I boken Wayfinding. The Art and Science of How We Find and Lose Our Way (Picador) utforskar och förklarar Michael Bond – vetenskapsjournalist och rådgivare åt New Scientist – hur våra hjärnor skapar ”kognitiva kartor” så att vi kan orientera oss i tillvaron. Det gör han med hjälp av den senaste forskningen inom bland annat neurovetenskap, psykologi och antropologi.

”Wayfinding” är ett begrepp som innefattar alla sätt på vilka människor orienterar sig i ett fysiskt utrymme och navigerar från plats till plats. ”Var är vi?” och ”Vart är vi på väg?” är frågor som passar lika bra att ställa vad gäller vår hjärna som för våra fysiska omgivningar. Vår uråldriga, nedärvda förmåga att ta oss från punkt A till B handlar inte enbart om rumsuppfattning och geografi; den också är inblandad i hur vi orienterar oss socialt och kulturellt.

Hur vet vi åt vilket håll vi ska gå? Och hur kommer det sig att vi kan ta en genväg till en plats vi aldrig tidigare besökt? Ja, det gäller inte alla förstås… Vi har olika bra eller dåligt lokalsinne, somliga verkar ha en inbyggd kompass i hjärnan medan andra helt saknar en sådan.

I Wayfinding beskriver Michael Bond hur någon med alzheimer påverkas av att inte kunna hitta rätt: ”En av anledningarna till att en person som lider av demens är så ängslig är just förlusten av rumslig orientering.” Att gå vilse i en mörk skog eller i ett snölandskap kan vara en fruktansvärd upplevelse.

Lokalsinnet och vår rumsliga uppfattning har varit avgörande för den mänskliga evolutionen. Homo sapiens hade inte kunnat ta sig så vitt och brett över världen om det inte vore för den inbyggda komplexa kompassen i hjärnan: ”Och ändå är det få av oss som faktiskt använder våra nedärvda wayfinding-förmågor. De flesta av oss förstår inte vad det är som kan gå förlorat.”

Nuförtiden tar vi hjälp av gps i allt större utsträckning. Det bekymrar Michael Bond, som tittar närmare på hur det kan ställa till det för vårt eget navigationssystem. Försummas det kan såväl vår spatiala förmåga som vårt välbefinnande försämras.