Alla som har läst Niklas Natt och Dags succédeckare 1793 eller följt tv-serien Anno 1790 om kvarterskommissarien Johan Gustav Dåådh har fått en bild av dåtidens Sverige präglat av korruption, maktmissbruk, resignation, outsäglig smuts och obotligt armod.

En annan bild får man i föremålsantikvarien Martin Markelius bok Gustav III:s armé (Medströms Bokförlag). Upplägget kan tyckas enkelt: en inledning om organisation, sedan bilder på uniformspersedlar, utrustningsdetaljer och vapen, från fängnålsknippen till nattmössor, från 1765 års uniform fram till 1779 och 1781 års modeller, inspirerade av svenska dräkten och använda i kriget 1788–90. Därefter en katalog över regementen, med korta noteringar av händelser runt kriget, kompletterade med personuppgifter. Det är pedagogiskt framställt och skönt formgivet.

I sin text betonar Markelius först och främst kungens vilja att förnya krigsmakten, något som ofta kommer i skymundan för oss idag. Men inblicken i 1700-talets vardag fångar läsaren än mer. Vad gjorde egentligen en överste i fredstid? Vi möter befäl präglade av handfast omsorg om förband. Kan kängor ersättas av skor med lösa skaft, eller kanske Savolaxkängor? Ska man eventuellt pröva hemgjorda pjäxor, som kan använda vintertid till skidor? Är en uniform verkligen utsliten efter tolv år? De värvade regementena, vars soldater gick i uniform dagligdags, slet ut sin mundering på bara tre år. Kan rotebonden få överta de utslitna kasserade plaggen?

Stora summor lades ned på uniformer som skulle göra intryck. Men det fanns gränser för ett kostnadsmedvetet Krigskollegium. De där broderierna, banden och garneringarna som föreslås, är de inte väl dyra? Här möter oss ett vardagsslit, som säkert inbegrep diverse oegentligheter, men vars ramar och rutiner var de knappa resursernas anständiga förvaltande. Översten gör visserligen inte detta personligen, men han ansvarar, inte minst för att upphandling och tillverkning går rätt till.

Den som ser dagens militära kamouflageklädsel (gemenligen kallad ”lövhögen”) kan ju undra varför krigsmakten 1765 bytte sin enhetsuniform till regementsspecifik beklädnad. Den förklaring vi möter övertygar. I enhetsuniformen kunde soldater blanda sig med varandra och det blev svårt att veta vem som lydde under vem. Såg man däremot direkt vilket förband någon tillhörde var det betydligt enklare att hålla ordning. Den som tjänstgjort vid grundutbildningsförband under 1900-talet ler igenkännande.

Markelius bok kan med fördel läsas parallellt med major Georg Henrik Jägerhorns skildring av kampanjerna i Savolax under Gustavs ryska krig 1788–90, I fält för Gustaf III (utgiven 2004). Jägerhorn var ett ögonvittne, hos honom får vi bland annat läsa om kungens något pinsamma tur med en lomhörd och en halvblind roddare i en rank och läckande roddbåt. Kungens följe kunde inte finska, roddarna enbart finska; resultatet blev fem män i en båt… Jägerhorn skildrar vildmarkskriget i Finlands inre, Markelius bok vad majoren och hans soldater gick och stod i, fast det är svårt att tänka sig att byxor, tröja och uppslag förblev vita efter några skogsveckor. Hade Jägerhorn råd med ny uniform, eller fick han hålla tillgodo med en omsydd från 1765, som manskapet och en del officerskolleger gick runt i? Kanske hade han skaffat sig ett lätt officersgevär, så han slapp den tyngre studsare som reglementet angav.

Sist och slutligen visar Markelius arbete tydligt en sak. Idag går mycket av museipedagogiken ut på samtidsrelevans, föremålsbestånden kommer däremot i skymundan. Markelius visar på alternativet. Kunskap och materialkännedom tillåter honom att göra de fysiska föremålen till bärare av relevans och inlevelse. Genom dem låter han oss möta ett samhälle som strävade efter att vara meningsfullt och rationellt efter sina förutsättningar – låt vara andra än våra, 230 år senare.