Äntligen skulle vi få reda på sanningen om den mest dramatiska krisen för det brittiska kungahuset på åtminstone 20 år.

Materialet fanns onekligen där. Den populäre prins Harry som meddelar drottning Elizabeth II att han ämnar lämna kungahuset. Inte i något möte. Nej, på Instagram av alla ställen. Hur prinsen sedan flyr till Kanada med fru och barn, efter att ha låtit bygga någon form av hemsida bakom ryggen på resten av kungahuset. Och hur han sedan mitt under en global pandemi drar vidare till Hollywood för att starta produktionsbolag. Brittiska tabloider dubbade naturligtvis omedelbart alltihopa till ”Megxit” efter en annan pågående skilsmässa med samma suffix.

Och det var i Finding Freedom som sanningen om Megxit skulle avslöjas.

”För bara två år sedan var Harry och Meghan det gyllene paret som skulle modernisera monarkin och göra det brittiska kungahuset populärt hos en ny Instagramgeneration.”

Prins Harry och Meghan Markle påstår visserligen att de inte har låtit sig intervjuas för boken. I brittisk press har man dock tagit detta på lika stort allvar som när prinsessan Diana svor att hon inte hade samarbetat med författaren till Diana. Her True Story, skandalbiografin från 1992 av Andrew Morton. I själva verket hade Diana både gett intervjuer för boken och smugglat in Andrew Morton i Kensington Palace i bagageluckan på en bil.

Precis som Diana.Her True Story gav Dianas ofiltrerade version av sin tid som prinsessa skulle Finding Freedom ge prins Harry och Meghans version av Megxit. Popcornen var poppade, bokens förhandsbeställningar slog rekord och det brittiska hovet hukade bakom sina murar.

Men explosionen uteblev.

Istället får vi i boken följa med när den framgångsrika amerikanska skådespelerskan Meghan Markle, karaktäriserad av ”en vilja att hjälpa andra och att själv alltid göra sitt bästa”, landar i London sommaren 2016. Hon går för att handla skor på Selfridges. Författarna informerar oss om vilka hennes favoritdesigner är (Stella McCartney, Chloé och Marc Jacobs) och berättar sedan om hur en kompis ber henne att gå på blinddejt med en viss prins.

Vi får veta att hon drack martini och han drack öl. De pratade om hans välgörenhetsinitiativ och hennes hundvalpar, sedan blev de kära. I ett helt år levde de lyckliga genom att åka hemliga privatflygplan mellan Kanada där hon bodde och Storbritannien där han bodde. De åkte på luxuös camping i Botswana där Meghan ”sträckte ut sin kropp i perfekta yoga-positioner” och var allmänt i harmoni. Vi får reda på att prinsen hade ett hemligt konto på Instagram (@SpikeyMau5) och att han sms:ar med hjälp av många emojis. Sedan händer det förfärliga: pressen får nys om parets förhållande. För om det finns någon skurk i Finding Freedom så är det de elaka brittiska journalisterna.

Diana.Her True Story fick år 1992 en hel värld att tycka synd om prinsessan Diana och i hög grad ta hennes sida mot resten av det brittiska kungahuset. Detta berodde dock på att de saker som boken avslöjade på riktigt var explosiva. De flesta av oss känner med någon som berättar om sin svåra bulimi eller sina självmordsförsök, precis som prinsessan Diana gjorde. Det var också i Diana. Her True Story som avslöjandena om prins Charles otrohet kom ut. Världen var helt enkelt skakad.

Det är däremot svårt att bli just ”skakad” av Finding Freedom.

Istället når den nya boken sin klimax när den ägnar nästan sex sidor åt dramatiken runt Meghan Markles bröllopstiara som inte visar sig vara särskilt mycket dramatik alls. Det inbegriper om jag har förstått saken rätt mest att drottningens påkläderska eventuellt var lite långsam. Författarna till Finding Freedom kan även presentera ”avslöjanden” om vilket smink Meghan Markle använde och vilka låtar hon spelade på Spotify före bröllopet. Vi får reda på att prinsen och prinsessans labrador heter Pula, men inte sådana detaljer som man vill veta: till exempel om det verkligen är sant att George Clooney är gudfar till parets son.

Boken är skriven av två hovreportrar och inte som prinsessan Dianas biografi av en slug brittisk tabloidreporter med känsla för en bra historia.

Det märks.

Finding Freedom ägnar istället tid åt allt från ingående beskrivningar av mat till att förklara att nej, prinsessan Meghan fick minsann inte prinsessan Kate att börja gråta när de provade klänningar inför bröllopet. Däremot var det minsann prinsessan Kate som istället för att ringa till prinsessan Meghan när hon mådde dåligt skickade henne blommor på hennes födelsedag. En gång gav prinsessan Kate inte heller prinsessan Meghan skjuts i sin bil trots att de båda skulle iväg och shoppa kläder på samma gata.

Prins Harry framstår som en lättkränkt och ganska överkänslig typ som ägnar alldeles för mycket tid åt att läsa kommentarsfält om sig själv på den brittiska tabloiden The Daily Mails webbsidor. Det är ungefär som att tillbringa all sin tid på Flashback och sedan vara förvånad över att man känner sig desillusionerad över mänskligheten. Som läsare undrar man varför Harrys uppenbarligen mer intelligenta fru inte bara säger åt honom att sluta. För i själva verket är det svårt att förstå vad paret är så upprörda över i sin tillvaro. Den enda faktor som är riktigt allvarlig – rasismen i delar av den brittiska pressen mot Meghan Markle – diskuteras inte särskilt ingående i boken.

Istället handlar det mest om att paret känner att de är motarbetade av resten av kungahuset. Det finns någon form av hovmän i grå kostymer som är oroliga över att Harry och Meghans popularitet ska överglänsa till och med drottningens får vi veta. Därför försöker etablissemanget hålla hertigparet i hårda tyglar.

Men kungahus handlar trots allt om hierarki, prins Harry är nummer sex i tronföljden. Det är därför kanske inte så konstigt att hans bror, som är nummer två, prioriteras mer inom organisationen? Om hovet lyfter fram kronprins Williams initiativ framför prins Harrys kanske det helt enkelt har att göra med att prins William är kronprins? Det kanske inte betyder att det finns en djupgående konspiration riktad mot Harry och Meghan?

På samma sätt är det svårt att bli upprörd över att Meghan Markle känner sig ”tystad”. När man gifter sig med en prins och går med på ett skattefinansierat bröllop framför miljoner tv-tittare ligger det väl lite i konceptet att man inte ska uttala sin åsikt om brexit nästa dag? Eller?

Bortsett från att det är svårt att tycka synd om hertigparet, är det största mysteriet med Megxit trots allt inkompetensen. Och då menar jag det brittiska kungahusets. Okej att prins Harry var en tjurig typ och prinsessan Meghan kände sig motarbetad, och okej att kungabarnen grälade och det blev missförstånd och folk kände sig förbisedda. Men borde drottningen trots allt inte ha hanterat alltihopa bättre? Borde inte hon och hennes stab på något sätt ha lyckats se till att bråk om tiaror och en delvis rasistisk press inte blev till en global skandal av dessa proportioner?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Trots allt är ju Megxit en stor förlust för det brittiska kungahuset. För bara två år sedan var Harry och Meghan det gyllene paret som skulle modernisera monarkin och göra det brittiska kungahuset populärt hos en ny Instagramgeneration som läser Brene Brown och demonstrerar mot rasism. Att de nu är borta är hur man än ser på saken en jättelik förlorad möjlighet för drottningen.

Hur kunde kungahuset med alla sina anställda till exempel inte hantera Meghan Markles pappa och hans ständiga läckande till amerikansk press? Hade Meghan Markle varit vicepresidentkandidat i USA, skulle en hel armé av politiska tjänstemän ha sett till att alla pinsamma släktingar var inlåsta långt utom räckhåll för alla mikrofoner. Varför lyckades inte det brittiska kungahuset med något liknande?

Resurser har man ju onekligen.

Hur kunde hovet på samma sätt undgå att upptäcka att prins Harry och Meghan Markle byggde en hel hemsida bakom ryggen på drottningen? Förstod man inte vart det barkade? Ja, vad gör egentligen alla de hovanställda hela dagarna? Det är inte så att drottning Elizabeth II saknar pengar att betala både pr-experter och krishanterare med. Hon äger trots allt inte bara alla omärkta svanar i England utan även samtliga delfiner i brittiska vatten! Okej att hennes barnbarn må vara tjuriga och ganska bortskämda, men det är ju faktiskt hennes jobb att se till att det hela inte blir ett problem för hela firman.

I politikens värld hade detta verkligen inte fungerat.

Det är tur att de här typerna sitter på livstid, tänker man.