trots att vi inte riskerar någonting och som får oss att tro att vi är rättvisa när vi är orättvisa. Men också visheten är oskyddad för missbruk.
Vishet kan också vara hjältemod. Ofta råder i vårt samhälle konsensus om en viss uppfattning i en viss fråga. Alla rusar åt samma håll. Ibland hävdas det att den som inte vill rusa med i fördömandet av en människa eller företeelse är ”feg”. Men lika gärna kan det handla om eftertänksamhet. Den som väger olika argument för och emot, den som tar hänsyn till faktorer andra glömmer, kommer ofta fram till en för tillfället obekväm ståndpunkt. Att våga stå för den är hjältemod och inte feghet.
En orsak till att orättvisa begås i rättvisans namn beror på en förändring av begreppet jämlikhet. När John Locke 1689 formulerade orden om att alla människor är jämlika, som senare omformades av Thomas Jefferson i den amerikanska självständighetsdeklarationen 1776 och inspirerade Eleanor Roosevelt för FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948, menade de något annat än den nuvarande formeln ”alla människors lika värde”. Locke och Jefferson syftade på att vi alla är lika inför Gud. Men i abolitionismens tid hävdade man istället alla människors lika möjligheter.
Den som är slav har inte samma möjligheter som den som är fri och därför verkade man för slaveriets avskaffande. Varje människa skulle vara fri att utvecklas efter sina förutsättningar. En föds fattig, en annan rik. En har föräldrar som främjar personlig utveckling och utbildning medan en annan inte har det. Samhällets uppgift var att se till att också den som hemifrån hade ett svagt utgångsläge genom gratis grundskola och annan utbildning skulle få samma möjlighet som andra.
Under 1900-talet har dock allt fler börjat mena allas jämlikhet i fråga om resultat eller utfall. Milton och Rose Friedman, som studerar detta fenomen i Frihet att välja (1980) citerar Alice i Underlandet, där Dodo säger:
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
”Allesammans har vunnit och alla måste få priser!”
Det är givetvis sympatiskt att vilja detta och det framställs regelmässigt som ”rättvisa”. Men, säger Friedman, rättvisa är ett mycket vagt begrepp. ”Rättvis fördelning” är ett modernt slagord som ersatt Karl Marx ”Åt var och en efter hans behov, av var och en efter hans förmåga”. Men medan strävandet efter lika möjligheter ökade friheten leder obönhörligen kravet på lika utfall till inskränkning av friheten.
Vem skall avgöra vad som är rättvist? Är de som fattar sådana beslut jämlika med dem som de fattar beslut för? Hur man än vänder och vrider på det leder dessa strävanden för ”rättvisa” till orättvisa. Och jämlikhetskraven blir oundvikligen ett Orwellskt ”alla är jämlika, men en del är mer jämlika än andra”.
Författare, samhällsdebattör och rabbin.