De var bröder och var båda fokuserade på frågorna om mänsklighetens framtid. Den ene var vetenskapsman och optimist. Han trodde på samhällsplanering och internationellt samarbete. Den andre var skeptiker; en essäist och romanförfattare som var mer intresserad av vad individer kunde åstadkomma. Och deras namn förpliktigade. Julian och Aldous var barnbarn till Thomas Henry Huxley, försvarare av evolutionsteorin känd som ”Darwins bulldog”.

Om man var ”en Huxley” i det postviktorianska England var man således inte vem som helst. År 1900 stod pojkarna Huxley tillsammans med sina föräldrar framför Natural History Museum­ när prinsen av Wales avtäckte en staty av far­fadern. Gång på gång blev de påminda om att de måste visa sig vara värdiga arvtagare. Aldous (1894–1963) var bara ett år gammal när hans farfar dog. Men storebror Julian (1887–1975) glömde aldrig hur den gamle mannen på ett tydligen lekfullt pedagogiskt sätt invigde honom i biologins mysterier.

”Det var, menade bröderna Huxley, dags för männi­skan att på ett medvetet sätt bidra till evolutionen.”

Gemensamt för bröderna Huxley var också deras livslånga intresse och entusiasm för vetenskap i allmänhet och biologi i synnerhet. Särskilt fascinerande för dem var evolutionsbiologin. Av den, insåg de, kunde man lära sig hur allt levande var relaterat till vartannat. En annan bärande tanke för bröderna var att den framtida evolutionen inte låg i Guds utan i människans händer. Liksom T H Huxley hade de däremot inte mycket till övers för Herbert Spencers tolkning av darwinismen som betonade konkurrensen och den starkastes rätt.

Aldous Huxley minns vi som författaren till klassikern Du Sköna Nya Värld (Brave New World ). Julian är numera bortglömd men var en kändis på 1940- och 50-talen. Han utbildade sig till biolog, vistades några år i USA och byggde där upp en biologisk institution i vad som senare skulle bli Rice University. Han deltog i förs­ta världskriget, bland annat som underrättelseofficer i norra Italien. Aldous, däremot, var pacifist men ställdes aldrig inför valet att vapenvägra på grund av sin dåliga syn.

Efter kriget var Julian i flera år chef för London Zoo. Han var under en kort och stormig tid generaldirektör för Unesco. Hans radikalism – inte minst hans ateism – stötte bort många. Men framförallt var han ett slags resande ambassadör för vetenskap och rationell samhällsplanering. Som flera andra samtida brittiska intellektuella blev han imponerad av Sovjetunionen och dess femårsplaner. Men entusiasmen förbyttes med tiden i sin motsats när hans insåg vilket pris det sovjetiska folket betalade och hur lysenkoismen upphöjdes till statsreligion.

Det var, menade bröderna Huxley, dags för människan att på ett medvetet sätt bidra till evolutionen. Konstens och vetenskapens födelse var exempel på en ny fas i den biologiska evolutionen. Människans medvetande evolverar. Vi håller på att ta steget från det rent biologiska till det psykosociala stadiet, något som kan jämföras med hur vi en gång lämnade havet och blev landlevande organismer. Detta sätt att se på utvecklingen kal­lade Julian för ”den evolutionära humanismen”.

Vetenskapens under skulle ersätta de traditionella religiösa miraklen. Det skulle leda till ett nytt slags global religion, en ”religion utan uppenbarelse”. Det skulle vara en religion som tror på en kunskap, som skulle hjälpa oss att definiera rätt och fel. ”I stället för att dyrka övernaturliga härskare kommer den att helga den mänskliga naturens högre manifestationer, i konst och kärlek, i intellektuell förståelse och upphöjd dyrkan, och kommer att betona en större insikt i livets möjligheter som en helig mission.”

Stora ord som inte skulle ha legat så bra i munnen på hans yngre bror som tidigt visade en fallenhet för satiriska betraktelser av den övre me­delklass bröderna Huxley tillhörde. Aldous ville göra karriär som läkare. Men under hans ungdomsår drabbades han av en allvarlig ögon­infektion. Den medicinska behandling som sattes in förvärrade sjukdomen till den grad att han under ett års tid i praktiken var blind och lärde sig läsa Braille-alfabetet. Synen förbättrades gradvis men blev aldrig riktigt bra. Vid läsning brukade han ofta förstoringsglas. Många som mötte honom för första gången och inte kände till detta fascinerades av vad de uppfattade som en inåtvänd blick.

Det fanns ett utopiskt drag hos bröderna men medan Julian tänkte storskaligt menade Aldous att all verklig social och politisk förändring börjar på det individuella planet. Samtidigt var båda i grunden elitister. Båda var intresserade av eugenik även om det bara var Julian som aktivt propagerade för dess tillämpning. Julian var tidigt övertygad om att goda egenskaper nedärvdes och att man hittade sådana i de välsituerade familjerna. Man borde alltså uppmuntra sådana familjer att skaffa fler barn samtidigt som ”de sinnessvaga” borde steriliseras, frivilligt eller om så krävdes med tvång.

På 1930-talet engagerade sig Julian i kampen mot nazismen. Det förändrade hans syn på eugeniken. Han blev medveten om dess rasbiologiska övertoner. Han avfärdade de nazistiska rasteorierna som pseudovetenskapliga. Men även efter andra världskriget när få ville diskutera eugenik förblev Julian aktiv i frågan och försökte popularisera den för allmänheten. Nu var det dock eugenik som enbart byggde på frivillighet. Julian och Aldous var intresserade av befolkningsfrågor. Julian bidrog som debattör till ny och liberal lagstiftning kring familjeplanering, aborter och artificiell insemination. Och den visionäre Aldous insåg att det bara var en tidsfråga innan p-pillret skulle förverkligas och revolutionera inte bara reproduktionsmönstren utan också sexuallivet.

Liksom Julian kom Aldous tidigt i kontakt med nästa generations intellektuella storheter på godset Garsington där den excentriska lady Ottoline Morrell höll litterär salong för bland andra D H Lawrence, Virginia Woolf och Bertrand Russell. Som författare började han sin bana som poet men övergick snart till att skriva essäer och romaner. Han blev ett etablerat namn med en rad ironiska samtidsskildringar som Chrome Yellow, Point Counterpoint och Eyeless in Gaza.

1932 utkom Du sköna nya värld (Brave New World). Det är en dystopisk framtidsvision där utvecklingen av de biologiska vetenskaperna har gett makten åt samhällsingenjörerna. Befolkningen hålls vid gott mod med sexuell frihet och obegränsad tillgång till rekreationsdrogen soma. Det löpande bandets princip tillämpas i människofabriker där embryon­ växer till sig i artificiella livmödrar. Under den tiden manipuleras de så att man får ett kast­system baserat på kontrollerade biologiska olikheter.

Idén om buteljerade bebisar kom säkert från den radikale och provokativa biologen J B S Haldane, i vars hem Aldous hade vistats en tid. Haldane menade att det var biologiska tillämpningar som skulle driva utvecklingen mer än de kemisk/fysiska. I ”Daedalus, or the Science and the Future”,­ ett uppmärksammat föredrag för Cambridge Heretic Society, profeterar han om de omvälvningar som väntar de närmaste seklerna: ”If every physical and chemical invention is a blasphemy, every biological invention is a perversion.” Haldane var dock en optimist, övertygad om att varje revolution på sikt skulle utmynna i något gott.

Aldous intresse för vetenskap parades inte med en motsvarande entusiasm för teknokrati. Du sköna nya värld skrevs under en tid när science fiction-litteraturen var på väg mot sin guldålder. Här saknas dock flygande bilar, rymdfärder och hisnande skyskrapor. Sf-läsarna gillade inte romanen; inte heller H G Wells som uppfattade en udd riktad mot hans egna utopiska berättelser. Men mest av allt är udden nog riktad mot materialism och masskonsumtion.

En av Aldous Huxleys elever under en tid som lärare på Eton var Georg Orwell. Det var Orwells och Aldous Huxleys romaner som gjorde dystopi till ett begrepp och en genre. Orwell var till skillnad från Huxley inte pacifist när orosmolnen hopade sig över 1930-talets Europa. Men han gillade Aldous pikar mot H G Wells ljusa framtidstro. Orwell skickade ett exemplar av sin framtidsvision 1984 till Aldous, som svarade att han tyckte om romanen men att han ansåg att hans egen profetia var mer trovärdig. I 1984 lever medborgarna i skräck för att när som helst bli hämtade av Storebrors hantlangare. I den hedonistiska sköna nya världen älskar medborgarna sitt eget slaveri. Vad våldet må skapa är vanskligt och kort.

Aldous med fru befann sig på en föreläsningsturné i USA när andra världskriget bröt ut. Där rotade de sig. Paret bodde tidvis i Kalifornien, tidvis på en gård i den ökenartade delen av New Mexi­co. Där kunde Aldous odla sin smak för avskildhet och sitt naturintresse. En ny och mycket lukrativ inkomstkälla blev att skriva filmmanus för MGM.

Det första försöket var en film om Ma­dame Curie som skulle regisseras av Georg Cukor med Greta Garbo i huvudrollen. Så småningom hamnade projektet i papperskorgen. Andra projekt fullföljdes dock, däribland en adaption av Jane Austens Stolthet och fördomar.

Den engelske intelligensaristokraten hade alltså hamnat mitt i masskonsumtionens högborg. Han var uppburen och respekterad men helt friktionsfritt var inte mötet med USA. Hans parodiska skildring av den amerikanska livsstilen i Efter många somrar (After many a Summer dies the Swan) väckte en del förargelse. En försynt engelsman kommer till till den högljudda och stenrika Jo Stoyts palats – en plastig kopia av medeltida borg. Precis som somliga av dagens Silicon Valley-miljardärer drömmer Stoyt om att medicinsk forskning ska ge honom evig ungdom.

Det kosmopolitiska Kalifornien var och är väl än idag en idéernas smältdegel. Emigranter från hela världen träffas och nya synteser uppstår. Aldous umgicks med Swami Prabhananda i Vedanta Society och Jiddu Krishnamurti, en filosof med teosofisk bakgrund. Vilken roll de kan ha spelat när Aldous 1949 publicerade The Perennial Philosophy är oklart. Det är hur som helst ett nytt kapitel som öppnas i hans författarskap. Världsreligionerna granskas i ett försök att finna en gemensam nämnare, en vägvisare till hur man lever ett etiskt liv och hur man förverkligar sig själv. Framförallt fascineras Aldous av de mystiska traditionerna. Det betydde inte att han vände ryggen åt vetenskapen men det var ändå en tvärvändning som chockerade och stötte bort en del av hans läsare.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Finns det en annan och högre verklighet bakom det normaltillstånd som våra sinnen rapporterar om? Aldous kom i kontakt med de psykologer och farmakologer som undersökte hallucinogena droger. Han fick tillfälle att experimentera med meskalin, psilocybin och LSD och vittnade om sina upplevelser i The Doors of Perception och Heaven and Hell. Ett nytt slags medvetenhet öppnade sig och fick de mest vardagliga ting att stråla av en transcendental skönhet.

Det var svårsmält läsning för hans förläggare som lite spetsigt undrade vad som skulle hända om man dopade det kommunala dricksvattnet med meskalin. Skulle man då få en hel befolkning av helgon och poeter? Detta kunde författaren bemöta med att sinnesutvidgande droger måste tas i rätt miljö av individer som genomgått andliga förberedelser. Han stod långt från psykedeliska propagandister som Timothy Leary med dennes fältrop: ”Turn on, tune in, drop out!” Den psykedeliska rörelsen började skjuta fart först åren efter Aldous död 1963. Och hans böcker om de farmakologiska experimenten blev bästsäljare – biblar för hippiegenerationen. Det var nog tur att han slapp uppleva detta; han skulle ha blivit förfärad.

Även Julian lämnade efter sig ett arv som förvaltats på ett sätt som han inte tänkt sig. Han skapade begreppet ”transhumanism”. Idag står detta för en rörelse som hävdar att vi kan och bör styra evolutionen. Många samtida transhumanister drömmer om en övermänniska som skapas med genteknik eller förstärks med inbyggd elektronik. Det var inte vad Julian hade i tankarna; han hoppades på människans spontana inre omvandling.

”Orwell skickade ett exemplar av sin framtids­vision 1984 till Aldous, som svarade att han tyckte om romanen men att han ansåg att hans egen profetia var mer trovärdig.”

Som vi sett var bröderna Huxleys natursyn präglad av deras farfar T H Huxley som inte var socialdarwinist. Istället för konkurrens betonade denne allt levandes samhörighet. I en tid när begreppet ”befolkningsexplosion” myntades började framsynta personer ifrågasätta människans rätt att exploa­tera naturen utan några spärrar. Under sin tid som generalsekreterare för Unesco propagerade Julian Huxley för att områden borde avsättas där vilda djur och växter kunde frodas utan människors ingrepp – med andra ord det som vi idag kal­lar reservat och nationalparker.

1961 var Julian en av Världsnaturfonden WWF:s grundare. Även Aldous engagerade sig under senare delen av sitt liv för frågor kring biodiversitet och förhållandet mellan människa och natur. Allt detta i en tid när ekologin som vetenskap inte var född och Rachel Carsons Tyst vår ännu inte skriven.

Bröderna Huxley var genuina humanister i den meningen att de trodde på människans ännu inte fullt frigjorda potentialiteter – men utan att blunda för vägens alla fallgropar. De såg trots allt framtiden an med en tillförsikt som många av oss saknar idag.